Mary Shelley

Jag förbannade denna bok ett otal gånger. Att tvingas umgås med den under hela julhelgen syntes mig vara en enda utdragen pina. Jag började under den långa resan mot barndomstrakterna, med en förhoppning om att härmed få ta itu med en riktig gotisk roman.

Den sista människan av Mary Shelley, utgiven på H:ströms förlag för några år sedan, är under de första 300 sidorna en ordentlig besvikelse. Först i mitten av boken anar man dess egentliga innehåll och dessa är genomläsbara, om man har utvecklat en teknik där man kan skumma igenom stora textmängder under ganska kort tid och dämed undvika långa utläggningar om romantiskt dravel, vilka återkommer mycket frekvent.

Stora delar av boken är som vilken bokklubbsbok som helst, fast sämre. Någon form av mänskliga karaktärer finns inte alls. Snarare finns ett antal stela skal som skall föreställa människor, men som mest är blödiga stereotyper som till utseende och beskrivning påminner om gullhåriga dockor eller prinsessor i någon saga. Huvudpersonerna är äckligt vackra, intelligenta och spirituella. De saknar all form av djup. Okej, visst, allting skall vara ett symbolverk om världen i förändringens skede - allt som varit fast bliver förgängligt, eller hur nu ledorden lyder, så det kanske inte krävs några personporträtt. Men varför då dessa enorma utläggningar om hur idiot nummer ett och idiot nummer två är upp över öronen förälskade i varandra och hur underbara och perfekta deras barn blir? Jag vill inte. Jag mår illa. Jag struntar i att de är så underbara för att de läser böcker och har fått en klassisk brittisk bildning, för allt tjatigt elände med ideliga referenser till antiken och bibeln får bara en sliskig prägel.

Sedan dör alla i pesten, vilket ger lite mer ljus åt berättelsen. Men det hindrar förstås inte earlen av Windsor, Adrian gullpojken, att ställa upp för hela jordens mänsklighet som en räddande ängel, alltid lika underbar. Han värjer dem mot irrläror och leder dem mot det förlovade landet som en annan Moses. Och vem blir "den sista människan", om inte Adrians främste beundrare, den alltid lika underbare Lionel? Då var förstås de tre sista människorna som inte togs av pesten hans egen underbara familj. Mycket övertygande.

Den förtjänst som boken ändå har, är nog själva tidsbeskrivningen, händelseforloppet bortom alla personer. Det skall utspela sig på 2070-90-talen, men allt blir mer likt någon slags europeisk medeltid, med sina skepp, hästdragna vagnar och pesten. Dock blir hela tidsperspektivet ganska spännande, med dess svävande karaktär. Ingen av industrialismens verkningar har förutsetts och världen är mycket annorlunda mot hur vi idag skulle tänka oss den sextio år framåt. Alla antika och bibliska referenser gör tiden nästan tidlös emellanåt. Apokalypsen är alltid närvarande, mer eller mindre, och ger hela boken en mystisk prägel, som bitvis gör vissa stycken till och med läsvärda.


Slutorden blir dock: Slösa inte din tid. Men om du upptäcker att det är den enda bok som existerar inom några mils radie och du bestämt måste läsa någonting, så, ja, någon förtjänst har den ändå.

Nationalism och Katolicism i Portugisisk dramatik - Almeida Garrett

"Pilgrim, pilgrim, vem är du?"
"Ingen!"

Detta torde vara en känd sentens för vem som helst med lite bildning. Det är förstås Almeida Garretts drama Frei Luís de Sousa (Broder Luís de Sousa), skrivet 1843, som citeras.

Lite ironi lade jag in i denna inledning, eftersom jag, innan jag köpte Sandels och Duarte Ferreiras bok om Almeida Garrett, faktiskt inte hade en aning om vem denne person var. Så väl faller det sig, att Cervantes som vanligt är den enda nämnda från regionen Spanien-Portugal över huvud taget, när det gäller en litterär utbildning på något svenskt universitet. Det inledande citatet är annars känt åtminstone för alla läskunniga portugiser, som fått genomläsa åtminstone ett verk av Garrett under skoltiden.

Almeida Garrett är romantiker. Nationalismen är det främsta elementet som knyter honom samman med de övriga europeiska författararna under det tidiga artonhundratalets romantik. Portugal har haft sina nuvarande gränser nästan sedan 1100-talet och varit självstyrande hela tiden, om man bortser från en period under spanskt styre mellan 1580-1640, den period som Almeida Garrett låter Frei Luís de Sousa utspelas under. Här spelar alltså nationalismen mycket stor roll och en del av pjäsen är helt enkelt ett utspel av en av huvudkaraktärerna, mot den spanska regimen, som är så tydlig, att inga misstag kan göras i tolkningen. Istället för att inhysa en rad högt uppsatta spanska herrar i sitt hus en period, som denne person fått order om, bestämmer han sig för att bränna ned hela huset i protest.

I korta drag så är Frei Luís de Sousa mer eller mindre ett triangeldrama. Madalenas make försvinner i Nordfrika, dit han skickats som en i konung Sebastians trupper. Hon ägnar flera år till efterforskningar, men han blir till sist dödförklarad. Hon gifter om sig med en annan man som hon också är mycket förälskad i och de får en dotter. 13 år senare, 21 år efter att Madalenas make förvunnit, kommer den förste maken tillbaka. Han ger sig inte tillkänna, utan dyker upp förklädd rill pilgrim i Madalenas hem och meddelar att hennes förste make lever efter 20 år i fångenskap. Hon blir utom sig. Äktenskapet ogilitigförklaras och dottern bli oäkta. Skuldkänslor tynger Madalena. Dottern, Maria, är av överkänslig natur och blir febersjuk av hela händelseförloppet. Den förste maken vill ställa allt tillrätta igen och försöker få sig själv att framstå som en bluff, men allt är försent. Madalena och hennes nye make bestämmer sig för att överge dottern och båda gå i kloster. I slutscenen springer dottern in och anklagar sina föräldrar för att de överger henne, varpå hon faller död ned.

Makarna förväntar sig att de kan sona sina synder genom inträdet i kloster, detta brott att leva i ett falskt äktenskap. De vänder sig mot Gud, som en sista utväg. Dotterns monolog, själva upplösningen, visar dock hur deras feghet får dem att glömma det ansvar de fortfarande har, den dotter de lämnar kvar, föräldralös och utan möjlighet att klara sig själv. Hennes tal är en lång anklagelse mot deras handlande, som framstår som mycket egoistiskt. Hon talar om barnets rätt till sina föräldrar. Samtidigt som tron genomsyrar hela dramat i och med Madalenas gudfruktighet, blir denna slutscen ändå någon slags kritik. Det är en kritik mot det oäkta barnets frånvaro av rättigheter och omöjligheten för det att någonsin etablera sig socialt. Makarna, som ingick äktenskap i god tro om att Madalenas förste make var död, blir på grund av kyrkligt grundlagda lagar dragna i skam, dottern bli oäkta och de vänder sig till samma kyrka som skjuter undan dem, för att hos Gud få förlåtelse genom ett asketiskt liv inom klostermurarna. Fruktan för samhällets sociala normer, en förlängning av kyrkans dogmer, och Guds straffande hand får dem att överge ett omyndigt och rättighetslöst barn i ett försök att sona sina synder.

Aniara

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur faran blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.

Jag har en ambivalent inställning till Harry Martinson. Stycket ovanför är taget från Aniara då miman precis sprängts och de sista strimmorna av hopp tycks absorberas av rymdens intighet. Genomläsningen av detta diktverk förändrade inte min ambivalenta hållning till herr Martinson, inte alls, utan byggde snarast på den med fler lager av känslor som motstridigt försöker enas om en inställning. Jag har läst Nässlorna blomma och Vägen till klockrike, men åren har gått sedan dess och det blir allt svårare att relatera till en läsning man gjorde i grundskolan.

I Aniara svänger det mellan genialitet och banalitet. Orden kommer sig om vartannat att spegla det svenska språkets eländighet, i en inte alltför uppenbar symbios med starka intrycksgivande bilder, där apokalypsen blir vår och banalitetens uttryck istället uttryck för rädsla, ren skräck, såväl som för det innersta och mest privata. Jag fascineras, jag tråkas ut och frapperas av samma förvirring som alltid då jag läser Martinson.

(Dock måste jag påskina att Vägen till Klockrike har en uppenbar charm, i synnerhet för mig som är uppväxt inte fasligt långt från dessa trakter.)

På bemärkelsedagen

Med en tillbörligt klädsam och närmast charmerande konservatism, presenterar jag härmed en så kallad bemärkelsedagsdikt, så som den kunde se ut på den tid då sådant fortfarande både kunde skrivas och mottas med största allvar:

Jag såg hans skugga, sorgsen och förlägen,
en natt i Yxsmedsgränd vid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade var Albert Engström bor.
Han bor i folkets hjärta sade jag,
som du och några till, det är ej många.
Men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredman och hans Kolings anledsdrag.

Detta var alltså Bo Bergmans dikt till Albert Engström på dennes 50-årsdag år 1919. Jag utelsuter inte möjligheten att det i diktvärlden fortfarande förekommer dylika infall av skaldekonst, då en stor person behagar fylla år, men att det görs med samma seriositet och med samma värme som förr, betvivlar jag starkt. Att vi lekmän inte tar oss själva på allvar då vi ger oss på poesi med rim och särskild tillägnan, begriper jag, men har då detta diktens allvar, som så tydligt står att finna i denna Bergmans vackra framställningar av Engström som Bellmans diktarbroder i svenskens hjärta, helt försvunnit?

Nu kan jag då rakt inte finna någon samtida skald som förtjänar denna utmärkelse, (och ve den som bryter tystnaden och nämner Ulf Lundell) men applicerat på vem det än må vara, finner jag det svårt att tänka mig en fullkomligt allvarsfylld födelsedagshyllning till denne ponerade gestalt. Men varför? Är det en språklig barriär? En stilmässig? Har vi ironiserat alltför mycket över en viss sorts allvar och utagerat allt på detta plan?

