Valentin Rasputin

Valentin skall ej förväxlas med den Rasputin som rumlade runt i tsarens hov och som slutade sina dagar i Nevan, utan detta är alltså den livs levande Valentin Rasputin, författaren. Det här är en sovjetförfattare av rang, som även medlem i det sovjetiska författarförbundet - vilket var mycket prestigefyllt. I författarförbundet har vi bland annat sett Maksim Gorkij. Jag vill minnas att Rasputin beskrevs som sovjet-konservativ med en ganska stor dos lantlighet i sina romaner, en sådan som skildrar rurala miljöer på ett prosovjetiskt, men långt ifrån revolutionärt vis.

I somras läste jag Живи и помни, på svenska Att leva och minnas, vilken handlar om en ung krigsdesertör som återvänder till hembyn efter omhändertagandet av en skada, istället för att fortsätta till fronten. Hans lagvigda maka, som lever hos hans småtokiga föräldrar, är den enda som får reda på detta och han isolerar sig i en obebodd stuga i skogen. Byn får besked om att han rapporterats "saknad" och hemligheten blir bara svårare och svårare att avslöja. I byn hålls på moralen och en desertör är aldrig välkommen.

Till stor del är romanen misär. Bortsett från några korta, glada ögonblick i vissa av återseendena mellan man och hustru, är allt hårt, tungt, blött och kallt. Främlingsskapet mellan man och hustru är uppenbart och det är som om den karga vildmarken omsluter mannen där han gömmer sig i den gamla, obebodda stugan. Han antar skogens läten och blicken blir tom, kall och mörk. Han är som ett vilddjur och hustrun är ömsom livrädd, ömsom fjättrad av någon obeslutsam kraft. Alla i byn är misstänksamma, våldsamma eller bara missunsamma och kärleken tycks aldrig ha vunnit någon framgång. När några kvinnors män återvänder, medan andra får dödsbud, lyser medlidandet med sin frånvaro i en tillvaro där alla bara lärt sig att tänka på sig själva - där brödet inte räcker till alla.

Kanske är det i allt detta, i den ödesbestämda misären, min fascination för detta verk ligger. Jag kan se starka likheter mellan denna bymentalitet och den som framkommer i Knut Hamsuns Markens gröda, där skvaller, moralism och baktaleri är vardagsmat. Att se hopplösheten i detta unga pars situationen, där verkligen ingenting kan göras för att förbättra situationen, bara på grund av de konstruerade sociala regler och normer som gäller i samhället, är oerhört frustrerande. Avvikelser får inte förekomma, utan man binder styrka i konformitet, precis på samma sätt som en djurflock stöter bort en albino. Ett kollektivt skyddande av en desertör skulle bara generera oro för att olyckan skulle drabba dem alla. Istället är alla måna om att sanningen kommer fram, om så bara för att själva slippa skuld.

Jag är imponerad av det mod och den beslutsamhet som ändå finns hos huvudpersonen, hustrun. Hur orkar hon leva med den ständiga rädslan så länge, hur kan hon idientifiera sig i en så absurd situation som den som utspelar sig framför henne, som hon är en del av, men knappast har mycket till skuld i? Hur kan man kämpa när man vet att ingenting går att förändra?

Ibland lever man i ett absurt hopp. Och Rasputins språk är precis lika hårt, kallt och vilt som det skall vara.