Kärleken i litteraturen

När jag girigt bläddrar igenom del nummer sex i Prousts På spaning efter den tid som flytt, Rymmerskan, så erinrar jag mig plötsligt en maildiskussion som underhölls under någon eller några sommarmånader detta år (och som hölls med en intelligent och tillika litterturstuderande person). Diskussionen cirkulerade i synnerhet kring Ola Hansson, över huvud taget ett ofta förekommande tema denna sommar, men också Hjalmar Söderberg och Knut Hamsun fick utrymme.

Vad hade vi då att säga om dessa skandinaver och deras skildring av kärleken? Mest var det lösa kommentarer och enstaka citat. Lite kopplingar till Bergman, som förstås fick lite mer uppmärksamhet då han vandrade till de sälla jaktmarkerna, gjordes också. Jag tar mig friheten att citera och kommentera valda delar.

båda [Söderberg - Hansson] försöker skildra kärleken på ett naket och
uttömmande vis, för att påvisa avgrunderna och illusionerna som vi
ofta skapa[r] kring kärlek[...].där finns en tydlig resignation inför
kärleken hos söderberg, något som i hanssons fall dock övergår till en
total misstro till förhållande[n], i alla fall i den konventionella betydelsen.
[...] hos söderberg är det själva kärleken som väsen som är deterministiskt
och svårfångat, med[an] hansson mer verkar fokusera på relationen mellan
individer.

Genomgående fokuserade vi på dessa författares svarta syn på kärlek och förhållanden. Eller "naken och uttömmande" - som skildringen snarast beskrivs vara här. Jag skall vara försiktig med att referera till verkligheten, men är inte denna förgänglighet som ofta omtalas hos Söderberg, Hansson, Strindberg och många med dem, just det som varje människa, som upplevt kärlek och relationer, genast kan referera till. Vi har Den allvarsamma leken av Söderberg, där Arvid Stjärnholm och Lydia Stille utvecklar ett, vad som då skulle kallas, promiskuöst eller åtminstone opassande förhållande. Nog är de stundtals allt för varandra, men likväl så faller de isär. Är människan i ständig process, i en oupphörlig förändring som gör att bristningen individer emellan bitvis bara beror på motsatt utveckling, att ena eller båda parterna tröttnar eller i en längtan efter att bryta vanor? Att en människa aldrig kan bli nöjd är ett ofta dryftat exempel, kanske gäller det även för förhållanden. Intressant är att se hur ovanstående skribent ser hur Söderberg snarast misstror kärleken i sig. Lydia och Arvids förhållande är aldrig officiellt så här handlar det inte om kritik mot det konventionella relationer - med ett äktenskap i grunden - som det förslagsvis gör hos Hansson, utan snarast om kärleken som väsen. Förgängligheten hos den mänskliga känslan. Felaktigheten, missförstånden och inbillningen, det förtärande i samhörigheten mellan två människor.

Hos Proust kommer snarast problemen med upprätthållandet av relationen som en produkt av den alltför starka och alltför kontrollerande kärleken. Blindheten är ständigt återkommande och samtidigt som berättaren är ovetande, är han medveten om vissa misstag och vissa illusioner, dock ur stånd att förändra sig själv.

Men det som kallas erfarenhet är ingenting annat än att man själv blir medveten om ett karaktärsdrag som givetvis framträder på nytt, och detta så mycket starkare sedan man en gång insett det, varför den spontana impuls som första gången ledde en förstärks av påverkan från minnet. Det mänskliga plagiat som är svårast att undgå, för individerna och även för folken, som framhärdar sina fel och bara förvärrar dem, är självplagiatet.

Detta Prousts citat för oss oundvikligen in på Hansson och dennes dystopiska tankar om förhållanden i Sensitiva Amorosa. Samtidigt som vi talar om människans ständiga förändring, kan vi också tala om den ständiga regressionen. Medvetenheten som leder till att det "felaktiga" beteendet förstärks och blir en självförstörelseprocess. Acceptansen av handlingar och beteende är ickeexisterande både när det gäller förste part och motpart. Kritik utdelas, men det enda som ökar är det dåliga samvetet - ty misstagen återupprepas och är, enligt Proust, en ofrånkomlig del av den egna personen. Hansson pekar på alla de småsaker som berör ett känsligt sinne och som i vissa fall kan föda både hat och avsky. Han menar att den irritation som uppstår, så snart den upptäcks, är både oundviklig och ostoppbar. Det blir en aldrig sinande ström av obehag som uppfyller den individ som en första gång upptäckt ett "fel" hos den älskade.

mitt svar är en smula nedslående:

vad han [Söderberg] menar är kanske en slags kombination. kärleken finns men är detsamma som - eller väldigt snarlik - den rent primitiva lustan. tanken om att den skall vara "evig" eller att den skall ge ro åt själen, att kärleken mellan två individer skall kunna leda till något djupt samförstånd som skulle "ta bort" människans eviga ensamhet - är fullkomligt fel. allting går över, allting förgås. och människan är alltid ensam.

Ro i själen är definitivt inte vad vår käre Marcel upplever. Han förgås av oro vid varje litet steg utom synhåll som Albertine förmår taga. Hans kärlek är ett kontrollbehov som endast uppfylls och som endast alstrar glädje eller lycka vid de tidpunkter då han kan känna sig säker på hennes oskuld. Nedan följer utdrag:

[då] trodde man att ens lycka var beroende av hennes person, men det enda den var beroende av var att ens ängslan upphörde. Det omedvetna såg alltså klarar än man själv, när det just då krympte bilden av den äslskade kvinnan, en bild som man, i det fruktansvärda drama där själva ens liv kunde hänga på att man återfann henne och slapp vänta på henne, kanske rentav hade glömt eller bara hade ett oklart och inte särskilt fördelaktigt intryck av.

vidare fortsätter diskussionen:

det behöver inte gå lång tid förrän en enda liten detalj kan förstöra allting. ett förhållande är så fragilt att det dömt till undergång. på samma sätt målar strindberg upp sina bilder av äktenskap i sammanrasandetillstånd. minns speciellt en novell där kvinnan styr mannen som hon vill och han hela tiden får rätta sig efter hennes nycker. i hela det sätt han målar upp denna bild får han läsaren att gripas av känslan att det den implicita författaren vill förmedla är att ett äktenskap mellan man och kvinna i de flesta fall är omöjligt. är det inte småsaker som i hanssons fall - ord, en liten gest eller ett ansiktsdrag, så är det beteende. man vet ingenting om den andre och tillslut blir det bara så att den ene fogar sig efter den andre, för att det hela skall fungera. eftersom de är för olika. någonting ohållbart i längden.

längtan efter att förändra, som hos Hansson, att stänga in, kontrollera som hos Strindberg och Proust eller hatet riktat mot allt det som inte faller inom ramarna för det perfekta föremålet för kärleken. Det som oundvikligen leder till kaos, till undergång.

Vad är då lösningen för den ideala kärleksbilden? Knut Hamsun skildrar i Pan hur en man försälskar sig i kärleken själv. Ingen kvinna är föremål för detta, utan bara en gnistrande klar bild av någonting som aldrig kommer att existera, annat än som denna illusion, hägrar inför denne mans ögon.

Men att leva på illusioner har vi troligtvis fått nog av. Likaledes får man nog ge upp förhoppningen om förändring i bestämd riktning, likväl som brist på den irrationella sorten. Vi får kanske helt enkelt acceptera att låta oss blir förledda, förledas, bli besvikna, krossade och resa oss igen. Oupphörligen. Har vi talangen kan vi alltid skriva 6000 sidor om det.

Kaukasien i den ryska litteraturen

Inte så lite inspirerad av en viss kandidatuppsats (eller borde jag kanske säga kandidatuppsats in spé?), dristar jag mig nu att försöka klargöra Pusjkins roll som skildrare av Kaukasien och dess befolkning, lite fragmentartat.

Pusjkin skrev 1820 "Kavkazskij Plennik", på svenska "Fången i Kaukasus" - historien om en rysk soldat som tillfångatas av bergsbor och blir föremål för en ung, vacker tjerkessisk kvinnas förälskelse. Utgångspunkten är alltid soldaten. Det är hon som lär sig hans språk - inte vice versa. Hon som faller för honom, han som utnyttjar henne för sin flykt, lämnar henne därhän. En ganska klassisk historia, inte helt nedgörande beskrivning av bergsborna, men en förhållandevis platt och schablonartad skildring, någonting som snarast blev en kutym för ryssen i skildringen av dessa "vildar". Antingen är de svarta, listiga, farliga och vilda, eller så är de förföriska, vackra och fria. Dygdiga, ärliga, men aldig utan generalisering. Kaukasus är nämligen egentligen ett myller av folk. Kristna, judar, muslimer. Otaliga språk, otaliga språkfamiljer.

Men för Pusjkin var de alltjämt främlingar. Vilda, farliga, frihetsbejakande.

Som alla torde veta så brukar Pusjkin kallas för Rysslands nationalskald. Vad man skall lägga i begreppet "nationalskald" är jag inte helt klart skönjbart, men vissa kommentarer från mer sentida författare indikerar på vissa specifika drag som skulle vara utmärkande för denna nationalpoet. Det blir till slut både nationalism, narodnost (ett begrepp för en slags "egen", rysk nationalism) och mer orientalistiska drag. Även om det oftast är ödmjukheten inför det främmande som påtalas och framhävs. Emellertid är det svårt att bortse från den kritik som framkommit under senare år, bland annat genom artiklar och böcker skrivna av Katya Hokanson, Susan Layton och Monika Greenleaf.

Åter tillbaka till de ryska författarnas röster om Pusjkin och hans betydelse för Ryssland. Dostojevskij talar om hans "autenticitet" och "mimetiska simulation" - där han försöker påvisa att Pusjkins skildring av Kaukasierna faktiskt har ett drag av sanning i sig, autenticitet. Någonting som starkt förnekats av efterföljande kritiker, som menar att hela den imperialistiska hållningen som Ryssland hade gentemot Kaukasus återspeglas i Pusjkins poesi. Samma tendens finns också hos Gogol, detta upphöjande av guldålderns "störste poet". Och kanske enligt vissa också Rysslands största litterära gestalt.

Pusjkin har fått ett odödligt namn - och en integritet som inte är lätt att kränka, uppbackad av giganter som Gogol och Dostojevskij - men kritiken som framkommer är väsentlig, dock enbart ur en politiskt synvinkel. Fråntar detta honom hans konstnärliga värde, var han inte främst romantiker? En slags rysk Byron, även om hans mottagande i samtiden kanske ibland var lite för seriöst (hans dikter användes ibland i guideböcker till kaukasus). Var han inte främst en poet, snarare än realistisk människoskildrare? Sade han inte väsentligheter om mänskligheten ändock? Därom må de lärda tvista, men att kalla honom "nationalpoet" kan allt bli lite vanskligt..

ty i sådana fall likställer man den ryska nationalkänslan med schablonisering och imperialistisk hållning gentemot ett område som snarast bör kallas för en rysk koloni, eller en forna rysk koloni.

Karel Čapek

Karel Čapek är en tjeckisk (tjeckoslovakisk) författare inte många har hört talas om. "Kafka" brukar det låta, om någon skall nämna en tjeckisk författare verksam under 1900-talet. 1936, två år innan herr Čapek dog (48 år gammal) var han nominerad till Nobelpriset (låt oss anta att detta är sant) och nu har jag alltså läst ett av hans verk; på svenska kallad Salamanderkriget.

Tilsammans med sin bror var han den som införde ordet "robot" i litteraturen - ett ord som betyder arbetare.

Salamanderkriget alltså. "En samtidigt munter, burlesk och ohygglig satir som kan läsas på många sätt", heter det enligt baksidetexten på min "en bok för alla"-utgåva. Dessa ord kan läsas på många sätt, liksom boken kan, men bör nog på det hela taget ses som om det de faktiskt är till för, att rekommendera boken. Visst, det är en satir. Ja, den är ohygglig och ja, den kan läsas på många sätt. Munter är den nog - på sitt litet säregna sätt och burlesk kan den nog också ses som, om man vill det. Men det finns oändligt mycket mer att säga om denna bok. Låt mig säga lite av detta, låt mig se till att ni inte läser boken.

Uppblandad med rent uttråkande partier är denna bok precis vad man vet att den skall vara redan från första sidan, redan från baksidetexten, redan genom att veta vem Čapek var, den är övertydlig. Förutsägbar. Den bjuder inget motstånd, den flyter ickesuggerande under tomma blickar, möter mig med ett uttjatat skratt, ett överbelastat tema.

Detta är en satir över det framväxande kapitalistiska samhället, över fascismen, nazismen och allt det som hälsosamma människor tycker är "fel". Lek inte med naturen - den kommer att övermanna dig. Čapek, Pusjkin var före dig. Zamjatin gjorde det bättre, Orwell gjorde det bättre och ja, vår egen älskade svenska, Boye - gjorde det bättre. Ge mig inte en dystopi i science fiction-tema med inslag av "auteniska" hejjagärTolkienochskaparettnyttspråk, vi kan redan detta.

Emellertid stötte jag i slutet på ett kapitel jag förvånades över. Vid det här laget läste jag på ren vilja, endast för att kunna säga att jag hade läst ut eländet, som, som antytts ovan, inte gett mig mycken glädje.

Detta kapitlet inleds med dessa meningar:

Kanske det även var en följd av Meynerts profetiska bok att de stora kulturstädernas litterära och konstnärliga avantgarde förkunnade devisen: Efter oss salamandrarna! Framtiden tillhör salamandrarna. Salamandrarna betyder detsamma som en kulturrevolution. Låt vara att de saknar en egen konst: de är åtminstone inte belastade med de idiotiska ideal de förtorkade traditioner och hela den förstockade, ledsamma skolmästaraktiga lump som kallas poesi, musik, arkitektur, filosofi och över huvud taget kultur - ett senilt ord som får oss att må illa.

Ja. Nu börjar det likna något, tänkte jag. På sidan 246 förvånar han, han SÄGER någonting, han talar till mitt litterära hjärta. Jag kan inte säga att kapitlet håller hela vägen, men det är definitivt någonting annat än de som är de inledande till detta. Dock var min förtjusning snart som bortflugen. Följande kapitel var dödande trist. Slutet var en smula innovativt, men inte nog. Kanske en smula metainspirerat, lite facinerande på sitt ställe, men ack så .. utdraget.

Förlåt för denna verbala käftsmäll, du är sedan länge död och kanske inte förtjänar detta (men kan å andra sidan inte uppleva det) - men nej, för mig är den tjeckiska litteraturen fortfarande Kafka. Bara Kafka.

Gomorra och svartsjukan

Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).

Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.

Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?

Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?

Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.

Svartsjukan är förgörande.

eee och konsten?

Jag läste nyligen min brors kandidatuppsats med titeln Artefaktualitet, godtycklighet och värdeneutralitet - en diskussion av Dickies institutionella konstteori. Funderade där över begreppet "konst" (rimligtvis).

Att jag kom att tänka på det hela idag var att jag bevistade en disputation idag. Fred Andersson disputerade i konstvetenskap med avhandlingen Ting och tecken - en semiotisk undersökning av Elis Ernst Eriksson konstnärsskap. För några år sedan besökte jag hans utställning Massa Ande Ting (detta torde vara strax innan han vandrade till de sälla jaktmarkerna), vilken jag fann givande, då den sammanförde ord och bild, text i en korrelans med bildkonsten på ett ytterst fascineande sätt. Litteratur i mönster, färger i ickemönster . Innan dess var hans namn för mig okänt, men nu fick jag möta en konstnärssjäl som jag aldrig tidigare stött på. Hans "lådor" och mönster, liknande planritningar, fångande mig fullkomligt.

Åter till min fundering. Jag minns särskilt hur museiintendenten pekade på Elis tillbakadragenhet. Han vägrade kalla sig för konstnär, hans verk var bara "produkter". Det fanns konstnärer - men han var inte en av dem. Hur skulle Dickie ställa sig till detta faktum? (därom tvistar ej de lärde, men jag, just nu).

Kan man disputera i konstvetenskap om en ickekonstnär? Har han rätt att inte kalla sig konstnär, liksom frågan om en amatörmålare har rätt att kalla sig konstnär?

Elis var utan tvekan en skapare av artefakter, som utan tvekan konsumerades av konstvärlden och dessutom med ett mycket gott mottagande. Att inte kalla honom konstnär vore lika absurt som att jag skulle självutnämna mig till författare efter denna text. Men om hans lådor alltjämt stod på en vind, oöppnade och aldrig visade för världen, skulle allting vara annorlunda. Vi måste förnimma konsten. Vi måste förnimma artefakten och det faktum att en mänsklig varelse ligger bakom. Medvetet eller omedvetet (med hänvisning till surrealisterna).

Mitt svar är att majoritetens diktatur vinner. Elis lådor är konst - och Fred Andersson kan få sin femhundrasidiga avhandling godkänd av mig (vad det nu betyder).

Lermontov - prosa/poesi

Lermontov. (Skall först klargöra att betoningen läggs på första stavelsen - ej på andra, som gängse svensk tenderar att tro). Kanske har Lermontov bitvis hamnat i skuggan av den samtida Pusjkin, åtminstone har den senare vunnit långt större berömmelse än den förre. Åtminstone utanför hemlandet. I Sverige är översättningarna få, Vår tids hjälte finns att tillgå, ej i tryck, men troligtvis på ett flertal bibliotek då den är utgiven av förlaget Bra Böcker. Demonen och Novisen utgavs i en översättning av en finlandssvensk i slutet på 1800-talet, men såvitt jag vet finns den förstnämnda nu bara att tillgå på engelska i nytryck. Novisen finns i Lermontov och Novisen av Lasse Zilliacus, utgiven 2003. Översättningen är gjord av Zilliacus själv och jag vet inte, ty jag är inte språkbärare, men jag kan ändå tänka att vissa delar har mist sin forna charm i denna - formmässigt - till originalet bundna översättning.

I Ryssland är han hyllad som en stor poet, inte som Pusjkin, men långt mer än i utlandet, där han snarast blivit någon slags Heym, en ung död med lite outvecklade talanger.

Lermontov dog då han bara var 27, som så många andra berömdheter och ovan nämnda Vår tids hjälte var hans enda fullbordade roman. Diktverk finns dock ett otal - här är en bit av ett verk i ryskt original och med en engelsk tolkning:

Но, в разговор веселый не вступая,
Сидела там задумчиво одна,
И в грустный сон душа ее младая
Бог знает чем была погружена;

But in the merry talk not joining,

One of them sat there lost in thought,

And in a melancholy dream

Her young soul was immersed -- God knows by what.

Lermontov skall inte ha varit särdeles lätt att umgås med, en man med vissa svårigheter att komma överens med folk. Hans dödssätt - detsamma som Pusjkins; duellering - indikerar också att detta skulle vara ett faktum. Redan som artonåring gjorde Lermontov en känd teckning av en duell och flera år innan den ödesdigra dagen för hans död duellerade han - på nästan samma plats som Pusjkin tre år tidigare blivit dödligt sårad vid. Båda duellerade med högättade fransmän.

Lermontov är mycket känd för en dikt som orsakade mycken rabalder när den spreds (den kunde aldrig tryckas), nämligen en dikt om Pusjkins och dennes dödssätt - en duell med fruns förmodade älskare Georges d'Anthès. Lermontov skyllde på aristokratin och menade att alla de som tog parti för den högt uppsatte fransmannen, d'Anthes, var medskyldiga till mordet. Det finns tankar om att den duell som ägde rum tre år efter Pusjkins död, mellan Lermontov och Barantes, skulle vara ett sätt för Lermontov att hämnas på Pusjkins död. En slags hämnd mot den franska aristokratin, eller hela den franskskyddande aristokratin i Ryssland i stort. Detta är dock inte bekräftat - troligare är att det handlade om en kvinnas gunst. Vilket också den duell han senare avled i gjorde. Då var det "Kaukasus ros" som var föremålet för de duellerandes kärlek. En kvinna som verkligen skall ha levt upp till sitt smeknamn.

