Detta var alltså Bo Bergmans dikt till Albert Engström på dennes 50-årsdag år 1919. Jag utelsuter inte möjligheten att det i diktvärlden fortfarande förekommer dylika infall av skaldekonst, då en stor person behagar fylla år, men att det görs med samma seriositet och med samma värme som förr, betvivlar jag starkt. Att vi lekmän inte tar oss själva på allvar då vi ger oss på poesi med rim och särskild tillägnan, begriper jag, men har då detta diktens allvar, som så tydligt står att finna i denna Bergmans vackra framställningar av Engström som Bellmans diktarbroder i svenskens hjärta, helt försvunnit?
Jag såg hans skugga, sorgsen och förlägen,
en natt i Yxsmedsgränd vid månens flor,
och skuggan följde mig en bit på vägen
och frågade var Albert Engström bor.
Han bor i folkets hjärta sade jag,
som du och några till, det är ej många.
Men evigt stå i dionysisk ånga
din Fredman och hans Kolings anledsdrag.
Nu kan jag då rakt inte finna någon samtida skald som förtjänar denna utmärkelse, (och ve den som bryter tystnaden och nämner Ulf Lundell) men applicerat på vem det än må vara, finner jag det svårt att tänka mig en fullkomligt allvarsfylld födelsedagshyllning till denne ponerade gestalt. Men varför? Är det en språklig barriär? En stilmässig? Har vi ironiserat alltför mycket över en viss sorts allvar och utagerat allt på detta plan?
Kanske behöver vi bara en lite mer modern diktform. Kanske räcker det med något postmodernistiskt eller postpostmodernistiskt i något digitalt medium. Eller så gör vi en film och lägger upp på Youtube.
3 kommentarer:
Det som försvunnit är det förra sekelskiftets aristokratiska ideal, det gamla Europas undergång.
I takt med demokratins födelse insjuknade romantiken (som förmodligen bara är möjlig i ett samhällssystem byggt på individuell ära, yrkesstatus och klassrelaterad hederskodex). Vi kan redan se romantiklikets dödsryckningar, och vi kallar effektsökeriet "postmodernism".
Apropå död ... greve Snoilsky -- "den siste riddaren" -- dog faktiskt 1903. (Och blev, via Engström, Sveriges "Lazarus" 1919?)
En sådan fadäs, Bo Bergman skall det vara och inte Snoilsky (förstås!), som dock omnämndes i samma mening i min källa, varur dikten är hämtad. Detta är åtgärdat. En felläsning av mig.
Men tack gode gud att det här som kallas "demokrati" förhoppningsvis bara är något övergående även det och att vi kanske snart kan blicka framåt mot ett individupphöjande samhälle med markanta klassrelationer. Tillbaka till den litterära auktoriteten! Det är på tok för lite elitism i dagens samhälle.
Träffsäker replik; en sarkastisk piruett från en romantisk reaktionär.
Bergmans förhållningssätt -- "folket, den heliga enfalden" -- för tankarna till hans förakt mot samtliga massrörelser. Ur "Två firmor" (1933):
"Vart skall man gå för att inte bli
sin egen lyckas förrädare?
Skall man gå till Hitler & Co.
eller Lenins efterträdare?
/---/
Som vi skrämdes med busen en gång,
så skrämmas vi nu med staten,
den stora Gluff-Gluff, det jättegap
som sluka allt vi prestera,
som kallar träldom för broderskap
och mörda för sanera."
(Vi får se fram emot finanskatastrofens ödeläggelse, som ett substitut för vår tids brist på storskaliga draman...)
Skicka en kommentar