Bruns bok och nostalgi

Härom veckan plockade jag upp en bok på biblioteket som stod på hyllan: "Nästan ny". Det var Jonas Bruns Skuggland. Jag tror att jag lånade den eftersom jag gillat hans tidigare böcker. Eller en av dem i alla fall. Skuggland är en barndomsskildring av det lite annorlunda slaget - här finns inga uppenbara "det var så fruktansvärt synd om mig"-tendenser och egentligen är de vuxna aldrig särskilt närvarande, varken på ett bra eller dåligt vis (möjligtvis med undantag av ambassadpappan). Här finns Michael Jackson, vännen Erik, ett märkligt datorspel och sedan också Marcus, han som långsamt knuffar ut huvudpersonen (också vid namn Erik) från den självklara platsen bredvid vännen Erik. Allt börjar och slutar i Eriks och Marcus märkliga försvinnande, en historia som aldrig får någon lösning. Kvar blir huvudpersonens minnen av tiden innan försvinnandet, en både nostalgisk, tragisk men framför allt trovärdig historia.

Jag får en vag återkoppling till Morten Ramslands Sumobröder när jag läser Bruns bok, men likheterna stannar nog vid omgivningarna, för där Ramslands bok är en orgie i pennalism är Skuggland mer subtil. Den handlar om barndomens starka, men utbytbara, vänskapsband och mer om att vara osynlig än att bli retad eller misshandlad. De vuxna är visserligen lika oförstående i båda fallen, men det är en känsla och en stämning i Skuggland som gör den så genial. Jag trodde först att det mest hade med igenkänning att göra - en barndom i svenskt 80- och 90-tal är inte så svårt att relatera till, men jag måste nog tillstå att det går djupare än så. Den är bra helt enkelt. Obehindrad, flytande och inte överdriven prosa om en vanligt ovanlig barndom där frågorna aldrig får svar.

Läs gärna Aase Bergs hyllning i DN, hon förklarar mycket fint varför Bruns bok inte är som resten av alla uttjatade barndomsskildringar.

Nummer elva

Nummer elva på Modern Librarys lista över den 100 bästa engelskspråkiga romanerna under nittonhundratalet är Malcolm Lowrys Under vulkanen, (också en av dessa romaner som handlar om en lite smått förvirrad manlig huvudperson som går omkring och är... manlig - kanske någonting som egentligen 95 % av alla böcker handlar om?)

Det mest påtagliga med huvudpersonen, Geoffrey Firmin, är hans sinne för sprit. Efter en snabb koll på Wikipedia inser man att mycket av boken är hämtat från Lowrys eget liv; med skilsmässan, de mexikanska byarna och drickandet. Han är fullkomligt sanslöst berusad, och dricker hela tiden vansinniga mängder, genom hela romanen, vilken dock inte sträcker sig längre än över en dag - sina fyrahundra sidor till trots. Dagen är De dödas dag och året är 1939 och staden har ett namn som ingen människa kan minnas. Mer dyster bakgrund än så kan det knappast bli. Jag måste erkänna att den extrema alkoholkonsumtion som beskrivs i boken till och med hade en förmåga att påverka mig som läsare. Man kände sig liksom, i sympati med Geoffrey, konstant överförfriskad - eller sjukligt bakfull. En kanske inte helt angenäm känsla alltså.

Lowrys insikt i en berusad mans delirium är ju oantastbar och det är fantastiskt vilka galenskaper som samlas  i Firmins hjärna, trovärdigt in till minsta detalj. I kombination med stämningen som målas upp är nog beskrivningen av Firmins vansinne romanens starkare sidor. Bakåtblickarna i konsulns (Geoffreys) och hans brors Hughs liv är något mindre läsvärda och kanske skulle man i allt kunna hävda att romanen är en smula segdragen, även om Lowrys litterära talang inte går att ta miste på.