Kanske behöver vi bara en lite mer modern diktform. Kanske räcker det med något postmodernistiskt eller postpostmodernistiskt i något digitalt medium. Eller så gör vi en film och lägger upp på Youtube.

Trägen väntan (ger resultat)

Finns det någon kvar som väntar? En vacker dag, som inte är idag, skall här återupplivas - jag skall bara sluta att låtsas som om 200 % är en rimlig studietakt.

På återseende.

Valentin Rasputin

Valentin skall ej förväxlas med den Rasputin som rumlade runt i tsarens hov och som slutade sina dagar i Nevan, utan detta är alltså den livs levande Valentin Rasputin, författaren. Det här är en sovjetförfattare av rang, som även medlem i det sovjetiska författarförbundet - vilket var mycket prestigefyllt. I författarförbundet har vi bland annat sett Maksim Gorkij. Jag vill minnas att Rasputin beskrevs som sovjet-konservativ med en ganska stor dos lantlighet i sina romaner, en sådan som skildrar rurala miljöer på ett prosovjetiskt, men långt ifrån revolutionärt vis.

I somras läste jag Живи и помни, på svenska Att leva och minnas, vilken handlar om en ung krigsdesertör som återvänder till hembyn efter omhändertagandet av en skada, istället för att fortsätta till fronten. Hans lagvigda maka, som lever hos hans småtokiga föräldrar, är den enda som får reda på detta och han isolerar sig i en obebodd stuga i skogen. Byn får besked om att han rapporterats "saknad" och hemligheten blir bara svårare och svårare att avslöja. I byn hålls på moralen och en desertör är aldrig välkommen.

Till stor del är romanen misär. Bortsett från några korta, glada ögonblick i vissa av återseendena mellan man och hustru, är allt hårt, tungt, blött och kallt. Främlingsskapet mellan man och hustru är uppenbart och det är som om den karga vildmarken omsluter mannen där han gömmer sig i den gamla, obebodda stugan. Han antar skogens läten och blicken blir tom, kall och mörk. Han är som ett vilddjur och hustrun är ömsom livrädd, ömsom fjättrad av någon obeslutsam kraft. Alla i byn är misstänksamma, våldsamma eller bara missunsamma och kärleken tycks aldrig ha vunnit någon framgång. När några kvinnors män återvänder, medan andra får dödsbud, lyser medlidandet med sin frånvaro i en tillvaro där alla bara lärt sig att tänka på sig själva - där brödet inte räcker till alla.

Kanske är det i allt detta, i den ödesbestämda misären, min fascination för detta verk ligger. Jag kan se starka likheter mellan denna bymentalitet och den som framkommer i Knut Hamsuns Markens gröda, där skvaller, moralism och baktaleri är vardagsmat. Att se hopplösheten i detta unga pars situationen, där verkligen ingenting kan göras för att förbättra situationen, bara på grund av de konstruerade sociala regler och normer som gäller i samhället, är oerhört frustrerande. Avvikelser får inte förekomma, utan man binder styrka i konformitet, precis på samma sätt som en djurflock stöter bort en albino. Ett kollektivt skyddande av en desertör skulle bara generera oro för att olyckan skulle drabba dem alla. Istället är alla måna om att sanningen kommer fram, om så bara för att själva slippa skuld.

Jag är imponerad av det mod och den beslutsamhet som ändå finns hos huvudpersonen, hustrun. Hur orkar hon leva med den ständiga rädslan så länge, hur kan hon idientifiera sig i en så absurd situation som den som utspelar sig framför henne, som hon är en del av, men knappast har mycket till skuld i? Hur kan man kämpa när man vet att ingenting går att förändra?

Ibland lever man i ett absurt hopp. Och Rasputins språk är precis lika hårt, kallt och vilt som det skall vara.

Stick to the canon.

Jag refererar inte till den gamla kanondebatten, varken den brittiska, danska , svenska eller någon annan. Jag citerar bara John Carey:

If it is asked how, in this relativist world, one decides which artists or writers or musicians to pay attention to, my own view is that Dr Johnson's argument carries weight:

What mankind have long possessed they have often examines and compared: and if they persist to value the possession, it is because frequent comparisons have confirmed opinion in its favour.

In other words, if you stick to the canon you are less likely to waste your time

Jag minns hur jag som femtonåring satt med min Litteraturens historia eller vad nu boken kan ha hetat och betade av bok efter bok som var nämnd där, mer och mer fascinerad. Samtidigt är mina mest intensiva läsupplevelser i alla fall inte del av gängse, allmänna kanon, kanske emellertid i sitt hemland, eller i en mer omfattande sådan.

Jag är egentligen trött på begreppet och diskuterar bara det hela ganska oengagerat, men i vart fall, hellre leta böcker i "kanon" än att börja leta i bestsellerlistorna.

Förutom alla tusentals problem med litteratur som inte hör till den västerländska litteraturen, förbisedda minoriteter eller brott mot genrekonventioner i fel tid, så finns problemet med den samtida litteraturen. Var skall man finna den? Den som inte hunnit genom Johnsons process. Där får man ändå utgå från godtycklighet i sin väg mot läsupplevelsen, såtillvida man inte tycker att dagstidningarnas kultursidor duger bra. Då finns dock risk att man hamnar farligt nära ovan nämnda "wasteoftimelitteratur", om man inte är väldigt kritisk. Finns det månne någon litterär tidsskrift som håller måttet och indroducerar?

Lite vidare ut från ämnet måste jag bara citera ordväxling som skedde i samband med diskussionen om John Careys What good are the arts? idag på institutionen, som ett avslut på en lång diskussion om litteraturens värde och nytta:

"I do really believe that literature can enrichen your life, and make you a better person."

"It can make you bad too. Reading Nietzsche, Heidegger.."

Skönlitteraturen

På grund av allehanda nedgrävanden i dylika helveteslånga noveller på ryska, samt en enorm mängd litteraturteori, har jag knappt hunnit inmundiga någon skönlitteratur på mycket länge, vilket självklart är mindre trevligt. Det är någonting som fattas. För mycket verklighet tränger sig på och gör sig påmind.

Åter till fiktionen, säger mitt sinne och en bortglömd En dåres försvarstal gör sig påmind på vardagsrumsbordet. En lika bortglömd Mary Shelley och länge ignorerad Willy Kyrklund samsas med Horace Walpole bland alltför dammiga volymer.

Det är dags att ta tag i saker igen. Om inte annat så välja ämne för ett paper och inkludera kanske Mästaren och Margarita eller Markens gröda (igen)?

Enligt Wikland viktiga termer

Lennart Wikland, den gamle slavofilen, har i kapitlet существительные (substantiv) i boken Modern, rysk grammatik gett oss en nästan komplett ordlista för den som vill tänka tillbaka på den gamla goda tiden. Den moderna tiden.

Är inte de mest användbara substantiven i ryskan ändå:

герой - hjälte
уголь - kol
пролетарий - proletär
товорищ - kamrat

och de mest användbara fraserna:

пролетарии всех стран - соединяйтесь! - Proletärer i alla länder - förenen eder!
в этом санатории отдыхают люди из всего Союза. - På det här sanatoriet rekreerar sig folk från hela Sovjet.

Eller varför inte: "Tidningen kritiserade skarpt president Nixon"? eller "Vi skall inte tala om gångna tider!"

Kanske är det bara jag, men för all del, förtfarande vid bokens tryckande 1987, så var dessa termer och uttryck högaktuella. Jag behöver alltså inte skämmas för att den mest komplicerade meningen jag kan säga är: "Jeltsin uppmanar till omedelbar, allmän strejk!".

Till Damaskus

Vid min högtidsdag detta år erhöll jag, av en god vän och strindbergskännare, Till Damaskus I-II . Till detta hör också att det händelsevis råkade vara förstaupplagan, otroligt glädjande. Innan rysslandsresan tog jag mig för att läsa den första delen av detta verk, varför jag nu osökt kom att tänka på densamma och därmed också fick idén till detta blogginlägg. Då min gode vän Strindbergskännaren redan lagt ned otaliga timmar på detta verk, skall jag inte försöka mig på någonting som kommer in på hans område angående detta verk, inte alls. Ingen analys, inget försökt till förståelse eller objective interpretation, som Kirsch skulle uttryckt det.

Nej, jag vill bara påkalla uppmärksamhet till ett stycke jag skulle vilja dramatisera, om jag vore regissör, nämligen andra scenen i rosenkammaren, här följer början:

Rosenkammaren

Gardinerna äro borttagna; fönstren gapa som svarta hål mot mörkret utanför: möblerna täckta med bruna öfverdrag och framdragna på golfvet: blommorna borta; en stor svart jernkamin är tänd. Modren står och stryker hvita gardiner vid skenet af ett enda ljus.
(Det bultar)

Modren: Kom in!

Den okände (in): God qväll? - Hvar är min hustru?

Modren: Det är du! - Hvar kommer du ifrån?

Den okände: Jag tror, ifrån helvetet - Men hvar är min hustru?

Modren: Hvilkendera?

Den okände: Frågan är berättigad. Allt är berättigadt, utom jag!

Modren: Det har väl sina grunder, och att du märkt det, är väl. Men hvar har du varit?

Den okände: Om det var ett fattighus, ett dårhus, eller ett vanligt sjukhus, vet jag ej, men jag skulle vilja hålla det för en feberdröm. Jag har legat sjuk, förlorat minnet, och kan icke tro att tre månader ha gått. Men hvar är min hustru?

Modren: Det borde jag fråga dig! När du öfvergaf henne, gick hon härifrån - för att söka dig, men om hon tröttnat på sökandet vet jag ej.

Den okände: Här ser hemskt ut! Hvar är den gamle?

Modren: Ja, hvar han är har han ingen sorg mer.

Den okände: Död, menar du.

Modren: Ja! Han är död!

Den okände: Detta säger du, som om du ville öka antalet af mina "offer"

Modren: Kanske har jag rätt i så fall...

Den okände: Han såg icke så känslig ut, och visade sig kunna nära ett bastant hat.

Modren: Nej, han kunde endast hata det onda, hos sig och andra.

Den okände: Så får jag orätt der också!
(Paus)

Modren: Hvad söker du här?

Den okände: Barmhertighet!

