Ett par hundra sidor är ytterligare läst av Pynchons Gravitationens regnbåge sedan historien med rökningen av mentalt påverkande svampextrakt och jag kan inte annat än att bli hejdlöst förälskad i dessa fullkomligt ohämmade, för att inte säga frivola, skildringar av en tokig värld, vilken slår läsaren med en absurditet som jag lite tveksamt leende, men oerhört fascinerad, tar till mig.
Så till alla er som är preoctopus (före bläckfisken ( min övers.)) rekommenderar jag starkt att ta er an detta verk med handlingskraft som leder till omedelbar läsning. Trots att verket är en smula svårbegripligt bitvis, med inslag eller konversationer som ibland förvirrar mitt analytiska tänkande intill oigenkännlighet, finns vissa drag som är genomgående och som följer med läsaren genom varje halsbrytande kurva och nog känner man sig trygg då man vet att det förr eller senare återkommer ett stycke med stark Pavlovsk koppling, där hemlig övervakning, salivuppfångande och andra betingelsehärledbara ting dyker upp. Man vet att den röda tråden existerar, även om man bitvis funderar över om den har med Slothrops erektioner, V2-raketer, bläckfiskar eller en kombination av alla tokigheter att göra.
Det är klart att man som post postmodernismen kan sucka lite småleende åt vissa inslag, sådant som andas sjuttiotal och som vilken präktig litteraturvetare som helst skulle kalla passé (och ja, de använder sig av sådana uttryck), men samtidigt tror jag att denna flärdfulla ironi, detta hånskratt rakt upp emot både konspirationsteorier såväl som landvinningar inom psykologi och militarism, har ett visst mått av ganska konstant aktualitet.
Människoporträtten har varken visat sig vara särdeles djupa eller komplexa, men bitvis kan starka skildringar av triviala mänskligheter nästan få mig att sätta skrattet i halsen, samtidigt som jag känner en bakomliggande aversion gentemot de flesta i boken på ett rent medhållandeplan. Jag förhåller mig ambivalent i de flesta situationer och blir nog mer äcklad än varmt betagen av människornas handlingssätt. Kanske är det också meningen och det är för den skull inte omöjligt att engagerad följa med Slothrop på en jakt efter sina försvunna kläder, iklädd ett lila lakan och nedramlande mitt i ett krocketspel.
En rolig detalj är att Pynchon direkt efter att han fått framgång med denna roman, lade de nyligen förtjänta pengarna på att ordna till sina tänder. Förståeligt visserligen, men lite sådär filmstjärneaktigt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar