Romantiken

Under min resa till Sri Lanka kom jag över Mary Shelleys Frankensteins monster och Jane Austens Emma - vilket betyder att den vecka som inte ägnades åt kvinnomord i 2666, ägnades åt romantik i dubbel bemärkelse. Jag har tidigare läst en roman av Mary Shelley som jag var mindre förtjust i, men hade större förhoppningar om denna mer klassiska roman. Mest fascinerad i början var jag av hur språket liksom lyckades drypa av romantik - om det nu går att säga så. Det var som att språk - och för all del tema - liksom symboliserade urtypen av germansk och engelsk romantik, med allt vad det i högtravande, ädla känslor och rebellisk ångest har att ge till omvärlden. Romanens romantiska hjälte, om man nu får kalla honom så, Frankensteins monster, har en utbildning bestående av att läsa bland annat Den unge Werthers lidanden och Paradise Lost - och det kan man ju begripa vad det har för inverkan på folk. I alla fall kan jag meddela att äkta romantik kan vara svår att inte ta väl ironiskt (trots att begreppet romantisk ironi faktiskt finns), men ibland måste man bara riva ned de föreställningar som epokerna efter romantiken bjudit på och radera ut allt man läst. Förutom Goethe och Milton.

Så, Paradise Lost, här kommer jag. Jag behöver lite ideal och rebellisk anda i mitt liv.

Angående 2666

Robert Bolaño heter författaren. Verket är ofullbordat och mäter ungerfär 1100 sidor i den svenska översättningen. Det är från början uppenbart, både utifrån omfång, medieuppmärksamhet och förord, att vi har att göra med ett stort verk. Jonas Thente beskriver i en recension från 2009 romanen som "fallfärdig", men betonar också det lyckorus han känner inför många av romanens fantastiska formuleringar. Kritikerrosad är kanske för mycket sagt efter bara Thentes lyckorus, men som jag har förstått det är ruset snarast globalt. Och det är lätt att dras med.

Boken består av fem delar,vilka enligt förordet var avsedda att publiceras var för sig, men som ändå gavs ut i en volym. Alla har en koppling till staden Santa Teresa i Mexico. Del nummer ett beskriver fyra litteraturvetares jakt efter en preussisk författare. Tillräckligt spännande tema för att få mig intresserad, kan erkännas. Vem fascineras inte av litteraturvetares milda besatthet? I allmänhet och i synnerhet. Min förtjusning ligger kanske inte främst på formuleringsplanet, utan snarare i de symboliska markörerna och de tematiska spåren. Temat i del ett är sökande, men sökandet verkar alltid vara motvilligt eller slentrianartat. Och personerna söker varandra lika mycket, om inte mer, än författaren de av läsaren förväntas eftersöka. Och till slut handlar kapitlet kanske mer om kärlek än om någonting annat.

Den mest symboltyngda delen är en den om filosofiläraren Amalfatino. Kanske är det också den bästa delen? Klart är i alla fall att filosofi och geometri sällan blivit så förvirrande intimt sammanbundna som här. Och vem skulle inte vilja testa att hänga upp en geometribok på ett klädstreck i trädgården efter Amalfatinos besynnerliga idé?

Den fjärde delen skiljer sig från de andra. Enkelt beskrivet är det mest en uppräkning av kvinnomord i Santa Teresa - med information om fyndplats, tillvägagångssätt och utredning. Emellertid får vi även här följa ett antal personer, främst poliser och någon journalist kopplade till morden, vilket ger kapitlet dess egentliga fyllnad. Här finns samma symbolmättade konversationer som tidigare, men jag måste erkänna att dessa flera hundra sidor av döda, lemlästade kroppar, gjorde mig en smula dyster till sinnes. Inga lyckorus här inte.

I del fem börjar cirkeln slutas, i och med ett återvändande till författaren som jagas i del ett - dock är det uppenbart att cirkeln aldrig sluts ordentligt - utan att det fallfärdiga förblir ofullbordat. Ganska postmodernt, lite Pynchonskt i sitt episka fortlöpande.