Detta är ett stycke konst. Ordvalet, det koncisa, direkta, omedelbart frapperande. Jag känner igen mig i varje ord. Åtminstone tycks det mig så. "Allt är berättigadt, utom jag!", Intensiteten är uppenbar, stämningen på min scen skulle vara skälvande. (Jag är lite av en teaterromantiker, får erkännas). Det finns fler tillfällen i detta drama som får min teaterkärlek att storma. Lustigt nog fungerar det ypperligt som läsdrama, kanske till och med bättre? Nåväl, mindre viktigt.

Kontentan var att detta är läsvärt, intensivt. Befriande.

Oadapterad rysk text.

Oaktat jag inte finner mig mogen för det, så har auktoriteten på institutionen kommit fram till att det är dags för mig och mina likar att läsa oadapterad, skönlitterär text på ryska. Och allt för att jag råkade, i sommarhettans geniskapande atmosfär, klara av en tentamen jag numera inte minns någonting av. Jag hade gärna blivit kvar vid föregående läsårs texter på en dryga sida, istället för att plötsligt tvingas ut i verkligheten bland noveller på omkring trettio sidor. Huvaligen!

I alla fall fick jag tillfälle att komma in lite i den ryska skrivkonsten på ryska, vilken på flera punkter skiljer sig från svenskan. Vad är till exempel det här med att ideligen ändra tempus? Anses vara ett stilbrott i svenskan enligt skolundervisningen, även om lagar och regler av detta slag är tämligen upplöst vid det här laget. Istället kan tempusändring ge uppenbara stilistiska vändningar och ändra stämningar eller ge mer kraft åt ett specifikt stycke. Men då talar vi oftast om väl medvetna ändringar och skiftningar och om tydliga reaktioner hos läsarna.

När det gäller ryska skall det tydligen inte vara så. Tempus skall spela mindre roll. Det har inte samma stilistiska betydelse som i det svenska språket och tvära kast, även inom stycken, är vanligt och inte förvånande. Istället har ryskan sina bestämda och obestämda, imperfektiva och perfektiva verb, som betecknar avslutade handlingar, pågående handlingar, upprepade handlingar och ja, Gud vet vad. Det där förväntas jag väl kunna inom en snar framtid kan jag tro.

Jag återkommer då jag läst den här trettiosidorsnovellen.

Och den politiska romanen.

Det var inte fasligt många månader sedan jag läste Turgenjevs Fäder och söner och under Rysslandsexkursionen hann jag med stora delar av Dostojevskijs Onda andar. Dessa romaner visade sig ha flera likheter. Att de behandlar precis samma ämne är en felbedömning, men temat är alldeles för likt för att kunna ignoreras. Spännande är dock att se hur Dostojevskij gör Turgenjev till åtlöje, genom att låta bokens Karmazinov, en författare med höga ambitioner, bli ett nidporträtt av Turgenjev själv.

Romanen Fäder och söners huvudperson, Bazarov, omnämns i Onda andar, detta i inte alltför positiva ordalag.

Jag förstår inte Turgenjev. Hans Bazarov är en uppdiktad figur, som inte alls existerar i verkligheten; de har själva varit de första att ta avstånd från honom som en totalt omöjlig figur.

säger Stepan Trofimovitj och fortsätter med allehanda skymfer gällande denna karaktär. Ändå finns slående likheter mellan Bazarov och Onda andars huvudkaraktär (en sällsam blandning av prota- och antagonist) Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin. Den gemensamma nämnaren är den ryska nihilismen. Vi har den nya generationens unga män, de som stelt och nästan apatiskt, men ibland med ett kallt intresse, betraktar omvärlden som ett nödvändigt ont, statt i förändring. De nuvarande idéerna, religionen, traditionerna, allting är i en uppbrytningsfas och för nihilisten existerar ingen förutbestämd moral. Både Bazarov och Stavrogin är bittert känslokalla men målmedvetna, snärjande och nästan till vansinne sedebrytande.

Samtiden ser på dem som uppviglare, galningar eller bara vanligt sinnesrubbade, samtidigt som de kan uttrycka en myndighet och sinnesnärvaro som sätter allt på sin spets. Är det bara kallt beräknande, eller total ignorans som lett till giftermål mellan Stavrogin och en sinnessvag kvinna?

Bazarov möter kärleken i en högstående, intelligent kvinna och han finner sig vara förälskad på det där alldeles vanliga viset, enligt gamla normer (om kärleken har några normer?). Han blir förvirrad i sin egen svaghet och befinner sig vara lurad av sin egen forna styrka. Inte ens en nihilist kan värja sig mot kärleken. Jag vet inte om förälskelsen i sig är något hinder för den ryske nihilisten, men uppenbart är att både tid och energi som tidigare ägnats åt vetenskapliga studier och moralnedbrytande, plötsligt bytt mål. Total nedbrytande för någon som ägnat sitt liv åt att inte känna något, mer eller mindre.

– Vad Bazarov är? Arkadij skrattade. Vill du jag skall säga vad han egentligen är, farbror?

– Ja, vill du göra det, min nevö.

– Han är nihilist.

– Vad för något? frågade Nikolaj Petrovitj, medan Pavel Petrovitj blev sittande orörligt en stund med smörkniven i luften.

– Han är nihilist, upprepade Arkadij.

– Nihilist, sade Nikolaj Petrovitj. Det kommer av det latinska nihili, intet, efter vad jag kan förstå; det betyder alltså av allt att döma en person, som … inte tror på någonting.

– Säg hellre: en som inte har aktning för någonting, inföll Pavel Petrovtitj och tog ånyo itu med sin smörgås.

– En som betraktar allt från en kritik ståndpunkt, anmärkte Arkadij.

– Är det inte detsamma? frågade Pavel Petrovitj.

– Nej, det är det inte. En nihilist, det är en människa, som inte böjer sig för några auktoriteter, en människa som inte tror på några principer, vilken aktning de än må vara omgivna av.

– Nå, och det är alltså bra? avbröt Pavel Petrovitj.

– Det beror på vem det gäller, min gode farbror. För en är det bra, för en annan illa.

– På det viset! Jag ser, att detta inte är något för oss. Vi tillhör den gamla tiden, vi tror att utan principer — Pavel Petrovitj uttalde ordet mjukt, på franskt sätt, medan det i Arkadijs mun fick en rent rysk betoning — att utan principer som man tror på, såsom du säger, kan man inte ta ett steg, ja, inte andas en gång. Vous avez changé tout cela. Ja, lycka på färden! Vi för vår del nöjer oss med att se på och beundra, herrar … hur var det nu?

– Nihilister, artikulerade Arkadij.

– Ja. Förut var det hegelister, nu är det nihilister. Det skall bli intressant att se hur ni kommer att existera i det tomma intet, utan luft att andas i.

/- - -/

– Bravo! Bravo! Hör bara, Arkadij … så skall en ung man uttrycka sig i våra dagar! Det är verkligen intet under, att de följer er blint! Förr i världen måste en ung man lära sig något och arbeta, om han inte ville kallas obildad. Nu behöver han bara säga: alltsammans är strunt! — och så är saken klar. Skulle våra ungdomar inte vara glada! Förr var de bara okunniga tölpar, nu har de plötsligt blivit nihilister.

Men för att återknyta till Dostojevskijs uppenbart avoga inställning till Turgenjev och dennes Bazarov, är det inte en Bazarovsk ättling han tecknat i Stavrogin? En kanske till och med lite hårdare, mer inbiten och elakartad variant av en tidigare silhuett? Om möjligt alltså än mer otrolig som verklig människa, än mer figurartad?

Solsjenitzyn, Cancerkliniken

Att Aleksander Solsjenitzyn är död har väl knappast inte gått någon förbi (inte ens min mor, visade det sig) och kanske markeras härmed slutet på en sovjetisk era. En sovjetisk era som kanske egentligen inte överlevde Sovjets fall, men som på något sätt känns mer prudentligt avslutad i och med denne gamle nobelpristagares död.

Vad jag vill skriva om är dock ej i första hand politiskt orienterat, utan vittnar snarare om ett rent konstnärligt litterärt intresse. När det gäller rysk politik är jag nämligen mestadels bara förvirrad. Mina två katter härhemma, Kostoglotov och Zosjenka, har förlorat sin "anfader" och jag får en obetvinglig lust att läsa om Cancerkliniken, en av mina favoritböcker från det tjugonde århundradet. Jag vill minnas inledningsscenen i denna bok, som så starkt påminner mig om filmen Kristus stannade i Eboli (Francensco Rosi). Kanske är det bara för att temat är likt, förvisning till en avlägsen ort - en by där livet är annorlunda. Fattigt, engagerat, men stilla. När jag såg Rosis film var det som om jag såg några av de bilder jag skapat i huvudet då jag läste Cancerkliniken, visualiseras i filmen. För filmen har en nästan meditativ stämning med ett otroligt vackert foto.

Väl på kliniken är det som man kan tänka sig. Kallt, hårt, med en slags avgrundsstämning, men samtidigt en värme någonstans ifrån. Vysotskijs texter om de skadade (minns dem ej ordagrant) under kriget kommer väl till pass. Någon till vänster om mig saknar ett ben och han till höger är redan död. Kroppsdelar faller av i takt med sjukdomens förlopp. Ordet "metastaser" förföljer mig och bilder av cancerceller som destruktivt försätter kroppar i ett sönderfallandestadie blir kanske en slags metaforer.

Kärleken är lika infekterad den och man letar förtvivlat efter det som är "äkta". Men vari ligger då egentligen värmen, kan man fråga sig? Men i samtalen, i oron, i ignoransen och ensamheten, isoleringen, finns både skönhet och värme, om än gömd. Vi vet att vi dör, men att få se solen en sista gång, i frihet, blir till tusenfaldigad skönhet. Även om misären är övergripande.

Estetiskt sett är detta ett mästerverk. Vad än för elakheter som sägs om Solsjenitzyn och hans mer sentida texter, så var han en mästare på personporträtt. Huvudpersonen, Kostoglotov, är trots alla sina fel och brister, elakhet och ensamhet, en av de vackraste karaktärerna i den ryska 1900-talslitteraturen. Han är en dödende hjälte utan hjälteegenskaper. Han är den magre Memeds (se Yasar Kemal, förra sommarens inlägg) antites och sjuklig och svag är han kampens motståndare. Men levande, om än döende.

