Den svenske Hemingway?

På grund av födelsedagsfirande har jag kommit över endel nyförvärv, som det förstås förväntas att man också läser inom en hyfsat snar framtid. Inga dammiga volymer i hyllan här inte. Först ut var Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon, ett glatt emottagande av en svensk författare - det var länge sedan.

Jag relaterar först och främst till det påstående som frapperar mest, nämligen att detta skulle vara någon form av svensk Hemingway. Det hela låter smått absurt måste jag säga. Antingen blir det en amerikan på hemmaplan, eller så är det bara svaga antydningar som relaterar dem till varandra.

Egentligen var det ingetdera kan jag efter en genomläsning av denna novellsamling konstatera. Jonsson var utrikeskorrespondent i New York och introducerade flertalet av de stora författarna under första halvan av det tjugonde seklet. Däribland Hemingway och Steinbeck. Det är klart man ser kopplingen, inspirationskällan. För det är rena händelser vi får se, vi får höra beskrivas. Samma sorts sparsmakade replikskifte, handlingsmönster. En rad kriminalfall blir bilder av människor, kanske av ett samhälle, av relationer. Det är som att läsa en tidningsartikel och sedan fylla i alla luckor. Att tänka sig precis hur det gick till, där bakom lyckta dörrar. Och därmed kanske få nyckeln till ett och annat medvetande. Lite Hemingway, det får erkännas.

Men dock faller Jonsson på en viktig punkt. Av någon anledning blir Hemingway aldrig tråkig. Det blir aldrig en massiv ström av detaljer, som hos Jonsson faktiskt kan skönjas bitvis. Detaljer som inte ger oss någonting mer, som inte vittnar om några spännande, mystiska hemligheter i bakgrunden, dit vi aldrig når. Utan bara detaljer. Eviga beskrivningar.

Det är emellertid bara en tendens - och den avslutande novellen, som boken har namn efter, är lika mystisk som vacker. Jonsson är inte oäven, det är han inte.