Och den politiska romanen.

Det var inte fasligt många månader sedan jag läste Turgenjevs Fäder och söner och under Rysslandsexkursionen hann jag med stora delar av Dostojevskijs Onda andar. Dessa romaner visade sig ha flera likheter. Att de behandlar precis samma ämne är en felbedömning, men temat är alldeles för likt för att kunna ignoreras. Spännande är dock att se hur Dostojevskij gör Turgenjev till åtlöje, genom att låta bokens Karmazinov, en författare med höga ambitioner, bli ett nidporträtt av Turgenjev själv.

Romanen Fäder och söners huvudperson, Bazarov, omnämns i Onda andar, detta i inte alltför positiva ordalag.

Jag förstår inte Turgenjev. Hans Bazarov är en uppdiktad figur, som inte alls existerar i verkligheten; de har själva varit de första att ta avstånd från honom som en totalt omöjlig figur.

säger Stepan Trofimovitj och fortsätter med allehanda skymfer gällande denna karaktär. Ändå finns slående likheter mellan Bazarov och Onda andars huvudkaraktär (en sällsam blandning av prota- och antagonist) Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin. Den gemensamma nämnaren är den ryska nihilismen. Vi har den nya generationens unga män, de som stelt och nästan apatiskt, men ibland med ett kallt intresse, betraktar omvärlden som ett nödvändigt ont, statt i förändring. De nuvarande idéerna, religionen, traditionerna, allting är i en uppbrytningsfas och för nihilisten existerar ingen förutbestämd moral. Både Bazarov och Stavrogin är bittert känslokalla men målmedvetna, snärjande och nästan till vansinne sedebrytande.

Samtiden ser på dem som uppviglare, galningar eller bara vanligt sinnesrubbade, samtidigt som de kan uttrycka en myndighet och sinnesnärvaro som sätter allt på sin spets. Är det bara kallt beräknande, eller total ignorans som lett till giftermål mellan Stavrogin och en sinnessvag kvinna?

Bazarov möter kärleken i en högstående, intelligent kvinna och han finner sig vara förälskad på det där alldeles vanliga viset, enligt gamla normer (om kärleken har några normer?). Han blir förvirrad i sin egen svaghet och befinner sig vara lurad av sin egen forna styrka. Inte ens en nihilist kan värja sig mot kärleken. Jag vet inte om förälskelsen i sig är något hinder för den ryske nihilisten, men uppenbart är att både tid och energi som tidigare ägnats åt vetenskapliga studier och moralnedbrytande, plötsligt bytt mål. Total nedbrytande för någon som ägnat sitt liv åt att inte känna något, mer eller mindre.

– Vad Bazarov är? Arkadij skrattade. Vill du jag skall säga vad han egentligen är, farbror?

– Ja, vill du göra det, min nevö.

– Han är nihilist.

– Vad för något? frågade Nikolaj Petrovitj, medan Pavel Petrovitj blev sittande orörligt en stund med smörkniven i luften.

– Han är nihilist, upprepade Arkadij.

– Nihilist, sade Nikolaj Petrovitj. Det kommer av det latinska nihili, intet, efter vad jag kan förstå; det betyder alltså av allt att döma en person, som … inte tror på någonting.

– Säg hellre: en som inte har aktning för någonting, inföll Pavel Petrovtitj och tog ånyo itu med sin smörgås.

– En som betraktar allt från en kritik ståndpunkt, anmärkte Arkadij.

– Är det inte detsamma? frågade Pavel Petrovitj.

– Nej, det är det inte. En nihilist, det är en människa, som inte böjer sig för några auktoriteter, en människa som inte tror på några principer, vilken aktning de än må vara omgivna av.

– Nå, och det är alltså bra? avbröt Pavel Petrovitj.

– Det beror på vem det gäller, min gode farbror. För en är det bra, för en annan illa.

– På det viset! Jag ser, att detta inte är något för oss. Vi tillhör den gamla tiden, vi tror att utan principer — Pavel Petrovitj uttalde ordet mjukt, på franskt sätt, medan det i Arkadijs mun fick en rent rysk betoning — att utan principer som man tror på, såsom du säger, kan man inte ta ett steg, ja, inte andas en gång. Vous avez changé tout cela. Ja, lycka på färden! Vi för vår del nöjer oss med att se på och beundra, herrar … hur var det nu?