Också aktuellt då en bekant till min mor precis fick diagnosen, "cancer i hela kroppen".

Införlivandet av Norge.

Nu skall jag försöka mig på att skriva om någonting som jag inte har för vana att behandla i detta forum, eller något annat heller för den delen. Anledningen är enkel, skribenten i fråga är nämligen för tillfället upptagen med att på ett av landets nordliga universitet examinera en kurs i svensk och västeuropeisk historia berörande främst det nittonde århundradet, men också den första delen av det tjugonde.

"De finska krigen" under början av artonhundratalet och dess följder är mycket intressanta att betrakta. Min källa, En viss Lars I Andersson (Doktor vid LU 1995), berättar, med sitt ytterst fascinerande språk, om Napoleons framfarts påverkan på det svenska riket. Freden i Tislit, som skipades mellan Napoleon och Alexander den förste gjorde att Ryssland började intressera sig för Sverige. Och som vi alla vet, så har det gamla utropet "Ryssen kommer!" faktiskt viss grund i historien. Ryssland ville ha Finland. Vilket väl är en önskan som tämligen ofta har uttryckts från Rysslands sida då de inte haft sin kära östersjökust i säkert förvar - sådär när Östpreussen, nuvarande Kaliningradområdet, fortfarande var tyskt.

Sverige var vid denna tid allierad med Storbritannien, någonting som hos ryssen inte var alltför populärt. 1808 stegade de in över den finska gränsen. Samma år som också Danmark, ett land vi väl aldrig varit alltför förtjusta i, avlägger en krigsförklaring. Men, som danskarnas ord oftast är tommare än vad de låter, blev det ingenting av detta. Men, för att komma till mitt egentliga ämne lite snabbare, så gick det som det brukar gå mot ryssen - uselt. De tog Finland och Sverige blev lämnat stympat.

Här dök denna underbara tanke upp, faktiskt så var det en dansk (tro det eller ej) tronpretendent vid namn Kristian August som först kom på tanken att införliva Norge i Svea rike. Jag förstår inte varför denna idé inte återrealiseras idag? Tänk vilket uppsving det skulle bli för den svenska staten med alla oljepengar och alla nya, höga fjäll. För att inte tala om myskoxarna.

Man lade denna tanke på is ett litet tag, men sedan gjorde man slag i saken. Jag tror att turen in i Norge till och med brukar kallas Sveriges sista krigsinsats. Vi skickade några svenskar till Napoleons härer, vilka avancerade duktigt, och som ersättning bestämde den store herrn i söder att Norge skulle bli vårt. Norge var väl inte alltför förtjusta i ett sådant beslut, i vilket de själva förstås inte haft någonting alls att säga till om. Men med lite, ja, vi kan kalla det, militär övertalning så gick Norge med på det som kom att kallas för en "union". Trots att de minsann satt där med sin egen författning.

Denna union är inte direkt känd för sin framgång, men tänk vilken avans det skulle bli för Sverige att upprätta något liknande idag. Vi skulle slippa skämmas mer för att våra skidåkare aldrig vinner och vi skulle kunna skicka iväg de som är alltför rika på valfångstturer eller annat spännande och exotiskt. Dessutom skulle vi få vårt eget Sibirien. Tänk att ha ett helt Nordnorge, plus hela Svalbard, att avstjälpa brottslingar på. Under förevänding att de skall få jobb förstås, såsom norrmännen duktigt sköter det idag. Så kan de ta ut sin kriminalitet och sin frustration på svarthandel med Ryssland och isbjörnsdödande istället för vad de nu tidigare sysslat med.

Jag vet att Gustaf IV skulle hållit med mig om han levt idag. Men kanske finns det en och annan norrman som skulle vrenskas en smula. För vem vill egentligen ha en imbecill franskättling till kung?

Ryssland och Pasternak

Efter en månad i öster, närmare bestämt slavofilernas paradis, Ryssland - är jag tillbaka vid min läst.

På min östliga "semester", på något fullpackat sextontimmarståg, läste jag Boris Pasternaks The last summer. Jag läste boken i en Penguin-utgåva, följaktigen på engelska. Detta var en engelska som jag, inte alltför bildad i detta språk, hade uppenbara problem med.Men detta fick mig att inte alltför osökt att tänka på Doktor Zjivago och frånvaron av de spår denna bok lämnade hos mig. Jag kanske tar mig vatten över huvudet nu när jag dristar mig att uttala mig om en bok som det trots allt var fyra år sedan jag läste, men det skall icke vara första gången i sådana fall.

Jag vill minnas mitt tillstånd som tämligen uttråkat vid tidpunkten för läsningen av denna välrenommerade roman. Solsjenitzyn, som jag läste i samma period, lämnade helt andra märken -såpass att mina katter bär huvudpersonernas namn; Kostoglotov och Zosjenka. Jag vet med säkerhet att det skall bli en hel kattkoloni här hemma innan någon blir döpt till Doktor Zjivago.

The Last Summer är lite halvt självbiografisk och handlar om när huvudpersonen kommer hem till sin syster och börjar minnas tillbaka till gamla somrar. Man får en luddig och inte alltför berörande bild av hans gamla romanser och över huvud taget är språket en barriär. Samma sak vill jag minnas att jag tänkte då jag läste Doktor Zjivago. Bitvis säkerligen väldigt intressant. Men med ett språk som blir som en mur framför eventuell förståelse.

Jag går inte längre än såhär, med tanke på avstånd i tid gällande Doktor Zjivago och bristande förståelse av The Last Summer - men Pasternak förblir en grådaskig figur bland de andra ryska giganterna. Ingen som lyckats beröra mig det minsta.

John Gardner

Att beakta: detta handlar om den amerikanske författaren John Gardner, inte den brittiska kriminalromanförfattaren med samma namn.

Jämte Thorsten Jonsson, var (förstås) Artur Lundkvist den främste introducören av amerikansk litteratur under mitten av förra seklet. Liksom han var den främste vad gäller att introducera litteratur i stort, utom den ryska kanske (referar till hans motstånd mot Solsjenitzyns nobelpris i litteratur). Denne gamle akademiledamot och författare var den som gjorde John Gardner känd i Sverige på sextio- och sjuttiotalen.

Jag har läst Nickelberget och härmed fått ett stycke litteratur, så amerikansk, men på ett positivt sätt, att jag kan tänka mig att ägna mig ostört åt slavofili i minst en månad framöver. Här blåser Steinbecks vindar, här finns Faulkners småstad, men också någonting nytt. En stilla, vämjelig dödslängtan. Som om karaktärerna i boken rör sig i sina sista dödsryckningar, som om vi hela tiden skall påminnas om alltings förgänglighet. Samtidigt som den mest förgängliga av dem alla - huvudpersonen Henry - mirakulöst överlever. Och kanske till slut också lever. Vi befinner oss vid en stilla vägkrog. Långtradare som kör förbi, vissa stannar. Tid går. Förändringar sker.

Men då en femtio år gammal grav grävs upp i slutet - är vi medvetna om dödens ständiga närvaro. Boken liksom klättrar över decennier utan att det egentligen märks. Allt blir sammanbundet och komplett, men med en uppenbar känsla av att ingenting egentligen förändras.

Jag gick genom flera stadier i denna bok. Från en oerhörd förtjusning, till en stilla väntan, för att nästan bli besviken på vissa partier. Den lysande inledningen tappar lite, både i språk och stämning, när större tidsperioder får mindre utrymme än tidigare. Flera av bikaraktärerna är oerhört intressanta, samtidigt som realismen aldrig frångås och de får en naturlig plats i det lilla samhälle som boken rör sig kring. På det hela taget kan jag ändå, såhär i efterhand, betrakta boken med en stilla nyfikenhet. Fanns där inte mer? Vad har denna man mer skrivit? Jag är inte dödsförtjust, men faktiskt lite glatt överraskad.

Den svenske Hemingway?

På grund av födelsedagsfirande har jag kommit över endel nyförvärv, som det förstås förväntas att man också läser inom en hyfsat snar framtid. Inga dammiga volymer i hyllan här inte. Först ut var Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon, ett glatt emottagande av en svensk författare - det var länge sedan.

Jag relaterar först och främst till det påstående som frapperar mest, nämligen att detta skulle vara någon form av svensk Hemingway. Det hela låter smått absurt måste jag säga. Antingen blir det en amerikan på hemmaplan, eller så är det bara svaga antydningar som relaterar dem till varandra.

Egentligen var det ingetdera kan jag efter en genomläsning av denna novellsamling konstatera. Jonsson var utrikeskorrespondent i New York och introducerade flertalet av de stora författarna under första halvan av det tjugonde seklet. Däribland Hemingway och Steinbeck. Det är klart man ser kopplingen, inspirationskällan. För det är rena händelser vi får se, vi får höra beskrivas. Samma sorts sparsmakade replikskifte, handlingsmönster. En rad kriminalfall blir bilder av människor, kanske av ett samhälle, av relationer. Det är som att läsa en tidningsartikel och sedan fylla i alla luckor. Att tänka sig precis hur det gick till, där bakom lyckta dörrar. Och därmed kanske få nyckeln till ett och annat medvetande. Lite Hemingway, det får erkännas.

Men dock faller Jonsson på en viktig punkt. Av någon anledning blir Hemingway aldrig tråkig. Det blir aldrig en massiv ström av detaljer, som hos Jonsson faktiskt kan skönjas bitvis. Detaljer som inte ger oss någonting mer, som inte vittnar om några spännande, mystiska hemligheter i bakgrunden, dit vi aldrig når. Utan bara detaljer. Eviga beskrivningar.

Det är emellertid bara en tendens - och den avslutande novellen, som boken har namn efter, är lika mystisk som vacker. Jonsson är inte oäven, det är han inte.

I sommarhettan

Att relatera till sommarhetta i regn är kanske inte rimligt, men med en hoppfull framtidstanke, så skall jag här delge mina bästa böcker för kvalmiga sommardagar.

En dag i Ivan Denisovitj liv av Solsjenitsyn. Att arbeta i fyrtiotvå minusgrader i Sibirien är inte mer lockande än att man skänker Gud en tacksam tanke för att man sitter på ett icke luftkonditionerat tåg mellan Gävle och Sundsvall. Utan en enda mur att bygga. Varje kylslagen sida blir som en isbit mot pannan eller en fuktig handduk i ansiktet. Dessutom är den lagom lång, eller kanske lagom kort, för att man inte skall avskräckas även den varmaste dag.

Sensitiva amorosa av Ola Hansson, som, för att nå så högt som möjligt, bör avnjutas med ryggen lutad mot Hanssons gravsten på norra kyrkogården i Lund. Har man inte möjlighet därtill, fungerar antagligen en vanlig soffa också ganska bra. Eller en filt ute i gräset. Här låter man den kvalmiga värmen utomhus rimma gott med den i boken. Man relaterar.

Druvornas vrede av John Steinbeck, för den som inte fasar för långa böcker. Jag tycker varje sommar att jag vandrar omkring i imledningsscenen av boken. Där i Salinas. Där bland fälten. Med solen brännandes i nacken och axen i den torra vinden och det där. Jag måste läsa om den snart. Den där dagen jag får tid.

Döden i Venedig av Thomas Mann, som egentligen bara är en novell. Kan ge en lite för stark förnimmelse av döden i ens närhet för att det skall kännas helt behagligt, men som det litterära mästerverk den är, så är den lika god sommarläsning som någonting annat. Om inte bättre. Man börjar se blonda småpojkar i baddräkter bara man vänder sig om, som en slags värmehallucinationer. Kan vara trevligt på stranden.

Harry Martinssons Vägen till klockrike är ett lika säkert kort som Nässlorna blomma, om det är en svensk sommar man vill ha. Man är snart själv därute på grusvägarna i dammet och tänker frihet, tänker tomhet.

Stig Dagermans Ormen är ett självskrivet inslag. Jag har fortfarande en mörk bild av svenska midsommarfiranden vid stugor i skogen, sådana som urartar, sedan jag läste boken för många år sedan. Även om jag nog är den enda som gjort kopplingen, eftersom referenserna inte är tydligare än att de går genom Roy Anderssons film "En kärlekshistoria". Och med en viss modifikation även där. Nåväl, obehag i alla fall. En mörk sommar. En ångestfylld sommar.

Och med allt svenskt, varför inte avsluta med Hjalmar Söderberg och Förvillelser. Vi förvillas och gäckas ständigt av sommarnattens skuggor. Till dumhet efter dumhet.

"Att ha och inte ha" - en sanning?

"På de andra lyxjachterna finns andra män, med andra problem" är ett citat som följt mig under en period, som snabbt räknat har upptagit en fjärdedel av mitt liv. Detta trots att jag inte förrän så sent som förra helgen fick se det i tryckt text, efter att jag redan som tonåring föresatt mig att genomföra läsandet av Att ha och inte ha av Ernest Hemingway, en bok jag i min tidigare ungdom avfärdat som urbota tråkig och ganska intetsägande.

Då hade jag inte lärt mig att uppskatta Hemingways på ytan ganska ickeomfattande och vardagliga prosa och dialogarbete. Nu kan jag inte få nog av dessa torftiga uttalanden, som är så livfulla, så intensiva och färgrika. Det är som om orden kryper in under skinnet och den obetydligaste mening blir det mest vibrerande tonläge - eller intensiva, sanningssägande satser. Vi överfalls inte av någon irriterande moralpredikan eller några hurtfriska hjältefigurer, utan får krasst och i alla enkelhet ett stycke ren och skär sanning berättad för oss. Varför kallar jag det sanning? Handlar det om överensstämmelse med verkligheten, eller en "rättfärdig" moral som genomsyrar? Nej - det är sanning just för att det avskärmar sig från allt detta. Romanen gör inga påståenden om verkligheten som inte är så allmängiltiga, men samtidigt så fascinerande specifika, att de omedelbart inger en känsla av oemotsägbar sanning, oavhängig tid och rum.
"Han hade varit en bra kille, innan han börja supa" Denna någon är precis som han beskrivs, utan att någon verklighetskorrelans alls behövs.

Att ha och inte ha tar oss ut på en resa där skillnaden mellan liv och död är en hårsmån och där det känns som om båda dessa fenomen är en parallellitet, med ett exakt lika värde. Döden är bara en stilla tystnad, en negation av en lika stilla ström av ord, intryck och händelser. Livet är smärta, döden innebär avlastning för en, men också en pånyttfödelse av smärtan hos en annan. Varat är en ständig process i upplösning, omedveten för alla, utom den objektive betraktaren. Här lurar alla alla och pengar är ingen småsak, inte som kineser. Vi väljer rätt då vi reagerar rätt, tänker jag häpet då folk faller i vattnet och berövas sina sista andetag och lugn fortsätter att härska över tvivel och rädsla.

Sönder - Henry Parland

Boken inleds med meningen "Denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust", en mening vars ärlighet frapperar mig. Här skäms man inte för plagiaten, snarare är det eftersträvansvärt att låta nämna sin inspirationskälla innan själva romanen inleds, så att potentiell prousthatande läsare slår igen boken igen, eller ser till att stålsätta sig. För den som läst På Spaning efter den tid som flytt känns dock omfånget betydligt mindre skräckinjagande, dryga 100 sidor åstadkom han på detta ofärdiga verk innan han alltför ung avled.

Sönder är en kärlekshistoria i kontroversiell tappning. Huvudpersonen återkallar minnen genom fotokopiering och låter ögonblicksbilder bli levande för några sekunder, för att sedan lämna dem att blekna. Berättelsen har sitt slut i början och fångar sedan innanmätet genom fragmentartade möten i mondäna 1920-talsmiljöer. Cafélivet är centralt och Helsingfors blir som ett något mer kylslaget Paris, där bilfärder avlöser danskvällar på tvivelaktiga ställen.

Även kärleken känns fragmentarisk och kylslagen - inga romantiskt bultande hjärtan som brinner av trängtan och åtrå, snarare korta, intensiva, men knappast djupgående, snarast övergående, smärtor som på något sätt bidrar till att bilda en illusionslös grund. Lögner och svartsjuka, som överallt annars, finns förstås, men allting är på något sätt distanserat och övergående. Begravningen blir en parafras på Albertines död i På spaning... och är en död som redan hänt långt tidigare än den rent fysiskt inträffar. Den är kärlekens död, snarare än den mänskliga, med ett tyst och hånfullt skratt mot all tanke om den "eviga" tvåsamheten.

Jag ser flimrande cafébilder, kokotter, dans och soluppgångar, men föga romantik. Det moderna har tagit över.

Fransk romankonst berörande den ickeäktenskapliga kärleken

Jag fick nyligen en hint om att jag kanske inte borde ta de "romantiska" artonhundratalsromanerna ( med författare som Turgenjev, Tolstoj och Maupassant) på alltför stort allvar, för att jag inte skulle bygga så många illusioner. Jag vet inte riktigt vad som menades, eftersom sekelskiftesångesten, även kallad dekadensen, hänger tät över boksidorna hos Maupassants romaner om lata, unga älskare och varje Turgenjevroman bär snarast spår av determination, i högre grad än romantik, åtminstone gällande förbindelserna män och kvinnor emellan. Och hos Tolstoj blir man inte inspirerad till annat än tokiga äventyr med fatal utgång, se Anna Karenina.

Jag tog åtminstone det hela på stort allvar och började istället ge mig på nittonhundratalets litteratur - mer precist det franska 1920- 50-talets litteratur. I svenskspråkiga pocketutgåvor kan man läsa Sidonie Gabrielle Colettes romaner, en kvinna med enorm förmåga att måla upp en värld jag vet föga om.

Här ( i Coletteromanerna Mitsou och Chérie) figurerar varietékvinnor och män av alla de sorter och förhållandena är intensiva och vackert berättade på ett illusionslöst vis. Människorna är fulla av brister, trots rikedom och flärd. Ålder och öde hinner ikapp även den vackraste och giftermål är ett nödvändigt ont som måste genomgås - åtminstone för vissa, om än som ett sekundärt göromål. Och som måste accepteras av alla inblandade i allehanda förekommande kärlekslekar. De unga är blåögda och de äldre har viss erfarenhet, men ingen undkommer kärleken, när den väl slår till på riktigt. Vad som är i fokus är kärleken såsom den är, oberoende av äktenskap eller normer. Var kvinna har sin älskare och mot både flärdfulla och lättfotade kvinnor, som de intensivt älskande, är världen lika grym och gäckande. Tiden går och lämnar ingen oberörd, även om ålderns insteg tycks bekymra vissa mindre än andra. Kvinnor med pengar får unga män, trots deras misär och sönderfallande. Blindheten är utbredd bland de gamla kokotterna som svettas under tjocka lager smink och aldrig ger upp om att trycka in sin åldrande kropp i någon korsett, medan några få verkar acceptera att deras tid är förbi och helt avstannar, uppsvällda i en fåtölj med konjak och delikatesser.

Mötena mellan Lea, en kvinna som snart fyller femtio, och Chéri, en ung son till en av hennes bekanta, är fulla av intensitet, glädje och vital humor, men som alla sagor har sitt slut, måste även jag inse att det gäller såväl verklighet som fiktion. Åtminstone enligt fransk romankonst från 20-30-talet. Kanske var det bara det jag skulle lära mig, att inte tro att äventyren slutar i lyckliga äktenskap (dock med helt andra än de från början inblandade)som i en roman av Turgenjev, eller med ett hopp framför tåget, helt i Kareninas anda? Att man kan acceptera att tider förändras och att glöd slocknar, eller måste slockna. Jag vet inte faktiskt.

Japansk ordkonst

Att tala om ordkonst när det gäller Yasunari Kawabata är egentligen lite vanskligt. Jag är trots allt ingen bärare av dennes modersmål, japanska, och kan därför inte alls avgöra huruvida översättningen är någonting att ha eller ej. Men, att döma av de svenska översättningar jag läst av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden och Tusen tranor, så kan jag åtminstone säga att denne man har ett sätt att berätta på, som inte kan undgå att hänföra en såväl van som ovan läsare.