Åter till Lermontovs verk - jag har nyligen läst Vår tids hjälte, som med sin nästan dolda romantism kan förvåna den Lermontovkännare som mest fokuserat på hans romantiska skildring av Kaukasien. Det vilda och det vackra har sin plats - men huvudpersonen, hjälten - är snarast en karikatyr. Han skall föreställa ett hopkok av alla tänkbara laster mänskligheten lider av. En slags modifierad antihjälte, ett skal kring en tomhet, men till för belysandet av en allmänmänsklighet som i sig ger fyllnad. Han skiljer sig endel från de personer Lermontov brukar skildra, inte minst genom att han är en av den ryska litterturens "överflödiga" - den icke önskvärdiga - en personlighetstyp som kom att förekomma synnerligen frekvent i den ryska prosan under 1800-talet. Petjorin (romanens huvudperson) kan ses lite som en blandning mellan Oblomov (i Gontjarovs roman med samma namn) och Rudin (i Turgenjevs roman med samma namn). Han är den med höga drömmar, som dock alla faller. Han har litet av Oblomovs flegmatiska läggning, men också en aning av Rudins energiska tanklöshet.

Vår tids hjälte är en vacker berättelse med en uppbruten kronologi och flera andra stilgrepp som är intressanta att studera i såhär tidig, rysk prosa, men det mest frapperande är inte stilen, utan den person han kallar för "Vår tids hjälte". Året är 1839 och hjälten är "den överflödiga människan" - den som i rysk litteratur kom att bli så omskriven och omdebatterad. Redan här har Petjorin sin plats.

Novisen, eller Mtsyri som den heter på ryska, transkriberad, är ett poem i 26 delar. Det handlar om en ung novis som, som barn, blivit kidnappad från bergen (Kaukasus) och som under sin novistid i det kloster han hamnat i grips av en längtan att återvända till sin hembygd - Kaukasien.

Om översättningen finns ett och annat att säga, men som ovan nämnt, jag är ej den att döma. Vissa banalieter finns, men dikten är i sin helhet oerhört vacker. Det märker man inte förrän insikten om den stora metaforen uppdagas. Allting, natur, ord, rim, har sin givna plats. Murar - frihet - kampen om att nå utanför sig själv. Det hela får mig att tänka på Fröding - det "tänkta gallret" och den mänskliga, psykiska begränsningen. Hela berättelsen är en bild av en människa som frösker fly sig själv, men upptäcker att detta ej är möjligt, ty muren finns inom honom själv. Novisen är klart läsvärd.

Lermontov - banalitet, skönhet? Både han och Heym får i all sin ungdomliga charm en plats i mitt litterära hjärta.

Moja Zjizn - utvärdering

Moja zjizn betyder "mitt liv". моя жизнь tillbakatranskriberat. Och nog stämmer det, kan jag konstatera efter en genomläsning/exstensiv observation av mina inlägg under detta dryga halvår. Litteratur, övervägande. Vissa inslag av bildkonst, kulturhistoria, film och eventuell övrig konstform - men - oaktat detta, mestadels fragmentartade drag ur de intryck olika litterära möten gjort på mig. Inte inskränkt, men ganska enkelspårigt.

Gällande frekvensen finns dock övrigt att önska.

R. Walser, del 2

Läste endel i band två av den symposionutgivna Walserboken (Att vi lever i en ond värld) härom gotlandsresan. Prosastyckena byttes efterhand ut mot poesi - poesi av ett märkligt slag. Egentligen föga märkligt, sett ur en allmänlitterär synvinkel - men har man läst hans prosastycken blir man lätt förvånad. Att beakta - lätt förvånad, ingenting kan riktigt förvåna med Walser.

Walser var mannen som satt stora delar av sitt liv inspärrad på vad vi i dagligt tal skulle kalla mentalsjukhus och som under hela sitt liv ofta företog resor till fots till närliggande städer. Med närliggande menas inom en radie av 20-30 kilometer. Sedan han blev intagen fick han dock, utan ledsagare, inte lov att gå mer än en mil åt gången. Han måste varit mycket besviken, men så blev också en av dessa promenader hans död. Kanske inte en för tidig sådan, men väl en olycksalig. På juldagen 1956 ramlade han i snön i sitt hemland Schweiz och dessa "mikroskrifter" är vad vi har kvar. Ovan nämnda verk (andra bandet) består av det som förblev outgivet till han död.

Åter till diktverken. Ganska simpla med ett oftast ganska enkelt tema (i likhet med "mor"), kanske inte helt lättförståeliga, men ändå fruktansvärt banala. Tyvärr sitter jag boklös sedan Gotland, så ni får ta mig på mitt ord, då jag ej kan citera . Det kanske inte är passande att tala om klichéer, men nära detta begrepp hamnar vi om vi läser Walsers dikter i mer traditionellt format. De saknar prosans mystiska och halvgeniala drag och det oformulerade, det täckta är plötsligt borta.

R. Walser, del 1

Att vi lever i en ond värld, det vet vi. En viss M. Walser skriver att det man känner vid de tillfällen man läser Robert Walser "gränsar till ren lycka". Symposion gav i början av seklet ut Att vi lever i en ond värld i två band. Det första bandet består mestadels av saker R. Walser gav ut under sin levnad, medan andra bandet består av matieral som mycket duktiga handstilsläsare får uttyda. Detta var skrivet med omöjlig stenografstil som dessutom var försvinnande liten.

Walser är kanske ett geni, eller så är han fullkomligt imbecill. Kanske lider jag, efter att ha läst större delen av band ett, av en slags hatkärlek till Walser. I ena stunden finner jag honom löjlig, obegriplig och stundom även fullkomligt ointressant. I nästa stund är jag begeistrad. Vissa ord och vissa meningar bär med sig så mycket, samtidigt som hela sjok av text kan flyta förbi utan att nämnvärt beröra den mest uppmärksamme läsare.

Jag kanske bara behöver smälta Walser lite, eller så är han helt enkelt bara ett fragment? Ett fragment av en god författare, en bit av ett genialiskt verk - vilsegången i sina egna påpekningar.

"Jag är formad som en kulle, förstår du, jag ger intryck av att vara livslös"

Jag skall kanske inte döma honom för hårt. Jag skall nog läsa vidare.

Skärmytsling

Efter en fika på Hedbergs i Visby. Allting perfekt - förutom litteraturen. För mycket Guillou, Sheldon och Brown. Inte för att jag på något sätt vill ställa mig över denna litteratur (?), ty jag är bara en lekman, men ibland kan man undra om inte bara bokomslagen skrämmer bort den mest öppensinnade av bokslukare.

För övrigt har jag unde gotlandsresan förkovrat mig i min gamle gode vän Proust (tyvärr, som vanligt, ett tämligen ensidigt förhållande), vilken jag är minst lika förtjust i som föregående sommar. Sodom och Gomorra har en underbar inledning. "Det var mig en redig rumpa, ponken min" och liknande utrop kan få den mest heterosexuella att börja drömma febaraktiga, homoerotiska drömmar och mer eld på sin kvarn får man om fortsätter sin läsning. Fram till och med mitten av denna volym, för där breder tristessen ut sig. Några/något kapitel får man dra sig igenom med sömniga ögon, sociala sfärer byts inte lika ofta som förr och homoerotiken lyser med sin frånvaro.

Men den som väntar på något gott, för att begagna mig av en sliten klyscha, väntar aldrig för länge. Efter några arbetssamma sidor (kanske 200) når man slutklämmen, vilken jag inte riktigt är klar med ännu. Monsieur Charlus och violinisten Morel gnabbas som småpojkar och åter igen kan vi bada i ett färgrikt språk med underbart halvsidelånga meningar som åtminstone får mig på fall - om och om igen.

Inte för att de långa meningarna fattas någonstans i hela verket (På spaning efter den tid som flytt för den imbecille/obildade som inte begripit det än), men inte alltid kommer de till sin rätt. Till exempel inte när madame Verdurin beklagar sig över madame Villeparais ohyfsade sätt eller vid liknande milslånga utläggningar om societetens skärmytslingar.

(att beakta, jag är inte alltid såhär ickeödmjuk och pretentiös - det måste vara havsluften)

Vasil Bykov och uppgörelsen med sovjet

Grustagets tillkomst är enligt Bykov själv 1985, men det var först några senare som romanen kunde tryckas.

"Jag företräder en dödad generation" säger Bykov lakoniskt. Och visst har han rätt. Som frontsoldat under hela andra världskriget är det ett mirakel att han överlevde. Under dessa år hann han med otaliga skador, samt en dödförklaring, men till skillnad från de flesta av hans kamrater tog han sig levande igenom och hade därmed möjlighet att förtälja det som berättas borde.

Han blev en av de få, kanske är Vasilij Grossman den enda övriga värd att nämna, som lyckades berätta historien om sovjet och kriget - genom censuren. Men Grossmans manuskript "arresterades" (vilket nog var tur för Grossman - som, därmed slapp personliga påföljder från rättvisan) och kunde inte tryckas om förrän under Gorbatjovs Glasnost.

Grustaget är en mycket vacker berättelse som kan få till och med den mest luttrade läsare av krigsskildringar att bli en smula berörd. Kanske är det för att den saknar överdrifter. Det finns inga helvetiska skildringar av döende mödrar som krampaktigt håller om sina ihjälsvultna barn eller söndersprängda kroppar som badar i blod, bara en smula realism - och så åter tillbaka till den lunga nutiden, det blågråa Vitryssland/Sovjet.

Här finns väl avvägda delar av allting. Ingenting rannsakas i grunden, inga moralkakor staplas upp på varandra, utan berättelsen flyter ut som om vi får ett stycke verklighet, ett stycke människoöde, ett stycke oantastbar sanning - om än en fiktiv sådan.

I ramberättelsen är huvudpersonen gammal och pensionerad från sin docenttjänst och återvänder till det gamla grustag där det antogs att han hade mördats fyrtio år tidigare. Där han och några andra inväntade en avrättning - och han överlevde mirakulöst. Han försöker gräva upp det förflutna, och bokstavligt talat, sanningen. Han letar andra överlevande och vad han finner - rent konkret - är egentligen mindre intressant än det han finner inom sig och i de människor han möter.