Ofullbordat är dock också lyckoruset, samt mindre i omfång när det gäller mig, än när det gäller Thente. En god bok, men inte mer än ofullbordat fantastisk. Tror jag.

Olycklig kärlek.

Olycklig kärlek får man nog av i det verkliga livet, kanske det ofta kan tyckas. Men då och då kan det vara avlastande för själen att sjunka ned i någon annans känslomässiga elände (istället för sitt eget) - så ett par exempel på litteratur som berör temat:

Den unge Werthers lidanden är en bok kanske för självklar för att nämnas - men inte heller möjlig att undvika. Goethe lyckades verkligen uppröra den tidens borgerlighet - och även om myten om en efterföljande "självmordsvåg" inte är sann, så kan den ju sätta exempel på hur illa det kan gå. Och trösta sig med att SÅ illa är det i alla fall inte.

Vill man läsa Belarus' främste författare - Vasil Bykau - så rekommenderas Grustaget. Gammal kärlek nedgrävd i ett grustag - en mycket vacker skildring av den där man aldrig fick se igen.

Man kan alltid läsa Shakespeares Hamlet, om man gillar det där med dramer där alla dör i slutet. Vill man komma in i modern tid kan man läsa Sofi Oksanens Utrensning, som innehåller en ganska morbid kärlekshistoria.

Sist men inte minst, så bör varje människa läsa Michail Lermontovs Demonen. Här talar vi passion! Få beskrivningar av kärlekens djävul är så rika som denna - starkt, romantiskt, vackert och hemskt. Den visar att vi inte kan stå emot, hur mycket vi än önskar.

Läs:

Om ni missat dem - läs i det förtärande vintermörkret:

Jonathan Franzens Freedom - det är lite som att fastna framför en halvbra TV-serie som tillslut övertygar dig om att du inte kan leva utan den.

August Strindbergs I havsbandet - och du kommer vara glad att du åtminstone inte bor i just det havsbandet, under tiden får du ta del av den förgörande konflikten mellan natur och civilisation.

Majgull Axelssons Moderspassion - jag kan avslöja att regnstormen i Arvika kan ha en hel del gemensamma beröringspunkter med skånsk vinter. Du kan alltså känna dig hemma i läsningen. Om du bor i Skåne - eller i ett landskap med liknande klimat.

Annars är min stående rekommendation förstås fortfarande Prousts På spaning efter den tid som flytt. Då kan du glömma bort vintern och så kommer du lycklig att vakna när sommaren redan gjort sitt intåg. Sommaren 2013 alltså.

Nytt år. Nya böcker.

I mitt nyårslöfte ingick det inte att skriva mer på bloggen. Om detta, mot förmodan, ändå skulle hända, skulle jag inte beklaga det. Men jag skulle inte räkna med det.

Istället hoppas jag att utgivningsåret 2012 bjuder på fantastiska överraskningar och att årets läsupplevelser blir.. många.. om inte annat.

Skulle ni lida av abstinens så recenserar jag till och från för Tidningen Kulturen.

Selma

I våras läste jag Jerusalem. Jag kan inleda med kommentaren att jag var så till den grad fascinerad att det var svårt att släppa boken, ens för bussbyte, telefonsamtal, jobb, eller vad som nu kunde tänkas komma emellan. Jag förmodar att jakten på en av årets mest intensiva läsupplevelser kommer att sluta just vid denna bok.

Selma Lagerlöf har skrivit ett enastående epos. Man kan kalla det för en landsbygdsskildring med starkt religiöst tema och det är sällan jag har läst en bok som så allmänt och mångsidigt beskriver livet i en socken - och den grupp som senare utvandrar till Jerusalem. Visserligen finns ett fokus kring Ingmarsgården, men fler romanfigurer än invånarna på den gården får gott om utrymme.