Kawabata fick nobelpriset 1968 och två år senare tog Yukio Mishima, en annan av de stora, internationellt kända japanska författarna, livet av sig, någonting som skall ha tagit hårt på Kawabata, som 1972 upprepar detta. Ofta brukar man belysa det faktum att Kawabata officiellt tar avstånd ifrån Mishimas självmord, för att två år senare göra om samma sak. Emellertid bör man se det hela lite mer i samband med omständigheterna. Mishima tog livet av sig som frisk 45-åring, i en kontext av tradition och med någon slags ärevördig död i tankarna. Han begick seppuku, som är det gamla, traditionsenliga sättet för en samuraj att ta livet av sig. Kawabata var 73 år gammal och led svårt av Parkinsons sjukdom då han gasade ihjäl sig. Kawabatas självmord var nog snarast grundat på en rädsla för att bli invalidiserad, medan Mishima gjorde det hela till en offentligt politisk gärning, utförd först efter ett års planerande.

Jag läste nyligen Tusen tranor och fann den vara en oerhört stämningsbildande roman, precis som Kyoto, som jag tidigare läst. På ett mycket enkelt vis förmedlar Kawabata en bild av det japanska samhället stående på en tröskel mellan det västerländska, moderna inflytandet och den uråldriga japanska traditionen som på ett nästan frapperande vis omsluter hela läsningen i ett mycket tidigt skede. Man befinner sig snart bland körsbärsträdsblommornas doft i en daggvåt trädgård med en kopp te i handen, utan att det för den skull känns krystat eller löjligt, eller ens särskilt främmande. Mest fascinerande är man på ett mycket naturligt vis introduceras för japansk keramikhistoria, gamla japanska poeter och mycket annat som nog gemene västerlänning har ganska ringa uppfattning om.

Historien är enkel, väl berättad och inte lustigt komplicerad, men det är egentligen orden, meningarna och allt det som bidrar till denna halvt mystiska stämning som jag precis nämnde, som ger romanen dess storhet. Karaktärerna i sig är mycket intressanta, men hinner, med tanke på romanens ringa omfång, egentligen aldrig komma till sin fulla rätt. Något oerhört psykologiskt djup är inte heller det man väntar sig av denna berättelse, men några platta och meningslösa karaktärer är det inte tal om, tvärtom är de mycket intressanta, om än i vissa fall hastigt uppmålade.

Jag lämnar boken med en estetisk tillfredsställelse och ett ganska lugnt leende på läpparna, trots att det i boken förekommer både självmord och en hel del mindre lycklig kärlek, kanske till och med mer av det onda än det goda. Detta eftersom den känsla som övergripande förmedlas är en del av ett lugn som man nästan, oerhört förhastat förstås, lägger över det man av Kawabata lär sig om Japan under mitten av nittonhundratalet. Här finns ingen politik eller religiositet, mest bara människor, känslor och.. ja, estetik på ett ganska banalt sätt. Inga obehagligheter, utan snarare en stillsam romantik, som undviker att bli stereotypisk och tråkig. Någonstans finns ett spännande mönster av metaforer, ofta utvecklade genom de olika tyger som förekommer i Kawabatas romaner (talar här både om Kyoto och Tusen tranor) och som bidrar till att göra romanen både unik och tilltalande.

Det mest kreativa missförståndet i filosofins historia,

kallar Svante Nordin Jean-Paul Sartres tolkning av Heideggers filosofi under utvecklingen av Sartres existentialism. Sartres Existentialismen är en humanism, ett verk som jag tyvärr ej läst, följs upp av Heideggers välriktade kritik i Brev om humanismen. ”Sartre som åberopar mig, har totalt missförstått mig!” menar Nordin att är Heideggers främsta slagord bakom Brev om humanismen, en text där han förklarar varför hans egen filosofi inte är en humanism, utan snarare tvärtom. Han angriper Sartres missförstånd, men dock enbart med utgångspunkt i Existentialismen är en humansim och inte dennes tidigare verk Varat och intet. Heidegger blir också den hos vilken senare fransk filosofi hämtar sin kraft och använder som utgångspunkt. De filosofer som på sextiotalet vill göra upp mot den äldre generationen, för vilken Sartre stod som frontfigur, som till exempel Derrida, Foucault, Deleuze och Barthes hämtar mycket inspiration från denne gamle tysk.

Att läsa Heidegger är inte det lättaste man kan företa sig, men då man sakteliga lyckas få ordning på alla ”varat” och ”varande”, kan man få ut enskildheter som faktiskt bitvis verkar vara hyfsat meningsfulla. Jag menar inte att jag kommit längre än så. Men så blir man också en aning tveksam då man vet att Heidegger sällan godtog andras tolkningar av hans filosofiska verk. Varat och tiden, utgiven på Thales förlag, är visserligen beställd, men kommer kanske att förbli, om inte oläst, så åtminstone oförstådd, ett bra tag framöver. Lättare blir det inte då Heidegger dessutom bestämt skulle använda sig av sin egen terminologi, ett språk som i många fall bli obegripligt för den icke insatta och för att inte tala om översättningsproblemen som blir aktuella för oss som slutade studera tyska några år för tidigt för att riktigt kunna begripa annat än elementtext och vanringstexten på simdynor.

Den moderna kulturen har ”glömt bort varat” och denna ständiga nedåtgång började redan med Sokrates. Bara försokratikerna, de gamla naturfilosoferna, hade en sund relation till varat. Språket är varats boning och Heidegger menade att bara poeterna förstod att använda språket rätt. Att vara i en ständig kamp mot språkets invandhet. Språket måste brytas ned, såväl genom syntax som grammatiskt. Samtidigt menar han att denna glömska av varandet är den västerländska kulturens ”öde”. Det är inget kollektivt beslut och ej med ett speciellt förorsakande, utan ett ”öde”, bestämt på förhand.

”Bara en Gud kan rädda oss” säger han någonstans, hur vi nu skall ställa oss till detta uttryck, då Heidegger visserligen var av romersk-katolsk börd, men senare snarast sällade sig till de ”gudlösa”. Men, om Heidegger tvistar de lärde, om inte angående hans nationalsocialism så angående hans texter mer specifikt. Hur är den ”rätta” tolkningen? Därom vet jag intet, jag lyssnar på Nordin och läser på vid gott mod, med lagom mycket reflektioner. Ibland får man tillåtelse att hoppa över det som man inte begriper.

Svante Nordin

Svante Nordin gör gällande att: "jag skall minsann tala med Sven-Olov Wallenstein nästa gång jag träffar honom.. och Birnbaum" (Dessa är översättarna till Heideggers Brev om humanismen, vilkas svenska översättning han ville kritisera).

En text om Heidegger väntar. Håll ut.

Lermontovs "Demonen", del II

Han visste varken galenskap eller misstankar,
Ifrågasatte ej heller sina sinnen.
De fruktlösa århundradenas räcka är dyster,
Och många, många, och fortfarande.
Att minnas hade han ej krafter till.

2

För länge sedan vandrade den utstötte
I världens öken utan tillflyktsort:
Genom århundrade efter århundrade rusade han,
Minut för minut i en monoton ordning.

Jag gör inga försök att dölja mina uppenbara brister, vilket är ganska tydligt. Viktigast är att det sammanhangsmässigt får någon form av meningsfullt innehåll. Att göra en fullkomlig nybörjartolkning av rysk aronhundratalspoesi är ett projekt i sig. Poesi brukar ibland ses som oöversättbart. Kanske tolkningsbart, men inte utan en stark färgning av den tolkande, som ofta är poet själv. Vissa menar att ingen litteratur är möjlig att översätta. Att begreppet "översätta" refererar till en omöjlig utopi. Man gör ett försök till en tolkning som är dömd att misslyckas. Man går från ett språk till ett annat, kanske som då man överför bildkonst till musik, eller ljudbilder till materiellt förnimbar konst. Det blir någonting helt annat.

Jag vet inte om jag är en hängiven anhängare av de hårdaste kritikerna av översättningen som metod för att förmedla texter mellan språkområden, men en sak är säker, denne bloggförfattare skulle jag vänta ett par år med att anställa om jag ville få en rysk dikt i svensk tolkning.

Lekmannafilosofi

Jag bör också upplysa om att det reflekterande kring filosofi som förekommer i detta forum är ytterst lekmannamässigt. Jag ger mig, väl medveten om det, ut på en bitvis ganska tunn is. Jag har dock med mig flytväst, vilket hindrar mig från att råka ut för samma öde som Georg Heym. Och jag vet att det fungerar att sprida ut sin tyngdpunkt. Blundande lägga sig ned på isen och ta emot smädelser gällande vad vissa anser vara feltolkningar.

Ur en "fel"tolkning finns alltid utrymme för nya tankar, nya slutsater. Och såväl Nietzsche som Wittgenstein är långtifrån färdigstuderade.

Över-människan och begrepp som tas ur sin kontext

Helt oförhappandes dyker en ungdomens idol upp i detta forum - Nietzsche. Alla har vi gjort oss bekanta med mustaschprydde mans alla 16-22-åriga manliga (tillåt mig generalisera) beundrare. Dessa som stryker längs med gymnasieskolornas eller de filosofiska institutionernas väggar med Så talade Zarathustra under armen, sönderläst och överciterad. Som tror att de hittat lösningen på världens problem, som tror att de är "över-människan", men missar hela den antielitistiska biten och ser föraktfullt ned på såväl kristna som andra "dumma". För Gud är död, sade Nietzsche. Eller gjorde han verkligen det?

Först förekommer citatet då den dåraktiga människan är den som framför det. Vi får någonstans förutsätta att den "dåraktiga" inte är Nietzsche själv, åtminstone inte i det läge då han skriver boken, ty då borde han ha kommit förbi det stadiet själv. Andra gången är det Zarathustra själv, i början av första delen av Så talade Zarathustra. Detta verk kan utan tvekan ses som en roman, där huvudpersonen genomgår en utveckling. Från att skrattande och föraktande möta människorna, blir han över-människans profet. Uttalandet "Gud är död", är dock ej relevant för en eventuell över-människa. Denne står över allt sådant som förakt, dåligt samvete, skuld och avsmak. Även om man menar att det är över-människan som intagit Guds plats, är detta av mindre betydelse för det mänskliga ideal som Nietzsche framställer.