Bykov berättar om en människas öde, inte helt olikt hans eget, men med en känsla för allmängiltighet som gör det möjligt för läsaren att lära känna vitryssen. Den sovjetiska vitryssen på jakt efter en egen identitet, vitryssen som gör upp med det förflutna.

Från Landquist till Combüchen

Det handlar om levnadsteckningar, hamsunska sådana, mellan vilka det skiljer nästan 100 år.

John Landquist var professor i Lund och litteraturkritiker av vad man idag skulle kalla "den gamla sorten". Det var han som startade den uppmärksammade debatten om Astid Lindgrens Pippi Långstrump, någonting som säkert inte förbättrade hans rykte. Detta till trots har denne man skrivit ett verk om Knut Hamsun, först utgivet 1917 och sedan återutgivet 1929, utökat och bearbetat. Efter en genomläsning av dem kan man inte annat än hänföras. Det här är inte torrt och knappast dödande tråkigt i sin konservatism eller vad som allehanda fördomar kan komma att bestå av för kritik, utan snarare tvärtom.

Landquists Knut Hamsun : En studie över en nordisk romantisk diktare, är stilistiskt välskriven, intresseväckande, till synes korrekt och inte minst innehållsrik - om än inte på konkret fakta. Detta är ingen biografi av vanliga mått och rent akademiskt finns det säkerligen mer väluppbyggda texter som hanterar den här sortens porträttering av författare, men detta gör inte denna text oanvändbar. Mängder av slutsatser, tankar, idéer och funderingar kring Hamsun, väl inslagna i vacker prosa, är representerade här, på ett nästan löjligt självsäkert vis. Här får man svaren man väntat på - om man sedan tidigareär bekant med Hamsuns biografiska historia och verk.

Sigrid Combüchen är en författare som debuterade på 1970-talet. Jag har inte läst någonting som hon har skrivit, förutom valda delar ur det verk som behandlar Hamsun; Livsklättraren, men efter att ha läst Landquist slår det mig att det finns vissa likheter, även om olikheterna överrumplar. Combüchen är kanske korrekt i sin fakta - och nog finns där endel - men det som tar över denna text är ändå språket. Detta är ingen vanlig levnadsteckning. Det är ej gängse att skriva på det här viset i en sådan här typ av text, Combüchen är författare. Som författare målar hon upp en bild av Hamsun som skiljer sig mycket från Landquists, inte bara innehållsmässigt, utan även med tanke på stilen. Här finns inte plats för hyllning, snarare kryper den negatvia kritiken fram i varje hörn. Hamsun är vid det här laget död och begraven och det är fritt fram att kritisera såväl offentliga som personliga handlingar. Hon är ingen litteraturkritiker och all text behandlar författaren själv. De områden som försöker täcka in Hamsuns litterära verk är försumbara och vikten läggs enkom vid hans liv, föga kronologiskt och bitvis löjeväckande snurrigt.

Likheten ligger i att dessa bådas texter är annorlunda. Der är inte tråkiga och lämnar inte läsaren oberörd om själva texten (som en produkt av författaren till det vi läser), istället för att låta oss enbart fångas av textens innehåll - Hamsuns verk och livsöde.

Olikheterna ligger i skrivsätt och innehåll. Det går inte att klaga på att Combüchens verk är mer ointressant ur en litteraturvetenskaplig synvinkel, det är helt enkelt inte menat att vara en litteraturvetenskaplig författaravhandlig. Det skall vara en biografi. Men det språk hon använder sig av hade nog passat sig bättre i en fiktion. Om hon så ville, inspirerad av Hamsuns liv, men knappast till någonting som är menat att vara en seriös levnadsteckning. Landquist är betydligt mer överensstämmande i språk och innehåll, men här bör man akta sig för att svälja allting med hull och hår.. och kanske har vi härmed funnit en likhet till. Kan man lita på allt som som står i Combüchens Livsklättraren? Ibland känns det som om utmålandet av Hamsun som kvinnofientlig och reaktionär stofil tar över.

Nåväl. Nog om dessa. Landquist håller än och i många år framöver. Combüchen, för all del, lite rolig läsning kanske om man har tid över och vill veta lite om hur elak Hamsun var mot sina fruar.

Ivan Bunin och den ryska realismen

Nobelpristagare och god vän till Anton Tjechov. Med realism och kritik i skildringen av de sämst ställda lägger sig Byn som en förklaring till sekelskiftets Ryssland.

Nog är detta realism, men den är föga lik Dostjevskijs, Tolstojs och Tjechovs prosa, snarare skulle jag vilja se likheter med Gleb Uspenskij, en rysk författare som till skillnad från många av sina samtida inte är särskilt känd. Uspenskij tecknade, liksom Bunin, porträtt av de lägsta i samhället, och gjorde detta utan tendens till idealisering och med en sällsam skärpa som gör att man i hans Den förlorade gatan, nästan tycker sig ha varit där i den ryska misären själv.

Bunin är inte särkilt omfattande i sina människoporträtt. De två huvudpersonerna i Byn får man endast en svag bild av och egentligen är det svårt att efter bokens slut alls avgöra vilken sorts människor de var. Allting känns fragmentartat och egentligen är det som om männskorna spelar mindre roll i denna roman, kanske är det bara känslan - misären - som känns viktig. Den första ryska revolutionen 1905 spelar stor roll, men vad, egentligen, driver denna bok framåt? Egentligen ingenting. Den är bara ett brottstycke ur en värld jag aldrig, genom denna roman, kommer att känna att jag lärt känna. Den är fyllt av smuts, nedrighet och köld. Inte ens hunger är drivkraft nog, ingenting händer och ingenting blir det av denna roman. Kyligt instiftas äktenskap och människor anställs och sparkas - revolter avlöses av vardag, eller om det är tvärtom, och allt blir en enda rysk dimma.

Dialogerna är vad som lyfter allting. Här har vi realismen i all sin skönhet och här blir det fragmentariska plötsligt väldigt passande. Utrop, smädelser och rena tankeyttringar blandas med sånger och missförstånd. Det är först här man känner någon slags närhet till karaktärerna, även om denna närhet bara är grundad på slumpartade samtal och fascinerande nonsensord.

Att Bunin svalt ett nobelpris, bland alla dessa ryska författare, är inte omöjligt att förstå, men en aning klurigt är det allt.

Hansson, Ola

Idag läste jag ut Parias - prosa i urval, en sammanställning av "Sensitiva Amorosa", "Parias" och prosapoemen "Ung ofegs visor", utgiven för tre år sedan på Alastor Press. Jag har tidigare bekantat mig med Hanssons lyrik och essäer, utgivna för några år sedan av Svenska Akademien. Ola Hansson kom för att stanna på min lista över de författare som berört mig mest. Dessa prosaverk har inte fått mig att ändra åsikt, även om vissa inslag inbjuder till viss kritik.

Den höstliga känslan man får av Hanssons dikter får i Sensitiva Amorosa en mer sensommaraktig karaktär och den ruttnande blomdoften hänger tung över boksidorna. Det hela får mig att tänka på Maupassant och Huysmans' dekadens i samma tidsperiod, det kvalmiga, meningslösa och det halvt naiva, halvt cyniska. Även Strindberg och till och med Almqvist känns också relevanta att nämna, som svenska bröder. Hamsuns Pan med berättelsen om mannen som försälskar sig i kärleken själv, snarare än i objektet för kärleken känns plötsligt aktuell. Som en slags idealsträvande romantism, men självförstörande i sin intention. Andetagen tynger ned och allting dalar nedåt, går utför.

"Parias" tar i synnerhet upp ett fall med en ung kvinna som handlat i förvirring och tagit livet av sitt barn, ett ämne jag för övrigt sysslat ganska mycket med. Hansson försöker påvisa att en människa som handlar utifrån ett irrationellt, påverkat sinne inte bör dömas på samma sätt som någon som handlat överlagt. Kanske togs viss hänsyn till detta redan då, men knappast så till den grad som Hansson önskade. Novellerna är starka och vackra och tar även upp flera rättsfall för diskussion. De lämnar inte samma spår som "Sensitiva Amorosa", men är likväl ett exempel på Hanssons utomordentliga diktarkonst.

Vad som dock inte räcker hela vägen fram på alla ställen, är prosadikterna "Ung ofegs visor" Trettiotre till antalet och en aning för långa för sitt eget bästa, är de fyllda av mytologiska och bibliska motiv, som kanske då och då blir en aning för snåriga. Vissa korta stycken överträffar sig själv, men faller snart emellan då längre, nästan klichéartade, passager följer. Språket är gammaldags och påminner om gamla tider sagor, men flera saker som byggs upp av fina ordvändningar och långa beskrivningar faller bara platt till marken - kanske för att jag inte förmår förstå dem, eller kanske för att de inte alltid räcker ända fram?

Kanske blir det en tur till Ola Hanssons födelseort Hönsinge i sommar. Åtminstone är hans grav på Norra kyrkogården i Lund numera välbesökt.

Walt Whitman

Jag vet inte hur många år citatet legat där. "Träd fram! Jag står på randen av ett ofta begånget misstag.", eller någonting sådant. Förstås kan jag inte hitta det just nu, när jag behöver det, men någonting man läser dagligen under en period har en tendens att fastna.

I believe in you my soul, the other I am must not abase itself to you,
And you must not be abased to the other.

Loafe with me on the grass, loose the stop from your throat,
Not words, not music or rhyme I want, not custom or lecture, not
    even the best,
Only the lull I like, the hum of your valved voice.

I mind how once we lay such a transparent summer morning,
How you settled your head athwart my hips and gently turn'd over upon me,
And parted the shirt from my bosom-bone, and plunged your tongue
    to my bare-stript heart,
And reach'd till you felt my beard, and reach'd till you held my feet.

Från nr. 5, bok III, "Song of Myself", Leaves of Grass.

Jag har inte läst många amerikanska poeter på originalspråk, men av dem jag läst, måste jag säga att Walt Withman forfarande är den som uppskattas mest. Det är svårt att förklara varför. Egentligen nästan omöjligt. Det är rytmen, den strida ström med vilken orden flyter fram och som bidrar till en behaglig och knappast monoton läsning. Naturliga pauseringar uppstår och orden är väl valda i en ibland hetsig och sensuellt livsbejakande anda.