Det som emellertid är mest imponerande med romanen, är det sätt på vilket den hanterar just detta religiösa tema. Det handlar alltså om en frikyrklig, eller snarast sektliknande församling, som växer fram i socknen och som sedermera får en grupp människor att lämna Dalarna för "det förlovade landet". Det är ganska lätt att tänka sig att bokens implicita författare, gentemot denna församling, skulle "välja sida" - alltså antingen vara fördömande eller beundrande. Det fascinerande är att den aldrig gör det. Det finns inget entydigt i kritiken mot den nya församlingen och istället belyses både negativa och positiva aspekter av denna nya gemenskap.

Kanske någonting man kan lära sig någonting av? Att ta i beaktande då man läser skarp journalistik om "vansinniga" religiösa sekter. Det faktum att det alltid finns olika aspekter och perspektiv på allting.

Kaukasus. Reinvented.

Om Kaukasus har jag säkerligen skrivit ett, eller kanske fler, blogginlägg genom åren. Regionen har fascinerat mig länge, både politiskt, litterärt och naturmässigt. I synnerhet har jag läst och fascinerats av de ryska författarna - Pusjkin, Lermontov och Tolstoj - som alla tre skildrat Kaukasus i litterära verk.

I postkolonialistisk anda har jag också intresserat mig för "uppfinnandet" av Kaukasusregionen hos de ryska författarna. Liksom Europa behövde sin Orient, behövde Ryssland sin. Det koloniserade Kaukasus med sina mystiska bergsfolk och skrämmande muslimer blev en perfekt grogrund för föreställningar om det främmande.

Fredrik Wadström talade en liten stund i P1 för några dagar sedan om "Fånge i Kaukasus", en berättelse som inledningsvis skrevs av Pusjkin, men som kopierats i oändlighet sedan dess. Själv läste jag först Tolstojs novell med samma namn, innan jag kom över Pusjkins original. Filmen som Wadström refererar till såg jag också för något år sedan. Bergens fånge, som filmen heter på svenka, kom 1996 och blev internationellt uppmärksammad. Wadström menar att filmen, från ett västerländskt perspektiv, omedelbart ger kopplingar till konflikterna i Tjetjenien.

Men som ryss - eller kaukasier för den delen - så är Kaukasus bra mycket mer än bara ett krig i Tjetjenien, eller konflikter i Nordossetien eller Abchazien. De ryssar som jag har träffat har refererat till vitt skilda saker, då man talar om Kaukasus. Visst finns det fördomar och rasism - innan jag skulle resa till Georgien fick jag en rysk kvinna på mig som med vild blick förkunnade mitt öde i Georgien: Om jag talade med någon från Georgien, eller gick ut på gatan, så skulle jag omedelbart bli uppförd till bergen och hållas fången i en håla i marken. Precis som i "Fånge i Kaukasus". Detta hände förstås inte och jag kan tycka att varningen var överdriven.

En annan gång, på ett tåg på väg mot Pjatigorsk, en stad i norra Kaukasusområdet, träffade jag en kvinna som älskade Kaukasus. Hon åkte varje sommar till Elbrus. Elbrus är, för övrigt, ett berg på 5642 meter (Mont Blanc är 4810 m), som skulle vara Europas största, om Kaukasusregionen bara hörde till Europa. Hon talade sig varm om naturen och vyerna. Inte ett ord om några hål i marken eller terrordåd.

Då jag var i Pjatigorsk, bestämde jag och mitt sällskap mig för att åka till Dombai. Dombai är ett berg, bara strax över 4000 meter högt, som ligger på gränsen mellan den autonoma republiken Karatjajen-Tjerkessien och Abchazien. Själva toppen ligger i Abchazien. Ja, jag har hört att det är farligt där - och jag gjorde ett diskret försök att höra efter om vi skulle bli kidnappade där i bergen. Svaret jag fick från reseledaren, själv tjerkess, var lite skratt och en handviftning. "Nej, nej" - försäkrar han. "Människorna i Kaukasus är fantastiska". I efterhand kan jag vara glad att jag inte hade en svensk försäkring just då - eftersom UD visst avråder från alla resor i norra Kaukasus, men jag ångrar inte min resa alls. Det är nog sant. Människorna i Kaukasus är fantastiska.

Bilderna är tagen i gränslandet mellan Ryssland, Abchazien och Georgien.