I Så talade Zarathustra skall också det berömda citatet "Det som inte dödar härdar" vara hämtat. Ett uttryck jag begagnat mig av mången gång då jag gått uppför en evig uppförsbacke med en omöjlig ryggsäck på ryggen i ett främmande land utan att ha funnit en boplats. Kanske även i samband med "Gud är död", då det mitt i alltihop börjar regna. Slutsatsen man kan dra av detta är att dessa citat nog alltsomoftast är helt satta ur sin kontext och placeringen i en situation där tolkningen snarast blir ad hoc och helt oavhängig sin grundposition.

Om Gud är död, gör en eventuell över-människa sig inget besvär med att påpeka detta. Och han följer knappast upp med "Och vi har dödat honom", ty det dåliga samvetet är inte en del av Honom.

Adaption till visuella medier - Anna Karenina

Det börjar nu blir några år sedan jag läste Lev Tolstojs Anna Karenina, så mina minnesbilder är inte fullständigt klara då det gäller denna roman, men jag antar att den skall läsas om någon gång i framtiden, då jag vill minnas den som oerhört gripande och välskriven.

Vad jag nu har gett mig in på är den BBC-producerade miniserien med samma namn. Alltså en samling brittiska teaterskådelspelare som gör sitt bästa att, med skägg efter karaktär, spela rysk artonhundratalssocietet. Hejdlöst roande på sina ställen med dessa överspel och dramatiska gester, som känns så oryskt som någonting kan kännas. Hade det inte varit för en och annan pälsmössa, ett par kyrilliska bokstäver, samt ett "Sergej" som låter mer som "Sirgay", hade man svårligen kunnat koppla detta till någonting som har med Tolstoj att göra.

Trots dåligt skådespeleri och ett ganska mediokert manus, så har det sin charm. Repliker som "Wherever you are, I have to be there!", som är alldeles för seriösa för att inte bli olidligt komiska, gör i princip stora delar av serien. För att inte tala om de fördomar som lite omärkligt smyger sig in och gör det hela lite parodiskt. Ryssen och vodkan, ryssen och franskan...

Lermontovs "Demonen", del I

Jag har nu antagit ett projekt som egentligen står långt över min förmåga, men, har man begränsad inlärningshastighet, samtidigt som man är en smula otålig, blir detta resultatet. Jag har gett mig på tokigheten att läsa Michail Lermontovs kända och hyllade poem Demonen. På ryska. Att läsa Demonen är i sig ingen tokighet, snarare bör det ses som berikande för var man att läsa detta storartade verk, men att ge sig på en läsning av den på ryska, utan parallelltext, med enormt bristande kunskaper i detta språk, är galet, om någonting. Jag kan nämna att jag en gång läst detta poem på svenska, i översättningen från sent artonhundratal (den enda som finns vad jag vet), men huruvida denna genomläsning verkligen hjälper eller ej, ja, om detta tvistar de lärda.

Jag skall här presentera de femton första raderna, eller snarare olika funderingar kring dem och hur jag löser och inte löser vissa svårigheter.

Början är relativt lättförstådd, till och med så pass att jag nästan kan återge dem hyfsat snyggt, åtminstone om man jämför med resterande delar:

Den sorgsne demonen, anden i landsflykt
flög ovan den syndfulla jorden

Det här är alltså, enligt kommentaren, den inledande delen av poemet, där vi presenteras för demonen och vari hans ondska ligger. Nästföljande rad har jag problem med, men har stannat vid två rimliga alternativ:

och minns bättre dagar/som minner av bättre dagar

där det första syftar hän till demonen och det andra till jorden. Det andra är klart mest estetiskt tilltalande, i alla fall i min urusla översättning, men någonting säger mig att detta inte är det väsentliga för uttydningen för hur detta egentligen skall lyda. Verbet: воспоминанья - som kommer sig av воспоминать, att minnas, stämmer inte alls överens med någonting jag lärt mig gällande verbböjningar. Detta gör visserligen att det lutar åt alternativ nummer två, men vem är jag att bedöma detta? Nästa mening blir bara mycket icketilltalande och mystisk:

framför honom pressades massan samman;/framför honom bildades en ansamling;

Oklart är vilken ansamling eller massa som åsyftas. Nästa mening inleds med Тех дней, som är två mycket svårhärledda ord. Min gissning är att тех är någon kasusböjning av "skugga", som heter тень på ryska. дней kan jag inte annat än härleda från "dag", på ryska день. Jag kan inte annat än göra en fortsättning på förra raden:

av dagens skugga,

alltså som om denna anhopning vore en anhopning av dagens skugga (kan säkerligen uttryckas mer poetiskt dock...). Vidare:

då, vid ljusets hemvist,
en ren kerub, han sken/en oskuldsfull kerub, sken

Jag är inte helt säker på dessa rader, men de passar åtminstone någorlunda väl in:

då en komet kom rusande/när plötsligt en komet kom rusande
för att utbyta ett leende till hälsning,
när han genom de eviga dimmorna
hungrigt följde kunskapen,
som nomaden karavanen

Ytterligare problem uppstår då ordet брошенных visserligen lite liknar ett ord som betyder "vandra" eller "vandrare". Det kan blir allt möjligt, men jag fastnar vid att det följer på föregående rad:

vid/i rymdens vandrande sken,

Vidare:

då trodde han på och älskade glatt,
denna förstfödda skapelse!

Översättningen av ordet творенья, blir på engelska "creation", men "skapelse" var det enda jag kunde tänka mig att föra in på denna rad. Skall bli spännande att se var detta utmynnar dock, om jag kanske har sysslat med radikal feltolkning på mina femton första rader. Nåväl, någonting lär man sig nog.

Bilden är den kände konstnären Vrubels, Den sittande demonen, som målades någon gång vid nittonhundratalets första år.

Den gömda poesin

Att betänka, all poesi är inte Trakl eller Ola Hansson. Inte omsorgsfullt tolkad, om utländsk, av stora svenska poeter eller i avsaknad av lustigheter och rim. Och endel poesi är gömd. Gott folk, med risk för att verka tjatig, introducerar jag härmed, för otalte gången, Gravitationens regnbåge.

Men alla verkar glada, avslappnade, informella... inga tecken på repression, inte ens någon skillnad i klädedräkt, så att det till en början är lite svårt att skilja Dårar från Skötare när de alla dansar in från sidorna och sjunger[...]:

Här har ni oss, gott folk,
så spänn era öron och skaffa en tolk,
vi bara skrattar och dreglar så släden
blir våt,
som en bunt glada dvärgar på semester i båt!

Åh vi är DÅRAR PÅ PERMIS och
livet det ler -
våra hjärnor är borta och era ögon de ser
ett gäng tokar på lov, som fått ledigt från
sorgen,

som dansar och sjunger och steppar på torgen.
Vi skickar runt hatten för era bekymmer och
tårar
och all den fruktan ni tror ni ej kan bli kvitt -
åh, ta't från en dåre, livet är så ljust och så soligt,
så bara ta det i famnen och gör det till ditt!
la-la-la, tra-la-la, tral-la-la-la-lej osv.

In absurdum - postoctopus

Ett par hundra sidor är ytterligare läst av Pynchons Gravitationens regnbåge sedan historien med rökningen av mentalt påverkande svampextrakt och jag kan inte annat än att bli hejdlöst förälskad i dessa fullkomligt ohämmade, för att inte säga frivola, skildringar av en tokig värld, vilken slår läsaren med en absurditet som jag lite tveksamt leende, men oerhört fascinerad, tar till mig.

Så till alla er som är preoctopus (före bläckfisken ( min övers.)) rekommenderar jag starkt att ta er an detta verk med handlingskraft som leder till omedelbar läsning. Trots att verket är en smula svårbegripligt bitvis, med inslag eller konversationer som ibland förvirrar mitt analytiska tänkande intill oigenkännlighet, finns vissa drag som är genomgående och som följer med läsaren genom varje halsbrytande kurva och nog känner man sig trygg då man vet att det förr eller senare återkommer ett stycke med stark Pavlovsk koppling, där hemlig övervakning, salivuppfångande och andra betingelsehärledbara ting dyker upp. Man vet att den röda tråden existerar, även om man bitvis funderar över om den har med Slothrops erektioner, V2-raketer, bläckfiskar eller en kombination av alla tokigheter att göra.

Det är klart att man som post postmodernismen kan sucka lite småleende åt vissa inslag, sådant som andas sjuttiotal och som vilken präktig litteraturvetare som helst skulle kalla passé (och ja, de använder sig av sådana uttryck), men samtidigt tror jag att denna flärdfulla ironi, detta hånskratt rakt upp emot både konspirationsteorier såväl som landvinningar inom psykologi och militarism, har ett visst mått av ganska konstant aktualitet.

Människoporträtten har varken visat sig vara särdeles djupa eller komplexa, men bitvis kan starka skildringar av triviala mänskligheter nästan få mig att sätta skrattet i halsen, samtidigt som jag känner en bakomliggande aversion gentemot de flesta i boken på ett rent medhållandeplan. Jag förhåller mig ambivalent i de flesta situationer och blir nog mer äcklad än varmt betagen av människornas handlingssätt. Kanske är det också meningen och det är för den skull inte omöjligt att engagerad följa med Slothrop på en jakt efter sina försvunna kläder, iklädd ett lila lakan och nedramlande mitt i ett krocketspel.

En rolig detalj är att Pynchon direkt efter att han fått framgång med denna roman, lade de nyligen förtjänta pengarna på att ordna till sina tänder. Förståeligt visserligen, men lite sådär filmstjärneaktigt ändå.

En resa i nakotikum

Inte sällan finner man att man erhållit kunskaper i ämnen som man ingalunda annorstädes skulle ha funnit, då man tänker igenom den litteratur man genom åren har stavat sig igenom. Döm om min förvåning när jag häromdagen läste i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge och fick, på ett ganska noggrant vis, lära mig hur man intar flugsvamp för att få bästa narkotiska effekt. Nu kan man visserligen rimligtvis fråga sig vilket sanningsvärde information hämtad från vad som på baksidetexten kallas för en "psykadelisk champagnegalopp" har, men för att försvara mig mot den kritiken, kan jag berätta att jag fick denna information bekräftad av en god vän så sent som i slutet på förra veckan.