The Walt Withman archive är väl värt ett besök, även för den mindre hängivne fantasten. Här kan man botanisera bland fina bilder, läsa hans verk i originalupplaga, som manuskript eller på spanska. Böcker och manuskript är inscannade (eller fotokopierade) och här kan man även njuta av de tomma sidorna mellan texten, där allehanda fläckar och marginalanteckningar tagit plats. Orkar man inte läsa, kan man, tillsammans med stämningsfyllt knaster, njuta av när Withman läser fyra rader ur dikten "America". Finns under rubriken Audio.

Det spanska inbördeskriget

Mina kunskaper i det spanska inbördeskriget grundar sig helt och hållet på tre litterära verk. Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig, George Orwells Hyllning till Katalonien och Peter Weiss' Motståndets estetik. Det kan tyckas som att jag måste ha fått en ganska ensidig syn på det hela, då samtliga medverkande romanhjältar slogs på en och samma sida, men det är ingalunda så enkelt.

Främst i Orwells roman, som dessutom är självbiografisk, får man ett perspektiv av detta krig som man annars kanske inte skulle ha fått. Dess meningslöshet, hur allting hänger på en skör tråd. De inbördes oupphörliga stridigheterna och meningsskiljaktigheterna. Även om man inte i någon av böckerna får någon direkt sympatisk bild av Franco och de andra fascisterna, så är det knappast en fullkomligt glorifierande bild av soldatlivet på folkets och de frivilligas sida vi får i någon av dessa tre fall. Snarare tvärtom. Detta må vara en kamp för friheten, eller vad för klyscha med vilken de nu vill låta förklara stridigheterna, men knappast en odelat vacker sådan.

Här finns plats för den sedvanliga Heminwayska hopplösheten, den kvalmiga och dammiga hettan som i desertörens krigsupplevelser i densammes Farväl till vapnen, samt känslan av litenhet inför det stora. Att vara en ensam människa i en stor politisk rörelse, oförmågan att se sig som en kollektiv varelse i en vilja som ligger högre än en själv.

Weiss låter själva språket bli en barriär inför de verkliga händelserna i romanen. Kriget blir en dammig bakgrundsbild som då och då tar sig uttryck i en last med halvdöda sårade. Här är talet, diskussionen, det viktiga. Detaljer, arkitekturen, madrasserna på stengolvet i herrgården, blodet på marmortrappan hör också till, men distansen är alltid påtaglig. Ingenting är dramatiskt, allting är lugnt och inflörlivat i ett språk som nästan ligger över den visionära upplevelsen. Weiss låter oss aldrig komma nära.

Nära kommer vi dock i Orwells skildringar. Vi är där. Det är samma hetta, samma damm som i de övriga. Skottlossningen är lika högljudd som hos Hemingway, men interaktionen får större betydelse. Orwell ligger på ett tak i en större stad, inte i någon grotta eller under en tämligen avlägsen bro, inte på ett sjukhem på landet. Han är mitt i skottlossningen. Mitt bland de stridande, men ändock tycks allting lika ändlöst meningslöst.

Mitt intryck av det spanska inbördeskriget är en högljudd kakafoni av dessa "kamrat!", ömsom svalkande med rödvinsfyllda säckar, men alltid lika dammigt, alltid lika avlägset. Fienden är sällan uppenbarad, mest en svart skugga i horisonten och skott i fränders kroppar. Mitt eget spanska inbördeskrig är Weiss' ändlösa meningar, Hemingways torftiga men innehållsrika språk, med en förmåga att beskriva de värsta tillfällen med ett uppenbart lugn, samt Orwells mindre framträdande, subjektiva färgning.

Och många ständigt blödande människor.

Heym och novellkonsten

Alastor kom i år ut med Georg Heyms samlade noveller, bestående av samtliga avslutade noveller han skrev (Tjuven - en novellbok). För de som inte vet kan jag tala om att Heym var en av de unga döda tyskspråkiga expressionisterna, där jag utöver Heym för tillfället inte kan räkna till fler än Georg Trakl, österrikaren. Trakls död var dock orsakad på grund av en heroinöverdos på ett sinnessjukhus, medan Heym, hälsan själv, hjälpte en vän som gick genom isen på en skridskotur och föll själv i, 24 år gammal.

Detta var 1912 - året då Titanic sjönk och Strindberg dog. Året som Heym gav sig ut på skridskoexpedition och aldrig kom tillbaka.

Läser man Heym så märker man att han är en ung skribent. Jag är inte bekant med många av hans dikter, men har nu läst ett par noveller och nog är det både influerat av Rimbaud och Baudelaire - men med en ibland nästan löjlig överdrift och hängivelse åt det makabra. Igår läste jag "Den vansinnige", vilken handlar om en vansinnig man som släpps ut från ett mentalsjukhus. Han skall hämnas på sin fru, men kommer inte så långt innan han börjar mörda barn och kvinnor och slänga runt med både blod och hjärnsubstans. "När lovsången var tillända släppte han taget om de två krossade skallarna. Förtjust började han dansa runt de båda liken. Han flaxade med armarna som en väldig fågel, så att blodet skvätte omkring honom i ett glödande regn." och nog är det en fågel han blir - men till slut bara en ensam dunfjäder.

/.../

Unsichtbar schwimmt sie in der Flut Geleit.
Doch wo sie treibt, jagt weit den Menschenschwarm
Mit großem Fittich auf ein dunkler Harm,
Der schattet über beide Ufer breit.

Vorbei, vorbei. Da sich dem Dunkel weiht
Der westlich hohe Tag des Sommers spät,
Wo in dem Dunkelgrün der Wiesen steht
Des fernen Abends zarte Müdigkeit.

/.../ (ur Ophelia)

Heym är knappast ointressant, men har fått lämna plats för både Gottfried Benn och den ovan nämnde Trakl (som jag lovar att jag skall skriva om snart), när det gäller den tyskspråkiga expressionismen, vilket nog kan ha grund i att han dog så ung. Han hann inte utveckla sin novellkonst ordentligt innan han fick vandra vidare. Dock vet man aldrig, kanske finns det någonting oöversatt, och kanske till och med helt outgivet, bland de tvåtusen sidor han uppges ha skrivit under sin levnad.

Omyndigförklarade

C. Baudelaire














K. Hamsun

















Dessa galna (?) giganter.

Hamsun och Engström

I 1920 fikk Hamsun Nobelprisen i litteratur. Motstrebende reiste han til Stockholm for å motta prisen, og gladare ble han icke da hans gode venn Albert Engström ved ankomsten til Stockholm utbrøt: "Nei, vad du har blivit gammal." Men det hjalp kanskje litt på humøret da Hamsun kort repliserte: "Du også."

Hamsuns och Engströms relation är fasligt spännande att skåda. Vad har den gravallvarlige Hamsun gemensamt med Engström, en gycklare och narr från Småland?

Rudin

Rudin av Ivan Turgenjev har för inte alltför länge sedan kommit ut på Ruin förlag. Det är en äldre översättning av Hjalmar Dahl som moderniserats och försetts med efterord, kommentarer till romanen och kommentarer till översättaren. Här får man dessutom översättningar till de franska uttryck som förekommer titt som tätt, någonting som hade varit behjälpligt i läsningen av exempelvis Tolstojs romaner, men som jag faktiskt nu ser för första gången i en rysk roman översatt till svenska.

Rudin är ett mästerligt verk. Romanen handlar om Dmitrij Nikolajevitj Rudin, dock mestadels betraktad från de utomståendes perspektiv. Antingen är det berättaren eller de övriga karaktärerna i boken som berättar om denna extraordinäre man och han för endast sin egen talan genom de ord han uttrycker i andras närvaro och genom mycket korta tankeströmningar i vissa delar av boken. Intrycket av denne person är inte odelat negativt eller positivt och styrs hela tiden av de andra karaktärerna på ett underfundigt och durkdrivet vis.

Personkaraktäristiken har vissa saker gemensamt med den som förekommer i Tolstojs tidigare verk och kännetecknas av en renhet och nästan tendensartad idealistisk hållning, samtidigt som vissa personer färgas av ironi och tämligen djuplodande personlig kännedom, även om det djupt psykologiska aldrig utvecklas ordentligt.

Rudin är idealismens förespråkare, någonting han får betala dyrt för. Romanen är på så sätt mångbottnad och de naiva drag som förekommer kan man se från flera synvinklar och om man betraktar den lite djupare märker man snart det ödesmättade och djupt fornryska som omsluter denna roman, med en bakgrund både i de folkligt ortodoxa och i de aristokratiska sfärerna.

Romanen har inslag av otrolig människokännedom och fullfjädrade lustigheter och detta hopkok blir både fängslande och roande, åtminstone för en så ung och oförstörd själ som jag. Det är lätt att bara njuta av Turgenjevs flytande, deskriptiva och nästan poetiska prosa.

djuppsykologi och tolstojanism

Vid sidan om mitt inte alltför seriösa projekt behandlande "Markens Gröda", ligger ett, om möjligt, än mer slentrianartat textförsök. Eller om det nu skall likna en uppsats.

Mitt opretentiösa arbete skall handla om hur tolstojanismen behandlas i Tjechovs "Mitt Liv", en roman på omkring 150 sidor, vilken jag för övrigt läste om så sent som idag. Detta är icke någon självbiografi - som man kan luras att tro (men detta har jag redan talat nog om), men efter lite biografisk efterforskning märker man flera likheter mellan romanens huvudperson och Tjechov själv. Tjechov berättar nämligen om hur mycket han såg upp till den samtide, men redan gamle, Tolstoj och hur han under många år var en hängiven anhängare av dennes ideologi. Detta var för mig okänt när jag läste "Mitt liv", både första och andra gången. Idén till uppsatsen fick jag genom att läsa förordet till min upplaga av Nils Åke Nilsson, där det lite förbigående talades lite om hur detta kunde ses som en kritik av den store Tolstojs levnadsfilosofi. Vad som alltså är mer intressant är att detta inte är en kritik omedelbart och kanske en smula ogrundat riktat mot en, av Tjechov, oprövad teori (om man nu kan kalla det så), utan att Tjechov nog visste exakt vad det var han förkastade.