– Nihilister, artikulerade Arkadij.

– Ja. Förut var det hegelister, nu är det nihilister. Det skall bli intressant att se hur ni kommer att existera i det tomma intet, utan luft att andas i.

/- - -/

– Bravo! Bravo! Hör bara, Arkadij … så skall en ung man uttrycka sig i våra dagar! Det är verkligen intet under, att de följer er blint! Förr i världen måste en ung man lära sig något och arbeta, om han inte ville kallas obildad. Nu behöver han bara säga: alltsammans är strunt! — och så är saken klar. Skulle våra ungdomar inte vara glada! Förr var de bara okunniga tölpar, nu har de plötsligt blivit nihilister.

Men för att återknyta till Dostojevskijs uppenbart avoga inställning till Turgenjev och dennes Bazarov, är det inte en Bazarovsk ättling han tecknat i Stavrogin? En kanske till och med lite hårdare, mer inbiten och elakartad variant av en tidigare silhuett? Om möjligt alltså än mer otrolig som verklig människa, än mer figurartad?

Solsjenitzyn, Cancerkliniken

Att Aleksander Solsjenitzyn är död har väl knappast inte gått någon förbi (inte ens min mor, visade det sig) och kanske markeras härmed slutet på en sovjetisk era. En sovjetisk era som kanske egentligen inte överlevde Sovjets fall, men som på något sätt känns mer prudentligt avslutad i och med denne gamle nobelpristagares död.

Vad jag vill skriva om är dock ej i första hand politiskt orienterat, utan vittnar snarare om ett rent konstnärligt litterärt intresse. När det gäller rysk politik är jag nämligen mestadels bara förvirrad. Mina två katter härhemma, Kostoglotov och Zosjenka, har förlorat sin "anfader" och jag får en obetvinglig lust att läsa om Cancerkliniken, en av mina favoritböcker från det tjugonde århundradet. Jag vill minnas inledningsscenen i denna bok, som så starkt påminner mig om filmen Kristus stannade i Eboli (Francensco Rosi). Kanske är det bara för att temat är likt, förvisning till en avlägsen ort - en by där livet är annorlunda. Fattigt, engagerat, men stilla. När jag såg Rosis film var det som om jag såg några av de bilder jag skapat i huvudet då jag läste Cancerkliniken, visualiseras i filmen. För filmen har en nästan meditativ stämning med ett otroligt vackert foto.

Väl på kliniken är det som man kan tänka sig. Kallt, hårt, med en slags avgrundsstämning, men samtidigt en värme någonstans ifrån. Vysotskijs texter om de skadade (minns dem ej ordagrant) under kriget kommer väl till pass. Någon till vänster om mig saknar ett ben och han till höger är redan död. Kroppsdelar faller av i takt med sjukdomens förlopp. Ordet "metastaser" förföljer mig och bilder av cancerceller som destruktivt försätter kroppar i ett sönderfallandestadie blir kanske en slags metaforer.

Kärleken är lika infekterad den och man letar förtvivlat efter det som är "äkta". Men vari ligger då egentligen värmen, kan man fråga sig? Men i samtalen, i oron, i ignoransen och ensamheten, isoleringen, finns både skönhet och värme, om än gömd. Vi vet att vi dör, men att få se solen en sista gång, i frihet, blir till tusenfaldigad skönhet. Även om misären är övergripande.

Estetiskt sett är detta ett mästerverk. Vad än för elakheter som sägs om Solsjenitzyn och hans mer sentida texter, så var han en mästare på personporträtt. Huvudpersonen, Kostoglotov, är trots alla sina fel och brister, elakhet och ensamhet, en av de vackraste karaktärerna i den ryska 1900-talslitteraturen. Han är en dödende hjälte utan hjälteegenskaper. Han är den magre Memeds (se Yasar Kemal, förra sommarens inlägg) antites och sjuklig och svag är han kampens motståndare. Men levande, om än döende.

Också aktuellt då en bekant till min mor precis fick diagnosen, "cancer i hela kroppen".