Heym och novellkonsten

Alastor kom i år ut med Georg Heyms samlade noveller, bestående av samtliga avslutade noveller han skrev (Tjuven - en novellbok). För de som inte vet kan jag tala om att Heym var en av de unga döda tyskspråkiga expressionisterna, där jag utöver Heym för tillfället inte kan räkna till fler än Georg Trakl, österrikaren. Trakls död var dock orsakad på grund av en heroinöverdos på ett sinnessjukhus, medan Heym, hälsan själv, hjälpte en vän som gick genom isen på en skridskotur och föll själv i, 24 år gammal.

Detta var 1912 - året då Titanic sjönk och Strindberg dog. Året som Heym gav sig ut på skridskoexpedition och aldrig kom tillbaka.

Läser man Heym så märker man att han är en ung skribent. Jag är inte bekant med många av hans dikter, men har nu läst ett par noveller och nog är det både influerat av Rimbaud och Baudelaire - men med en ibland nästan löjlig överdrift och hängivelse åt det makabra. Igår läste jag "Den vansinnige", vilken handlar om en vansinnig man som släpps ut från ett mentalsjukhus. Han skall hämnas på sin fru, men kommer inte så långt innan han börjar mörda barn och kvinnor och slänga runt med både blod och hjärnsubstans. "När lovsången var tillända släppte han taget om de två krossade skallarna. Förtjust började han dansa runt de båda liken. Han flaxade med armarna som en väldig fågel, så att blodet skvätte omkring honom i ett glödande regn." och nog är det en fågel han blir - men till slut bara en ensam dunfjäder.

/.../

Unsichtbar schwimmt sie in der Flut Geleit.
Doch wo sie treibt, jagt weit den Menschenschwarm
Mit großem Fittich auf ein dunkler Harm,
Der schattet über beide Ufer breit.

Vorbei, vorbei. Da sich dem Dunkel weiht
Der westlich hohe Tag des Sommers spät,
Wo in dem Dunkelgrün der Wiesen steht
Des fernen Abends zarte Müdigkeit.

/.../ (ur Ophelia)

Heym är knappast ointressant, men har fått lämna plats för både Gottfried Benn och den ovan nämnde Trakl (som jag lovar att jag skall skriva om snart), när det gäller den tyskspråkiga expressionismen, vilket nog kan ha grund i att han dog så ung. Han hann inte utveckla sin novellkonst ordentligt innan han fick vandra vidare. Dock vet man aldrig, kanske finns det någonting oöversatt, och kanske till och med helt outgivet, bland de tvåtusen sidor han uppges ha skrivit under sin levnad.

Omyndigförklarade

C. Baudelaire














K. Hamsun

















Dessa galna (?) giganter.

Hamsun och Engström

I 1920 fikk Hamsun Nobelprisen i litteratur. Motstrebende reiste han til Stockholm for å motta prisen, og gladare ble han icke da hans gode venn Albert Engström ved ankomsten til Stockholm utbrøt: "Nei, vad du har blivit gammal." Men det hjalp kanskje litt på humøret da Hamsun kort repliserte: "Du også."

Hamsuns och Engströms relation är fasligt spännande att skåda. Vad har den gravallvarlige Hamsun gemensamt med Engström, en gycklare och narr från Småland?

Rudin

Rudin av Ivan Turgenjev har för inte alltför länge sedan kommit ut på Ruin förlag. Det är en äldre översättning av Hjalmar Dahl som moderniserats och försetts med efterord, kommentarer till romanen och kommentarer till översättaren. Här får man dessutom översättningar till de franska uttryck som förekommer titt som tätt, någonting som hade varit behjälpligt i läsningen av exempelvis Tolstojs romaner, men som jag faktiskt nu ser för första gången i en rysk roman översatt till svenska.

Rudin är ett mästerligt verk. Romanen handlar om Dmitrij Nikolajevitj Rudin, dock mestadels betraktad från de utomståendes perspektiv. Antingen är det berättaren eller de övriga karaktärerna i boken som berättar om denna extraordinäre man och han för endast sin egen talan genom de ord han uttrycker i andras närvaro och genom mycket korta tankeströmningar i vissa delar av boken. Intrycket av denne person är inte odelat negativt eller positivt och styrs hela tiden av de andra karaktärerna på ett underfundigt och durkdrivet vis.

Personkaraktäristiken har vissa saker gemensamt med den som förekommer i Tolstojs tidigare verk och kännetecknas av en renhet och nästan tendensartad idealistisk hållning, samtidigt som vissa personer färgas av ironi och tämligen djuplodande personlig kännedom, även om det djupt psykologiska aldrig utvecklas ordentligt.

Rudin är idealismens förespråkare, någonting han får betala dyrt för. Romanen är på så sätt mångbottnad och de naiva drag som förekommer kan man se från flera synvinklar och om man betraktar den lite djupare märker man snart det ödesmättade och djupt fornryska som omsluter denna roman, med en bakgrund både i de folkligt ortodoxa och i de aristokratiska sfärerna.

Romanen har inslag av otrolig människokännedom och fullfjädrade lustigheter och detta hopkok blir både fängslande och roande, åtminstone för en så ung och oförstörd själ som jag. Det är lätt att bara njuta av Turgenjevs flytande, deskriptiva och nästan poetiska prosa.

djuppsykologi och tolstojanism

Vid sidan om mitt inte alltför seriösa projekt behandlande "Markens Gröda", ligger ett, om möjligt, än mer slentrianartat textförsök. Eller om det nu skall likna en uppsats.

Mitt opretentiösa arbete skall handla om hur tolstojanismen behandlas i Tjechovs "Mitt Liv", en roman på omkring 150 sidor, vilken jag för övrigt läste om så sent som idag. Detta är icke någon självbiografi - som man kan luras att tro (men detta har jag redan talat nog om), men efter lite biografisk efterforskning märker man flera likheter mellan romanens huvudperson och Tjechov själv. Tjechov berättar nämligen om hur mycket han såg upp till den samtide, men redan gamle, Tolstoj och hur han under många år var en hängiven anhängare av dennes ideologi. Detta var för mig okänt när jag läste "Mitt liv", både första och andra gången. Idén till uppsatsen fick jag genom att läsa förordet till min upplaga av Nils Åke Nilsson, där det lite förbigående talades lite om hur detta kunde ses som en kritik av den store Tolstojs levnadsfilosofi. Vad som alltså är mer intressant är att detta inte är en kritik omedelbart och kanske en smula ogrundat riktat mot en, av Tjechov, oprövad teori (om man nu kan kalla det så), utan att Tjechov nog visste exakt vad det var han förkastade.

För efter tretton år var det nog för Tjechov, som sonson till en livegen ville han slita av sig bojorna och leva ett riktigt herremansliv, med både kultur, kakelugn och god mat. Annat var det för den gamle aristokraten Tolstoj, som minsann ville leva så nära bönderna som möjligt och som dessutom offrade så mycket att han blev vegetarian.,