För efter tretton år var det nog för Tjechov, som sonson till en livegen ville han slita av sig bojorna och leva ett riktigt herremansliv, med både kultur, kakelugn och god mat. Annat var det för den gamle aristokraten Tolstoj, som minsann ville leva så nära bönderna som möjligt och som dessutom offrade så mycket att han blev vegetarian.,

Muratova - Chekhovskie motivy

Häromdagen såg jag Murotavas film Chekhovskie motivy (Чеховские мотивы), som i en rak svensk översättning borde heta ungefär "Tjechovs motiv" eller "Tjechovska motiv". Muratova var för mig okänd mark, men jag blev lovad en Tarkovskijsk tradition med mycken estetik och hann heller inte nedslås av IMDB:s mindre smickrande betyg; 5,1, någonting jag inte upptäckte förrän alldeles nyss.

Med absurditeter, obehagliga människoporträtt, kommunikationsproblem, stämningsfylld musik och långa klipp gör Muratova Tjechov rättvisa. Det händer ingenting och allting är bara en del av någonting större, bara en ögonblicksbild ur livets långa varande. Vi får följa ett bröllop i realtid och se hur publiken våndas, skvallrar och ger uttryck för både vansinne, leda, ångest, glädje och avsky. De rika människorna skildras nästan obehagligt naturalistiskt och alla verkar sjukliga, dekadenta och nedgångna.

Inledningen och avslutningen är direkt hämtade ur Tjechovs novell "Besvärliga människor" som bland annat finns att läsa här. Muratova gör av denna, nästan helt neutrala, berättelse en oerhört stark scen där moderns desperation och faderns tystnad blir till en bild av den ständiga kommunikationssåvrigheten. Meningslöshet breder ut sig och misären är tydlig i alla delar och i alla karaktärer. Ingen lyssnar på någon och studenten, huvudpersonen, är lika förtappad som resten av familjen, alla lika bortkomna och olyckliga. Bröllopsscenen baserar sig på Tjechovs inte alltför omtyckta pjäs "Tatiana Repina", vilken jag dock inte har läst.

Att jämföra denna regissör med Tarkovskij är inte rättvist, Muratova har en egen, kanske mer livfull charm, men saknar Tarkovskijs förmåga att fängsla in på djupet. Tarkovskijs estetik är mer genomtänkt och utarbetad, medan Muratova bitvis känns lite famlande. Emellertid finns det likheter, i enlighet med den ryska filmtraditionen är de båda mycket långsamma och med fokus på scener som aldrig tycks ta slut. Muratova förvånande högljudd, Tarkovskij lågmäld.

En bra och på det hela taget välgjord film, väl värd att se, i synnerhet de första scenerna är mycket estetiskt tilltalande.



Kira Muratova föddes i Rumänien, ett område som numera tillhör Moldavien, men har under större delen av sin karriär bott i Ukraina. Såvitt jag vet, både lever och verkar hon än.

Thomas Thorild - skald?

Detta marknära citat av vår store, landsförvisade skald, filosof och jurist Thomas Thorild snubblade jag helt oförhappandes över under en Berlinresa i höstas. Thorild är ingen som tar speciellt stor plats i skolundervisningen, kulturdebetten eller i de privata bokhyllorna, oaktat han här får representera Sverige på en oansenlig gata i Tysklands huvudstad.

Min egen relation till Thorild har däremot, förvånande nog, flera år på nacken. Det var i början på gymnasiet och det skulle skrivas en fiktiv berättelse med historisk bakgrund, upplagd som en levnadsbeskrivning. Efter lite bläddrande i böcker på Norrköpings stadsbibliotek blev huvudpersonen utnämnd. Det skulle handla om den okände, oäkta sonen till Thomas Thorild. Jag minns en episod med ett dödsfall orsakat av att personen i fråga dog på grund av att denne fick en lanterna i huvudet. Jag minns dock ej vem detta gällde, om det var en historieomkrivning och det hela gällde Thoms Thorild själv, eller om huvudpersonen var den som fick gå detta nesliga öde till mötes.

På Projekt Runeberg kan man läsa om Thorilds liv och levnad, alldeles lagom subjektivt färgat, såsom det anstod en tidig nittonhundratalslitterturhistoriker. Här kan vi bland annat läsa att:

/.../ hans diktning är föga formskön och lider af oklarhet samt svulst.

och att:

/.../ han hade tillika en naiv mening om sin egen omätliga storhet och förblandade ofta sig själf med de sublima mål, för hvilka han stred. Detta bidrog i sin mån till att han kom att sakna själfbehärskning och själfkritik.

Jag är omåttligt förtjust i denna höga herre som var oförmögen att betrakta sig själv och som troligvis aldrig har hört talas om ordet "självdistans". Hur mycket jag än kämpar emot, har jag emellertid svårt att inte hålla med denne Karl Warburg
om Thorilds överdrivet svulstiga diktining. Åtminstone när det gäller att besjunga friheten visar han prov på roande naivitet, som i och för sig inte är så dum i sin ofrivilliga komik.

Alltså, om du folkvett har,
du, som heter herre,
tacksam, god och hövlig var
mest emot de smärre.

--------------------------

Blod, karlar, är vår frihet värd,
blod varit ärans färg
från hedenhös bland dessa berg
blod är vår frihet värd.

Men hur ogillad och hånad den här herren än var under sin levnadstid och hur mycket dålig kritik hans skaldekonst än fått, har han åtminstone satt sådana spår i världen att han inte bara finns citerad i Berlin, utan också fått ett urval av sina texter utgivna av Svenska Akademien, jämte giganter som Vilhelm Ekelund och Ola Hansson, samt fått en liten lund vid en tunnelbaneuppgång uppkallad efter sig. Var denna lund ligger vet jag dock ej, men eventuell läsare som vet, kanske kan höra av sig?

Kanske förtjänar Thorild en omläsning, där man fokuserar mindre på hans oförmåga att se bortom sig själv, någonting som hans samtid knappast kunde bortse från, då han om och om igen orsakade rabalder och tidningsdebatter med sitt missnöje och sina fixa idéer?

Boris Mikhailov

Boris Mikhailov, den kände ukrainske fotografen, gestaltar Sovjetunionens sönderfall. Se ett urval av bilder här. Det vackra får vika undan för det obehagliga. Urvalet på
Shugoarts är en aning bredare och artnet har också endel intressanta bilder.














Den postsovjetiska konsten har en förmåga att uppröra, men också att stagnera i någon slags fas där man låter motivet vara konsten. Har man en historia att berätta, eller en intressant motiv, låter man detta göra konsten. Det konstnärliga som fotografen eller författaren själv skall stå för hamnar i skymundan. Se på Ruben Gallegos "lovsång till livsviljan" (som DN kallade den, i en artikel från 2005), nämligen den självbiografiska boken "Vitt på svart". Med ett öde långt mycket mindre exceptionellt, hade han aldrig väckt någon uppmärksamhet. Hans författarkonst är ganska medioker och allting antar en löjlig ton av krystad livsglädje uppblandad med självömkan. (Men man får inte kritisera Gallego, han är ju handikappad.) Den postsovjetiska konsten blir politisk och den blir motivbaserad, man berättar sin historia och låter oftast det komma före den rent estetiska aspekten.

Jag vill dock inte säga att Mikhailov enbart är en motivfångare, nej, han är långt mer än så. Vad jag vill säga är att tendensen finns där, som hos många postsovjetiska konstnärer.

Lundagård

Det av Tegnér myntade uttrycket "en akademisk bondby", ( som beskrivning av staden Lund), känns plötsligt väldigt aktuellt, även om det inte tar sig sådana uttryck som på Tegnérs tid:

De yttre omständigheterna kring den akademiska undervisningen var tämligen påvra. [---]
[...] eftersom han själv [Tegnér] för sin försörjning måste bedriva lantbruk med kor och får och hålla sig väl underrättad om spannmålspriserna.

Litteraturens historia i Sverige, sid. 180, Olsson, Algulin.

Lika hårt är det inte idag, vi kan nöja oss med att ta jobb inom telemarketing, restaurangbranschen eller som hundmotionerare för att klara livet som student utan att drabbas av mindre trevliga åkommor som till exempel skörbjugg eller allmän näringsbrist. Se denna artikel jag läste i Sydsvenskan häromdagen.

Fast jag är fortfarande av den åsikten, att söp inte studenterna så förbannat, skulle de nog ha råd med både det ena och det andra. Jag antar att det dock var likadant på Tegnérs tid. Då skulle det dessutom vara franskt rödvin, i äkta lundensisk revolutionär anda. Gärna samma som det franska hovet hällde i sig.

Nåväl, åter till Tegnér. För mig, icke i denna del av landet född, är det ganska intressant att få reda på lite om historien om Tegnér och Lundagård. Till exempel, bredvid en bild av Lundagårdsmuren, från 1820-talet:

Lundagårdsmuren kan stå som symbol för den skyddade akademiska miljön i universitetsstaden. Såväl muren som träden i Lundagård försvarade av studenterna gentemot yttre hot. När några av träden 1802 kapades uppstod våldsamma studentdemonstrationer, i vilka även den unge Tegnér deltog. Med nykapade trädgrenar i händerna begav sig studenterna till rektors bostad och uppstämde ropet: "Pereat Rector, vivat Lundagård!"

Litteraturens historia i världen, sid. 178, Olsson, Algulin.

Ja, jag önskar man gjorde likadant idag. Att man stängde in de där förbannade spexarna bakom lås och bom. Bakom träd och murar. Så kan de sitta därinne, invid sin fontän, och försöka luska ut någonting på latin, genom att läsa i någon dammig bok från UB. För nuförtiden är det ingen som kan latin. Det är till och med så impopulärt att Lunds Universitet inte längre ger några kurser i det. Dagens studenter är inte som de var förr. Det är inte som det var på Bo Bergman och Hjalmar Söderbergs tid, på Södra Latin.. Jag som hade någon vacker tanke om att bildningstörsten bara hade stagnerat hos gymnasisterna. Ledsamt att det enda som folk intresserar sig för idag är systemteknik och genusteori.




Här ses karnevalen på Lundagård, omkring 1860.






F.ö. är den här dikten ett ypperligt exempel på den gode Tegnérs frivola hållning, för att återkoppla till kommentaren om alkoholintag tidigare:

För var vers, jag gör,
Lovar du en kyss mig giva;
Arket fullt jag borde skriva,
Mindre har jag skrivit för.
Men man måste hålla måtta,
Jag med vers, med kyssar du.
Låt mig räkna: Där är sju!
En därtill det gör mig åtta.

Numro åtta är fatal,
Greklands sångmör voro nio,
Och en svensk därtill gör tio. --
Elva var apostelns tal,
Ty jag räknar icke Judas,
Honom, som i vänners lag
Kysste falskt; det gör ej jag,
Helst när vackra läppar bjudas.

Huru står min räkning här?
Aderton; det är dock något.
Nitton -- rimmet gör besvär,
Därföre jag fyller tjoget.
Strofen är ej full som jag,
In i hamnen vill jag styra,
Därföre till godo tag
Denna gång med tjugofyra.

Angående Hans Castorp i Thomas Manns "Bergtagen"

Hans Castorp är en vanlig och i allra högsta grad obetydlig person, åtminstone är det vad författaren försöker intala oss i de inledande kapitlen av boken. Vad är det då som gör att vi fortsätter läsa, varför fångas vårt intresse? Hans Castorp är varken hjälten eller antihjälten och hans levnadsförhållanden är, om än inte vanliga, ej heller extraordinära. Han är snarare sympatisk än osympatisk, men vid sidan om hans sympatiska sidor finns drag av förakt gentemot omvärlden och hans inskränkthet är påfallande.

Castorp är en ung man och i början av berättelsen är han endast tjugofyra år, en ålder som överensstämmer mycket dåligt med intrycket man får av hans person. Vi kan visserligen skönja en viss omogenhet och brist på världsvana, men dessa egenskaper kan ingalunda enbart finnas hos en ung man och skulle egentligen bara kunna vara ett bevis på den tyske, välbärgade mannens smala livsföring. Denne man skulle, åtminstone enligt de intryck vi för under första delen av berättelsen, lika gärna kunna vara sextio år gammal. Att han dessutom leder av temperaturväxlingar och allehanda övriga symptom förstärker bilden vi får av att han är en man av en äldre generation.

Själva omständigheterna kring Castorp är en ung mans, med tanke på den kommande provanställningen på skeppsvarvet och den ganska nyligen avslutade utbildningen, däremot är hans vardagliga vanor och mentalitet av en sådan karaktär att man lätt kan uppfatta Hans Castorp som en äldre man. Bara det faktum att han har lätt att ta åt sig vanemönster för att sedan följa dem punktligt vittnar om att den unge mannen ej drivs av den spontanitet och glädje inför det oväntade som man kan se hos många yngre människor. (Spontaniteten är emellertid ej fullkomligt undertryckt och Hans Castorp visar vid vissa tillfällen en förvånansvärd styrka då det gäller att ta sig för med saker som annars ej ses som tillbörligt på sanatoriet.) Hans hållning gentemot kusinen är knappas kamratlig på ett lekfullt vis och deras relation saknar på något sätt vitalitet, på samma sätt som när äldre människor, som knappt är mer än bekanta, träffar varandra och försöker föra ett samtal. I början av boken fyller detta en funktion, eftersom Castorp ej känner igen sin kusin som den han en gång var, utan får en känsla av att hans vistelse på sanatoriet har förändrat honom avsevärt. Denna förändring skrämmer honom troligtvis mycket, då han fruktar att samma färändring kommer att drabba honom själv om han stannar längre.

Castorp är varken obegåvad eller särskilt intelligent, men under bekantskapen med Settembrini, italienaren, utvecklas hans tankegångar och det är kanske där vi kan finna en del av de intressanta tankemönster som fängslar oss och får oss att läsa vidare. I och med Settembrinis nästan monologliknande samtal med Castorp förlöses vissa tankegångar som annars kanske aldrig hade formulerats. Den del av mänskligheten som befinner sig på dessa höga höjder i sanatoriet Berghof kan lätt identifieras med hela Europas befolknings situation. De tankar som florerar, främst i Castorps krets, ger uttryck för des strömningar som genomforsar hela Europa strax innan första världskriget och som utmynnar i fullständigt kaos. Den händelse som inträffar i bokens slutskede, inte långt innan kriget bryter ut, kan nästan ses som lika förödande och omvälvande som skottet i Sarajevo.

På samma sätt som vi följer hela Europas utveckling åren före kriget följer vi också Castorps utveckling från och med det att han först sätter sin fot på Berghof tills han lämnar bergen. De få ungdomliga och omogna drag han har försvinner ganska fort och han lär sig att acceptera situationen han befinner sig i, utan att försöka sätta sig upp emot den. (Med ovanstående text där jag skriver om att Hans Castorps karaktär och leverne föga överensstämmer med hans ålder menar jag emellertid inte att hans person fullkomligt saknar ungdomliga drag, bara att de inte är så framträdande.) Hans Castorp har mycket lätt för att rodna när han hamnar i mer eller mindre pinsamma situationer, men denna svaghet försvinner så småningom under hans vistelse och det lugn som är så karaktäristiskt för honom blir mer och mer stabilt.

Vad vi kan se är en andlig utveckling jämte en materiell stagnation. Castorp blir avskuren från omvärlden och de få kontakterna han har ”nere på slätten” upphör med tiden. Släktingar avlider och den korrespondens som fortgår i början av Castorps vistelse avstannar helt efter en period. Han slutar till och med beställa sina favoritcigarrer och övergår istället till ett märke som går att få tag på uppe i bergen. I början blir han rädd före dessa förändringar och vill undvika dem så gott han förmår, men ganska snart inser han att det inte är någon idé att kämpa emot, eller så kanske han helt enkelt glömmer bort de avståndstaganden han gjorde i början och istället finner det bekvämare att följa den rådande normen. Den förändring som Hans Castorp genomgår, i det att han går från att endast vara en besökare till att bli bofast på sanatoriet, är ett mycket intresseväckande händelseförlopp, eftersom det är ovillkorligt. Man vet vad som kommer att ske och man inser att Castorp, liksom vem som helst, är oförmögen att stå emot förändringen. Intressant är att betrakta hur lång tid det tar och vilka vanor ”nedifrån slätten” han håller kvar i längst.

I och med att denna utveckling är omöjlig att motstå kan vi lätt identifiera oss med ”offret” eller ”offren”, men också känna frustration över att han inte bryter upp från sanatoriet innan det är för sent. En alldeles för lång frånvaro från det ursprungliga livet separerar honom till slut från det för evigt. Han har då ingen möjlighet att komma tillbaka eftersom han saknar något att återvända till. Vid det laget har han byggt upp en ny, skyddad tillvaro bland de lungsjuka i bergen och känner heller ingen längtan från att bryta upp. Huruvida det skall tolkas som inskränkthet eller rädsla att förlora tryggheten är en mycket svår fråga, vilken jag ej har för avsikt att besvara i denna personanalys.

Vidare är de känslor som Hans Castorp hyser för Claudia Chauchat ej att försumma i denna analys. Dessa är i stor del i strid med hans övriga person och vänder också uppochned på de ideal och normer han tidigare levt med. Det är denna kärlek som får honom att stanna på sanatoriet trots att läkaren gett honom medicinskt tillstånd att resa hem och det är Claudia Chauchat som får honom att våga släppa efter på sina egna begränsningar och regelmönster. Längtan efter henne blir en essentiell del av Hans Castorps liv och han inrättar till och med vanor efter hennes, vilket visar hur hans vilja är underordnad kärleken till henne.

Castorp har precis de svagheter som alla andra mänskliga individer, faller för samma frestelser och visar prov på både den mänskliga envisheten och naiviteten. Han lyder under en auktoritet, i detta fall läkaren, och följer till stor del, men ej helt, dennes direktiv. I honom kan vi utläsa våra egna svagheter och vår egen vanmakt inför auktoriteten och vi kan i betraktelsen av denna man komma på oss själva med att fördöma de misstag vi så ofta själva gör. Han är en bild av oss, likväl som sanatoriets invånare är en bild av mänskligheten. Inte bara i första krigets upprinnelse, utan i alla krissituationer och under alla uppviglande händelser är detta bilden av en mänsklighet och den enskilde individen som del av den. Vi är fångna under överheten, men denna överhet ej endast ett civilisationens och de regerandes uttryck, utan kan även finnas inom oss själva och medvetet eller omedvetet påverka oss och de val vi gör. Hans Castorp är en bild av oss, förmäten, en smula ironiserad, men fullkomligt jämförbar.

Hadsji Murat - en omläsning

Med inte alltför goda minnen av förra gångens genomläsning av Lev Tolstojs "Hadsji Murat", tog jag mig, för några dagar sedan, an detta verk vid inte alltför gott mod. Vilka förändringar jag genomgått (?), som gör att jag denna gång lyckades uppskatta den långt mer än förra gången, är jag osäker på, men detta är ett gott exempel på att det inte alltid är av ondo att läsa om böcker (annars är jag av den, inte alltför hälsosamma uppfattningen att det är slöseri med tid att läsa om en bok, då man skulle kunna lägga tiden på att läsa en ny, orörd).

Detta är ett sent verk av den gode Tolstoj, efter att han gett upp de positiva tankarna (synen på äktenskapet osv.) som återspeglas i Krig och Fred och också i viss mån i Anna Karenina (åtminstone till en början), men som återkopplar till en tidig period i hans liv, som han tillbringade i Kaukasus. Ungdomstiden i Kaukasus var, enligt författaren till förordet, Nils Åke Nilsson,

en flykt från den sysslolösa vardagstillvaron, ett försök att komma undan den gnagande otillfredsställelsen med sig själv.

Boken handlar alltså om Hadsji Murat och min fina utgåva i serien "Ryska Klassiker" av Tidens Förlag (utgiven 1947), översatt av Bengt Kyhle, har den träffande undertiteln "-hjälten från Kaukasus". Ganska hårdför, seg och nitisk går denna muslim över på ryssens sida, efter en brytning med imamen Sjamil, för att rädda sin, av denna imam, tillfångatagna familj. Han har ingenting till övers för ryssen och det finns ingen tillit på någondera sida, men den sega livskraft, liknad vid en kardborrblomma, som uppfyller honom, drar honom också framåt.

