kallar Svante Nordin Jean-Paul Sartres tolkning av Heideggers filosofi under utvecklingen av Sartres existentialism. Sartres Existentialismen är en humanism, ett verk som jag tyvärr ej läst, följs upp av Heideggers välriktade kritik i Brev om humanismen. ”Sartre som åberopar mig, har totalt missförstått mig!” menar Nordin att är Heideggers främsta slagord bakom Brev om humanismen, en text där han förklarar varför hans egen filosofi inte är en humanism, utan snarare tvärtom. Han angriper Sartres missförstånd, men dock enbart med utgångspunkt i Existentialismen är en humansim och inte dennes tidigare verk Varat och intet. Heidegger blir också den hos vilken senare fransk filosofi hämtar sin kraft och använder som utgångspunkt. De filosofer som på sextiotalet vill göra upp mot den äldre generationen, för vilken Sartre stod som frontfigur, som till exempel Derrida, Foucault, Deleuze och Barthes hämtar mycket inspiration från denne gamle tysk.
Att läsa Heidegger är inte det lättaste man kan företa sig, men då man sakteliga lyckas få ordning på alla ”varat” och ”varande”, kan man få ut enskildheter som faktiskt bitvis verkar vara hyfsat meningsfulla. Jag menar inte att jag kommit längre än så. Men så blir man också en aning tveksam då man vet att Heidegger sällan godtog andras tolkningar av hans filosofiska verk. Varat och tiden, utgiven på Thales förlag, är visserligen beställd, men kommer kanske att förbli, om inte oläst, så åtminstone oförstådd, ett bra tag framöver. Lättare blir det inte då Heidegger dessutom bestämt skulle använda sig av sin egen terminologi, ett språk som i många fall bli obegripligt för den icke insatta och för att inte tala om översättningsproblemen som blir aktuella för oss som slutade studera tyska några år för tidigt för att riktigt kunna begripa annat än elementtext och vanringstexten på simdynor.
Den moderna kulturen har ”glömt bort varat” och denna ständiga nedåtgång började redan med Sokrates. Bara försokratikerna, de gamla naturfilosoferna, hade en sund relation till varat. Språket är varats boning och Heidegger menade att bara poeterna förstod att använda språket rätt. Att vara i en ständig kamp mot språkets invandhet. Språket måste brytas ned, såväl genom syntax som grammatiskt. Samtidigt menar han att denna glömska av varandet är den västerländska kulturens ”öde”. Det är inget kollektivt beslut och ej med ett speciellt förorsakande, utan ett ”öde”, bestämt på förhand.
Att läsa Heidegger är inte det lättaste man kan företa sig, men då man sakteliga lyckas få ordning på alla ”varat” och ”varande”, kan man få ut enskildheter som faktiskt bitvis verkar vara hyfsat meningsfulla. Jag menar inte att jag kommit längre än så. Men så blir man också en aning tveksam då man vet att Heidegger sällan godtog andras tolkningar av hans filosofiska verk. Varat och tiden, utgiven på Thales förlag, är visserligen beställd, men kommer kanske att förbli, om inte oläst, så åtminstone oförstådd, ett bra tag framöver. Lättare blir det inte då Heidegger dessutom bestämt skulle använda sig av sin egen terminologi, ett språk som i många fall bli obegripligt för den icke insatta och för att inte tala om översättningsproblemen som blir aktuella för oss som slutade studera tyska några år för tidigt för att riktigt kunna begripa annat än elementtext och vanringstexten på simdynor.
Den moderna kulturen har ”glömt bort varat” och denna ständiga nedåtgång började redan med Sokrates. Bara försokratikerna, de gamla naturfilosoferna, hade en sund relation till varat. Språket är varats boning och Heidegger menade att bara poeterna förstod att använda språket rätt. Att vara i en ständig kamp mot språkets invandhet. Språket måste brytas ned, såväl genom syntax som grammatiskt. Samtidigt menar han att denna glömska av varandet är den västerländska kulturens ”öde”. Det är inget kollektivt beslut och ej med ett speciellt förorsakande, utan ett ”öde”, bestämt på förhand.
”Bara en Gud kan rädda oss” säger han någonstans, hur vi nu skall ställa oss till detta uttryck, då Heidegger visserligen var av romersk-katolsk börd, men senare snarast sällade sig till de ”gudlösa”. Men, om Heidegger tvistar de lärde, om inte angående hans nationalsocialism så angående hans texter mer specifikt. Hur är den ”rätta” tolkningen? Därom vet jag intet, jag lyssnar på Nordin och läser på vid gott mod, med lagom mycket reflektioner. Ibland får man tillåtelse att hoppa över det som man inte begriper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar