Theodor Kröger var enligt den enda källan jag kunnat finna; det tyska Wikipedia, en tämligen välrenommerad författare under sin tid. Två av hans böcker går fortfarande att finna i ganska nya (och för all del - snygga) utgåvor i Tyskland och på större internationella bokhandlar. En bok gavs ut på svenska, 1943, på Saxon & Lindströms Förlag.
Den glömda byn heter boken och blev min räddning en lång busstur. Jag hade grävt fram den i mitt barndomshem, utrensad för många år sedan och nedpackad i en kartong i garderoben. Theodor Kröger var ett alltför okänt namn för att boken någonsin skulle bli läst, med så många rekommendationer på kö från de sakkunniga.
Jag ångrar dock ej mitt tilltag. Den här boken är absurd, inte Beckett-absurd, utan bara konstig. Förvånande. Visserligen uppvisar den sentimentala tendenser ibland, men med de många groteska inslagen mot slutet av boken så vägs detta upp ganska bra.
De första tvåhundra sidorna är ingenting att direkt hänga i någon julgran. Det är ganska välskrivet, men tyvärr också lite tråkigt. Historien har vi hört förr i flera versioner. Det skall föreställa självbiografiskt och Theodor, som är en ryskfödd tysk, blir deporterad till Sibirien under en ständigt överhängande dödsdom som alltid får en anledning att inte utfärdas. Han anklagas för att vara en tysk spion, precis som alla andra tysktalande i Ryssland under första världskriget. Mord på sexton personer inräknat, när han försökte fly över den finska gränsen mot Sverige. Han visar under romanens gång på flera andra helt absurda anklagelser som allehanda fångar fått - där de uppges ha mördat hela bataljoner på egen hand.
Början är, som sagt, ganska ordinär. Vi får veta vilket helvete det är att vara krigsfånge i Sibirien och visst dör det folk mellan varven, några av svält och ett par i tyfus eller lungsot. Men dödstalen är fortfarande små i jämförelse med vad som komma skall. Kröger kommer från en välbärgad familj med mycket pengar - tyska köpmän i St. Petersburg med handelskontakter i Asien. Med hjälp av kontakter bland uppsatta ryssar blir han slutligen "halvt fri" och hamnar i den sibiriska byn Nikitino, i vilken han måste stanna tills andra order utfärdas. Här inleds en långdragen historia om hur han förälskar sig i och gifter sig med en tatarflicka och hur han hjälper den här byn att komma på fötter med hjälp av sitt oerhört goda sinne för affärer. Han blir hyllad över hela byn och boken vittnar här om författarens nostalgiska sida, om nu detta verk är så biografiskt som det påstås vara.
Den första konstiga händelsen inträffar ganska långt bak i boken. En närliggande by har drabbats av pesten och beslutet verkar enhälligt - och naturligt. "Vi bränner hela byn och dess invånare. Och så skjuter vi de som försöker fly." Ett sådan förfaringssätt är inte okänt, om man räknar med krig och annat elände (det vet i alla fall de som sett den (vit)ryska filmen "Idi i smotri"), men här, i Sibirien - en by bränner ned en grannby? Jag kan begripa anledningen, men inte rättfärdigandet av handlingen. Det hela är i alla fall över på ett par sidor och så fortsätter berättelsen på sitt invanda och bekanta vis.
Nästa gång en konstig händelse dyker upp, är det i slutfasen av boken. Inom loppet av ett par kapitel störtar alltihopa samman. Nikitino, en by på 9 000 invånare, blir bortglömd och insnöad. I princip alla svälter ihjäl. Jag ser likheter med tidigare nämnd Mary Shelley-roman. Man ägnar så mycket tid åt att bygga upp en historia - i det här fallet en by med alla dess invånare - för att i en handvändning låta alla dö. Vissa överlever visserligen svälten, med nöd och näppe, men dessa kommer inte undan sitt öde, eftersom tokighet efter tokighet händer i revolutionens Ryssland och tar dem alla avdaga. Kvar blir en Kröger som knappt kan stå på benen och har förlorat halva armen och allt han levt för.
De här tokiga avslutande kapitlen är dock det bästa i hela boken. Lyckan skymtar bakom floden i "Den glömda byn", en by som inte står i centrum, men som då och då omnämns från och med mitten av boken. Byn framstår som ett litet paradis i alla snö och all armod. Lite löjligt, men i skenet av alla massmord och stelfrusna lik, så blir den lilla byn en ganska vacker historia i sig. Den ligger ganska nära Nikitino (nära i sibiriska mått mätt) och några färder görs dit och tillbaka för att köpa skinn som sedan säljs vidare genom Ryssland. Byn leds av en "byäldste" som en dag bestämmer sig för att byn i princip helt skall avskärmas från verkligheten. Byn skall bli den glömda byn. Alla farvägar till byn förstörs och villovägar uppförs. Enda sättet att ta sig dit är via en liten flod - men det kommer till väldigt få personers vetskap. Byäldsten befarar att någonting hemskt kommer hända Ryssland och gör detta för att skydda sin by. Byn blir ett slutet samhälle i den karga sibiriska vildmarken.
Under flera bittra kommentarer slutar boken i den glömda - och gömda - byn; Sabitoje, som står där som en ensam överlevande efter revolutionens fatala fadäser. Slutkapitlen är ödesmättade och välskrivna. Man känner den sorgsna tomheten och tystheten i ett landskap som förtär.