Av Tolstojanismen finns få tecken och man märker här att Tolstoj frångår sina egna principer. Han hänger sig åt skrivandet, som en förlustelse, och kämpar samtidigt mot sin egen uppfattning om den moraliska konsten, den som har ett specifikt, moraliskt syfte. Det enda som härleder till Tolstojanismen i någon högre utsträckning är den korta skildringen av soldaten Agdejev, som offrar sitt familjeliv för att gå ut i strid, bara för att hans bror, som har flera barn, skall slippa. Han dör för sin sak och lämnar en tröstlös familj bakom sig.

Berättarglädjen går inte att missta sig på. Man blir snabbt uppfylld av alla de detaljer som bygger upp denna korta roman och i styckena om Tsar Nikolaj kan man finna både det ironiska och det karikatyrartade, som var så typsikt för den ryska naturalismen (en strömning som kom före realismen i Ryssland). Visst kan berättelsen kännas mest som ett brottstycke, helst om man jämför den med Yasar Kemals långa romansvit om "Magre Memed", men å andra sidan undviker denna roman Kemals löjliga fasthållande vid den alltigenom perfekte hjälten, den som inte kan göra någonting ont. Tolstoj skildrar en människa, med en, i andras ögon, hjältestatus, medan Kemal skildrar en hjälte, med vissa mänsliga drag. Det onda och det goda, i skarp kontrast, är representerat hos dessa båda författares hjälteskildringar, men framträder så mycket tydligare och mer schablonartat hos Kemal.

Kanske är Hadsji Murat snarast inte att se som en hjälteskildring, utan man bör kanske leta efter det intressanta i det kringliggande, i människoskildringen. I alla små korta berättelser och detaljer om människorna i Kaukasus, om mentaliteten och förhållningssätten, om livet i stort och i smått. Butler är en bigestalt som inte dyker upp förrän ganska sent i boken och som också ganska snart lämnas därhän, för att lite snabbt bli ihågkommen precis i slutet. Man får intrycket av att alla de människor Tolstoj flikar in har en alldeles egen historia, lika väl värd att berätta som Hadsji Murats. Kanske är det också där romanens brist ligger, i det oavslutade, det fragmentariska, men nästan hejdlöst detaljrika, någonting som lätt ger upphov till en frustration. Man vill veta mer.

Om Bengt Kyhle, översättaren, kan man dock säga att han i vissa formuleringar lämnar övrigt att önska. Till exempel, hur relevant är det egentligen att använda sig av adjektivet "snusbrun"? Men man får visserligen också ta i beaktande att denna översättning är gjord på fyrtiotalet. Denna, mycket läsvärda, roman finns emellertid i en nyöversättning från 2006 av Barbara Lönnqvist, under titeln Hadji-Murat, utgiven på Lind & Co förlag. En mycket fin, limegrön utgåva, som finns på det flesta nätbokhandlar. I översättning av Barbara Lönnqvist (som f.ö är professor vid Åbo Akademi) finns även Jevgenij Zamjatins Draken och andra berättelser. Inte helt illa, det lilla jag än så länge läst.

Fragment ur den ryska modernismen

Under rubriken "Den ryska modernismen", ser detta ut att bli den tredje Rysslandsorienterade texten.

Nåväl. De ryska symbolisterna var inte som de franska symbolisterna. Kanske var detta dock vad den framträdande personligheten Briusov (Брюсов) ville, då han 1894 låtsades att den ryska symbolismen var i full gång. Hans önskan var att det skulle finnas en etablerad grupp symbolister i det litterära Ryssland, någonting som inte existerade vid denna tidpunkt. Så han översatte lite dikter av Baudelaire och Rimbaud, som han gav ut under namnet "Ryska symbolister".

Här är för övrigt en mycket vältecknad bild av honom, som dock tar sig mindre väl ut i detta komprimerade format:

Briusov fick dock rätt (om man kan uttrycka sig så) och symbolisterna fick fart. Å ena sidan dekadenterna, å andra mystikerna. Nu var, enligt dem, den ryska realismen över (det dröjde visserligen inte länge förrän den socialistiska realismen vaknade, men angående den, är det kanske relevant att diskutera begreppet "realism".) och detta var fullkomligt samhällsfrånvänd poesi. Eller hade intentionen att vara det. Inte alls i artonhundratalets skola med andra ord, där det var meningen att litteraturen skulle ha en stark roll i samhällsdebatten. Då fanns det alls ingen konst för konstens egen skull.

Man ville suggestera en verklighet bortom denna. Sätta sig i höga torn och nå det ockulta. Man ville vara tysk och rysk på samma gång, man hyllade estetiken och mystiken. Det nya seklet låg orört och livsfarligt på andra sidan sekelskiftesgränsen, men dessa oroliga herrar (och damer) överlevde även detta. Även om de inte fick uppleva väldigt mycket av det nya seklet. För relevant är också att nämna att alltför många dog ganska olyckligt.

Den ena i arbetsläger, den andra driven till själmord, den tredje av självsvält och den fjärde i exil. Staten Sovjet hade nog ihjäl ett ganska betydande antal.


För att föregripa, så känns Kasimir Malevich väldigt rätt. En inspiration till den följande futurismen:



En svart fyrkant. En klassiker är annars "vit fyrkant på vit botten" (eller hur det nu låter i svensk översättning).

Det sköna Östgötaland

Om de östgötska bygderna finns mycket gott att säga. Helst om man beger sig in i små diskussioner i obskyra forum, där någon dristar sig att säga några ord i halvåret. Där finns till exempel teorin om att "östergötland gick i konkurs och [att] dess verksamhet köptes upp av jan guillous och leif gw:s produktionsbolag. allt som finns kvar är slätt och stadskulisser att spela in polisserier i."

Det ryktas även att Torgny Lindgren skall bo i Tjärstad, utanför Rimforsa, en ort på 2900 invånare som knappast är känd för annat än sin kyrka från 11-eller 1200-talet (därom tivstar de lärda). Vad den gamle västerbottningen ser i Östergötland är okänt, men att han trivs där, kanske man kan utgå ifrån?

Annars kan man alltid botanisera i vad som kan tänkas gå att finna på denna sida. "Östgötakulturen" är alltid lika levande. Missa till exempel INTE broarnas dag i Mjölby eller Veteran- och nostalgimarknaden i Motala. Borensbergmarknaden är dessutom - liksom Skänningenmarken - en begivenhet. Har du tröttnat på det ordinära? Gruvmilen i Grytgöl är en populär runda, om du har vägarna förbi Finspång. "Sommarens äventyr", så att säga.

Se bara idyllen breda ut sig:

Belinskij och det samtida Ryssland

Belinskij var, åtminstone om man får tro D. S. Mirsky, en synnerligen amuserande personlighet. Om än ofrivilligt. Detta kanske inte är ett uttalande som är rättvist att fälla om honom, på ett rent personligt plan (av den enkla aledning att jag aldrig träffat honom), men som kan vara relevant om man får lite mer perspektiv på hans liv och levnad. Eller vad jag baserar det på, vissa enstaka uttalanden. Ibland liknar han nästan Turgénjev, som lite överseende roade sig på den unge Dostojévskijs bekostnad. Han var den plebejiske ledaren för "Västerlänningarna" ( i kontrast till Slavofilerna) under första delen av den ryska realismen på artonhundratalet. Höjde både Gógol och Dostojévskij till skyarna, för att sedan förkasta dem helt, när de inte längre föll in under hans syn på vad god litteratur var. När det inte var tillräckligt samhällskritiskt för hans smak. Han hade nämligen en en tanke om att litteraturen skulle skapa det samhälle som han drömde om.

Under denna tid var ryssarna mycket intresserade av sin ära. En ära man skulle behålla till varje pris. Även om det betydde döden, vilket det ofta, på grund av de otaliga duellerna, gjorde. Titt som tätt var det någon lovande författare eller poet som gick till sina fäder i alltför unga år. Se bara på Lérmontov, en av de poeter som föddes ur den gyllende tidsåldern.

Lérmontov and Martýnov paid court to the same lady, and Lérmontov poisoned Martýnovs life by teasing his rival in the presence of the lady. Martýnov bore it for som time but at last called Lérmontov out. Lérmontov was always glad of a duel. They met on July 15, 1841, in the plain near Pyatigórsk. Martýnov was the first to fire, and Lérmontov was killed on the spot.

D. S. Mirsky, A History of Russian Literature, From Its beginnings to 1900.

Om man får tro Mirsky hade han alltså ingenting emot att gå i duell. Och rönte därmed samma öde som Pusjkin före honom. Bara det att Pusjkin fick ligga och lida i tre dagar innan han slutligen dog.

En annan författare under denna tidsperiod, som åtminstone i början uppskattades av Belinskij, var den lite smått vansinnige Gógol. Redan i början vittnar vissa händelser om hans inte alltför välutvecklade självdistans. Bland annat skrev han ett verk som behandlade det tyska, idylliska livet, kallat Hanz (sic) Küchelgarten, under pseudonymen V. Alov. Det blev mycket dåligt emottaget av kritikerna, varför han snabbt köpte upp samtliga exemplar av den självbekostade upplagan - och brände upp dem. Vidare berättar Mirsky:

In this state of disillusionment he suddenly went off abroad, with the intention, as he said, of going to America. But he only went as far as Lübeck. After a few days' stay there he returned to Petersburg /.../

Ja, många är vi med drömmar om Amerika. De flesta av oss kommer nog inte ens så långt som till Lübeck. Starkt gjort Gógol.

Gógol har många skäl att uppmärksammas, inte minst för sina litterära verk, men kanske också i mycket stor grad för alla de lustiga saker han hann göra under sin levnad. Hans näskomplex, hans notoriska ljugande (bland annat i breven till sin moder) och den extrema hybris han råkade ut för under senare delen av sitt liv. Där han bland annat skrev brev till sina (forna) vänner och elever, samt andra bekanta, och bad dem om tjänster och utmålade utförandet av dessa som en väg till frälsning.