Jag skulle nästan kunna gå så långt så att jag skulle kunna säga att den moderna litteraturen är en utmärkt introduktion till narkotiska preparat. Inte nog med att otaliga författare nyttjat dessa påverkningsmedel och skrivit verk eller delar av sina verk i kölvattnet på såväl opiater som både tyngre och lättare varianter, utan man kan , i inte alltför sällsynta fall, även stöta på dessa uttömmande beskrivningar av hur man bär sig åt för att intaga desamma.

Jag tror att det var Baudelaire och Hunter S. Thompson som stod för utlärandet om dessa illegala njutningsmedel för min del, någonstans i de tidiga tonåren, och sedan dess är jag troligtvis mer förvirrad än någonsin, med någon slags kontenta av anti-drogpropaganda och litterärt förmedlat haschischrus. Egentligen tror jag att man gör det mesta bättre nykter, men att försätta sig i "främmande tillstånd" kan, enligt storheter som bland annat James Joyce, ibland hjälpa associationsförmågan och medvetandeströmmen till högre nivåer. Eller åtminstonde mer flödesrika plan.

Man kan fråga sig om inte författare som till exempel Jan Fridegård och Ivar-Lo Johansson inte hade behövt lite knark. Medan jag hade kunnat tänka mig att sätta in Burroughs på avgiftningsklinik.

På spaning efter den bok som flytt

Jag har avslutat en omfattande era, en förhållandevis viktig del av en inte alltför lång, sammanlagd tidsperiod av egen levnad. Denna period, mer eller mindre frekvent utbredd över ett och ett halvt år, har varit, om än inte fullkomligt, så åtminstone till stor del, hängiven Marcel Proust. Läsningen i sig har självklart inte tagit all denna tid, men mellan varje band, mellan varje rad och med ett helt års uppehåll som längst, fanns orden, meningarna – omvandlade till känslor – där och påminde oss vanliga dödliga om att detta var vägen till en långsam och successiv insikt.

För här sitter jag, redan en aning förbittrad över att ha snubblat igenom dessa 3486 sidor, och minns ingenting, förnimmer bara bilder och känslor. En tillfredsställelse av enorma mått, men uppblandat av en känsla av att ha åldrats lika fort som bokens Marcel. Eller lika sakta, om man skall ta fasta på romanjagets förtvivlade insikt mot slutet. Mina mustascher må inte ha grånat än, men likväl har jag färdats genom ett liv, från en första iskall upplevelse av moderns frånvaro, genom Combray och i alléerna i Champs-Élyssées och fram till besynnerliga individer, för att följa dem med en slags blindhet, tills insikten vaknar till liv och cirkeln sluts i en bortflugen tid.

Jag har inte uppgått i någonting, men någonting har uppgått i mig. Ordavbildad materia har blivit mentalt gångbar och tagit plats för att lämna spår som inte har som intention att försvinna. Texten har blivit en bild i mig. En bild främst av kärleken, tiden och förgängligheten.

Förgängligheten kände vi till sedan förr, men vi kände den inte som vi gör nu. En genomläsning av detta sökande efter det som sedan länge är borta är en inre process som inte helt ostyrd tar vändningar vi inte omedelbart anar. Istället för att läsa blir vi delaktiga och genom denna delaktighet så förnimmer vi både födelsen, levnaden och döden. Vi är de känslor som mattas av och vi har samma flimrande bilder på näthinnan då vi konstaterar att materian förändrats, gått vidare. Då vi konstaterar att mustascherna grånat.

Jag anser mig inte ha förlänats någon Proustsk vishet, men nog har ett och annat viktigt tankefragment sått sina frön i mig och till varje människa som inte bara vill ha en fantastisk läsupplevelse – utan också ett oerhört känsligt spektra av oändligt många dimensioner inhugget i hjärnbalken – rekommenderar jag detta verk. (Det skadar inte om ni också är fascinerade av den homosexuella gemenskapen i de högre sociala sfärerna i slutet på artonhundratalet och början av nittonhundratalet i Frankrike, eller åtminstone inte har någonting emot ytterst tilltalande och inte alls explicita skildringar av det mondäna livets små höjdpunkter. )

Ungdomens litteratur 2

För att fortsätta den oambitiösa undersökningen, skall det befästas en gång för alla att man inte kan tala om en tonårstid av läsande som inte innehåller Jack Kerouac och då i synnerhet On the road - en roman som åtminstone för mig betydde väldigt mycket i en period av frenetiskt inmundigande av litteratur som förväntades beröra.

Och nog berörde det. En slags frivol vildhet som liksom omslöt förvirrade sinnen för ett ögonblick. Man fick ta del av rus, obsceniteter och annat som hörde en annan värld till - utan att för den skull känna längtan efter dessa ting på ett medvetet plan, snarast fick det sin tillfredsställelse i själva läsupplevelsen. En tillfredsställelse som dock i sinom tid väckte en törst efter likartade verk, vilket gjorde att jag en kort period snöade in på denna sorts litteratur, den som utmanar moral och gängse föreställningar. On the road var en milstolpe i den textkonsumtion som ledde till ett mer öppet förhållningssätt till litteraturen, där romanen krackelerade (ja, det är ett av Ulf Lundells favorituttryck) och flyktiga tankar, uppbruten kronologi och tveksam protagonist - saker som Wahlströms ungdomsdjurböcker inte förbereder sina unga läsare särdeles väl på - blir mer och mer accepterade, ibland till och med oundgängliga.
Glad i hågen och med oerhört tillförsikt tog jag mig då an Burroughs Naked Lunch, men som de unga av de äldre ofta anklagas för att ta sig vatten över huvudet, insåg jag mitt misstag. Nej, jag var inte redo att hacka mig igenom amerikansk femtiotalsslang med en sjukligt förvirrande struktur, historia och kronologi. Jag gick in i ett snår och kom inte ut på andra sidan då boken var genomläst, ja, kanske står jag där än och väntar frustrerat på att den där stora "förståelsen med stort f" skall uppenbara sig? Trots detta har jag hört flertalet personer säga att de läste den i relativt unga år, men självklart - man kan inte låta allt gå efter ålder - nog kan möjlighet till förståelse finnas där ändå, liksom den kan saknas hos mig, kanske även om trettio år? Därmed inte sagt att jag inte uppskattade läsupplevelsen, nog var det ganska roande på sitt eget säregna sätt, men jag kan inte direkt säga att mina förvirrade och kaosartade intryck fick någon som helst relevans vid mitt försök till analys, snarast vecklade jag in mig själv i ett självhäftande pappaer, om det uttrycket (som för övrigt nyss uppfanns) får lov att begagnas.

Vidare - kanske bör man lämna beatförfattarna efter en kort beskrivning - om inte annat för att hinna med ett par till innan det är dags att avsluta texten.

Charles Bukowski hörde jag talas om då jag var femton, om jag minns rätt. Jag läste boken Hollywood om jag inte minns helt fel, men var måttligt road. Övertalades dock att försöka igen och gav mig denna gång på Min oskuld och Pearl Harbour vars första del fortfarande är som etsad i mitt minne. Flera bilder flyger genom mitt huvud då jag nämner titeln tyst för mig själv. Jag ser Henry Chinaski under bordet - med lådan i garderoben fylld med texter och så förstås, med en Turgenjevbok i handen. För jag tror att jag lite i smyg identifierade mig med Bukowski. Han skriver också, tänkte jag, och Turgenjev läste han. (Nu tar jag mig den tabubelagda friheten att likställa Henry Chinaski, snarast ett alter ego, med författaren själv (ve och fasa)). Jag vet dock inte om jag, då jag kommit lite längre i hans biografiska kreationer, önskade mig hans framtid väldigt starkt. Lite mycket sprit, spel och kvinnor. De eviga slagsmålen. Lite som Hamsuns Svält i grunden, med de outgivna texterna (noveller och dikter) och den eviga misären. Lite ett kringdrivande, men på ett mer mentalt förankrat plan än i Hamsuns verk. Stora skillnader föreligger förstås i övig utformning, men den ensamme unge författaren är på något sätt en gedigen bild av en människa med drömmar - osäker, ensam, svag. Men oerhört stark, i synnerhet i sitt uttryck (se bara på Per Oscarsson i Sult...).


Man bör emellertid ej frångå poesin och här finns kanske anledning att återkomma, dock kanske med mer ingående porträtt av inflytelserika poeter. I denna text skall jag dock nämna modernismens förebådare; Baudelaire och Rimbaud. Baudelaire är självskriven hos de flesta, kanske till och med som en av de första inspirationskällorna till eget skrivande. Jag vet flera som uttryckt att Baudelaire var deras första möte med den poesi som inte såg ut såsom man var van vid den sedan barnsben. Inga rim, ingen i det första skönjbar rytm, bara text, ett stycke bilder - fast textmässigt förankrade i fragment, i korta stycken. Han gjorde det obehagliga vackert och han var en av dem som fick mig att förstå poesin utifrån språket och i associationsmönster, inte bara utifrån de omedelbara bilderna (även om detta är lite vanskligt att säga, då jag på grund av bristande kunskaper i franska, förstås läste svenska tolkningar).

Detta var bohemerna. Jag minns då jag för första gången skulle recitera en dikt av Rimbaud och rodnade så att hela det litterära sällskapet brast ut i skratt. Inte ett befriande sådant - vilket gjorde att snart ångrade mitt tilltag. Rimbaud kunde nog chockera den som trodde att artonhundratalet inte innehöll saker som "stående kukar", inte bildligt talat i alla fall. Eller bokstavligt, beroende på hur man ser det. Men som ungdomen är en period av politisk radikalism, är den ock, efter en kort analys med en inte alltför gedigen skara försökspersoner, en period då man upptäcker den "osedliga" litteraturen. Genom alla tider.

Nog om detta för idag. Detta var en kort genomgång av författare och verk som haft stor påverkan på mig (och säkerligen många med mig) i yngre år.