Aniara

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur faran blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.

Jag har en ambivalent inställning till Harry Martinson. Stycket ovanför är taget från Aniara då miman precis sprängts och de sista strimmorna av hopp tycks absorberas av rymdens intighet. Genomläsningen av detta diktverk förändrade inte min ambivalenta hållning till herr Martinson, inte alls, utan byggde snarast på den med fler lager av känslor som motstridigt försöker enas om en inställning. Jag har läst Nässlorna blomma och Vägen till klockrike, men åren har gått sedan dess och det blir allt svårare att relatera till en läsning man gjorde i grundskolan.

I Aniara svänger det mellan genialitet och banalitet. Orden kommer sig om vartannat att spegla det svenska språkets eländighet, i en inte alltför uppenbar symbios med starka intrycksgivande bilder, där apokalypsen blir vår och banalitetens uttryck istället uttryck för rädsla, ren skräck, såväl som för det innersta och mest privata. Jag fascineras, jag tråkas ut och frapperas av samma förvirring som alltid då jag läser Martinson.

(Dock måste jag påskina att Vägen till Klockrike har en uppenbar charm, i synnerhet för mig som är uppväxt inte fasligt långt från dessa trakter.)