Till Damaskus

Vid min högtidsdag detta år erhöll jag, av en god vän och strindbergskännare, Till Damaskus I-II . Till detta hör också att det händelsevis råkade vara förstaupplagan, otroligt glädjande. Innan rysslandsresan tog jag mig för att läsa den första delen av detta verk, varför jag nu osökt kom att tänka på densamma och därmed också fick idén till detta blogginlägg. Då min gode vän Strindbergskännaren redan lagt ned otaliga timmar på detta verk, skall jag inte försöka mig på någonting som kommer in på hans område angående detta verk, inte alls. Ingen analys, inget försökt till förståelse eller objective interpretation, som Kirsch skulle uttryckt det.

Nej, jag vill bara påkalla uppmärksamhet till ett stycke jag skulle vilja dramatisera, om jag vore regissör, nämligen andra scenen i rosenkammaren, här följer början:

Rosenkammaren

Gardinerna äro borttagna; fönstren gapa som svarta hål mot mörkret utanför: möblerna täckta med bruna öfverdrag och framdragna på golfvet: blommorna borta; en stor svart jernkamin är tänd. Modren står och stryker hvita gardiner vid skenet af ett enda ljus.
(Det bultar)

Modren: Kom in!

Den okände (in): God qväll? - Hvar är min hustru?

Modren: Det är du! - Hvar kommer du ifrån?

Den okände: Jag tror, ifrån helvetet - Men hvar är min hustru?

Modren: Hvilkendera?

Den okände: Frågan är berättigad. Allt är berättigadt, utom jag!

Modren: Det har väl sina grunder, och att du märkt det, är väl. Men hvar har du varit?

Den okände: Om det var ett fattighus, ett dårhus, eller ett vanligt sjukhus, vet jag ej, men jag skulle vilja hålla det för en feberdröm. Jag har legat sjuk, förlorat minnet, och kan icke tro att tre månader ha gått. Men hvar är min hustru?

Modren: Det borde jag fråga dig! När du öfvergaf henne, gick hon härifrån - för att söka dig, men om hon tröttnat på sökandet vet jag ej.

Den okände: Här ser hemskt ut! Hvar är den gamle?

Modren: Ja, hvar han är har han ingen sorg mer.

Den okände: Död, menar du.

Modren: Ja! Han är död!

Den okände: Detta säger du, som om du ville öka antalet af mina "offer"

Modren: Kanske har jag rätt i så fall...

Den okände: Han såg icke så känslig ut, och visade sig kunna nära ett bastant hat.

Modren: Nej, han kunde endast hata det onda, hos sig och andra.

Den okände: Så får jag orätt der också!
(Paus)

Modren: Hvad söker du här?

Den okände: Barmhertighet!

Detta är ett stycke konst. Ordvalet, det koncisa, direkta, omedelbart frapperande. Jag känner igen mig i varje ord. Åtminstone tycks det mig så. "Allt är berättigadt, utom jag!", Intensiteten är uppenbar, stämningen på min scen skulle vara skälvande. (Jag är lite av en teaterromantiker, får erkännas). Det finns fler tillfällen i detta drama som får min teaterkärlek att storma. Lustigt nog fungerar det ypperligt som läsdrama, kanske till och med bättre? Nåväl, mindre viktigt.

Kontentan var att detta är läsvärt, intensivt. Befriande.