Kärlek genom hat

Inför en översättningsdiskussion har jag, på svenska, läst Ljudmila Petrusjevskajas roman Tiden är natt. Ljudmila Petrusjevskaja fick en utbildning på samma fakultet som jag just nu gör ett gästspel - nämligen den journalistiska fakulteten på Moskvas statliga universitet. Det sägs att hennes berättelser och romaner är synnerligen påverkade av det journalistiska synsättet, någonting som osökt får mig att tänka på Vasilij Grossmans minst sagt horribla lägesbeskrivningar, från såväl Stalintidens grymheter, som svält och ond bråd död i ukrainska byar.

Men är det verkligen så, är verkligheten verkligen så hemsk? Måste den vidrigaste livsödesbeskrivningen alltid beskrivas med att ja, men det är ju för att det är såhär det är i verkligheten. Är allt annat diktande just bara diktande - bara romantiserande?

I Petrusjevskajas roman är det mest eländigt. Det är ett fattigt, trångt och hyfsat ondskefullt samhälle vi bor i. Dina egna barn bedrar dig, bestjäl dig och förnedrar dig. Män är milstolpar på en eländesväg, djur som kommer och går som de vill, gör kvinnorna med barn och sedan lämnar dem åt sitt öde. Relationerna mellan de fyra generationer som Petrusjevskajas roman handlar om, är ett ändlöst skrikande. Hat, aggressivitet, hunger och och sexlust tycks vara det enda som driver människan framåt. Dock, någonstans i botten av dessa sargade kroppar, dessa sönderslagna livshistorier, döljer sig kärleken. Kärleken till barnen. Kärleken till avkomman, till det som ännu är orört, oförstört.

Men allt är en kamp, och i denna kamp grumlas kärleken, glöms bort och blir osynlig i den eländiga sörja som omsluter gammelmormodern på sinnessjukhuset, mormodern, den kriminelle sonen, dottern och dennes rad av oplanerade barn. Mormodern, "amatörpoeten", är huvudpersonen i historien. Hon dömer alla, utom sig själv, men är också den enda som på något famlande sätt försöker hålla ihop familjen. Hon är den som ställer upp i de värsta situationerna, och som på sitt eget, råbarkade sätt, försöker förmedla sin egen erfarenhet till sina barn.

Boken är som en enda lång, ilsken känsloström. Ord läggs på ord, som blir ett, liv, som blir flera liv. Alltid finns där en energi, en kamp för att komma framåt, men likväl är drivkraften ständigt negativ.