Förresten, en sak till: Bougainvillae. Jag har en sådan, en buske med rosa blommor (egentligen vita, omgivna av rosa "högblad"), vanlig lite överallt i varmare klimat, men kommer ursprungligen från Sydamerika. Jag vet inte hur många gånger denna klätterväxts namn nämns i boken, men det måste vara fler än trettio. Inte en enda gång nämns dess färg. "eldsprakande" sägs vid ett tillfälle, men intet mer.

Kanske skall man ta sig an någonting annat på den där väldigt politiskt inkorrekta listan av Modern Library?

Nobelpristagare?

Efter många om och men har jag blivit klar med en bok som länge legat på nattduksbordet, eller kringflyttats lite i lägenheten efter upprepade läsförsök. Jag kan ha börjat med den i september kanske, jag minns att jag köpte den i Karlshamn i början av juli. Det är Snö av Orhan Pamuk. Det är inte den första boken jag läser av honom, vilket väl indikerar att den förra Mitt namn är röd inte kan ha varit så dålig. Vad jag dock minns är att jag irriterade mig på de dubbla eller tredubbla berättarlagren, som även förekommer i Snö. Man blir som läsare liksom störd i sin analys, skriven på näsan.

Felet med Snö är inte bara berättarlagren, utan det enkla faktum att den är ganska ointressant. Huvudpersonen är inte alls sympatisk (vilket ju självklart inte behöver betyda att boken inte är bra), men heller inte fascinerande eller ens direkt ömkansvärd. Snarare kan jag inte alls förstå mig på honom - hans känslor och sätt att handla verkar inte ens särskilt trovärdiga? Boken blir mest en serie händelser, en kamp mellan öst och väst i en liten stad i Turkiet - där jag heller inte alls förstå mig på skeendena. Något fascinerande är det kanske att staden, Kars, är isolerad under ett snöoväder och att detta faktum gör att gängse regler och gränser tycks upphävas tillfälligt. Ett intressant tankeexperiment, men tyvärr Pamuk, i ganska uselt utförande enligt min mening. Med betoning på min, han erhöll ju faktiskt nobelpriset... precis som Mo Yan, J M Coetzee och V S Naipaul - den här långa raden av män som skriver om män som lite förvirrat ger läsaren sin manliga världsbild. Reservationer kanske för Naipaul, som var evigheter sedan jag läste. (Kanske vore det visserligen mer irriterande om männen skrev om kvinnor och därmed gjorde fatala misslyckanden, á la Javier Marías)

Rättshaveri och tveksam kristendom

Det är över ett år sedan jag skrev på denna eländesblogg och ja, kanske har jag haft annat för mig, som att till exempel skriva en masteruppsats.

I alla fall tycker jag att det kan vara läge att sammanfatta lite av det jag har läst de senaste månaderna under denna ytterst talande titel "rättshaveri och tveksam kristendom". Titeln anspelar på de två saker som jag förargat mig över på senaste tiden, med hjälp av litteraturen skulle man kunna säga. En bok som var år sedan jag läste, men som jag nyligen såg en filmatisering av är To kill a mockingbird av Harper Lee. Här kan vi alltså tala om ett rättsväsende som inte fungerar som det skall. Kanske tröstar vi oss med att det var länge sedan - precis som i Arthur Millers pjäs The Crucible, som utspelar sig i slutet av 1600-talet. Här är det inte bara rättsväsendet som är sjukt, nej den absurda form av kristendom (förstås i samspel med andra orsaker) som gav anledningen till att man med rätta kunde ta livet av ett tjugotal människor i Massachusetts, anklagade   för häxkonster, är ytterst skrämmande. Inte är det tröstande att den skrevs som en allegori över "McCarthyismen" som anklagade kommunister på falska/lösa grunder

Skrämmande nog har vi det där opålitliga rättsväsendet alldeles nära inpå oss. Närmare än vi skulle vilja tro, alldeles i samtiden här i Sverige - om man får tro Katarina Wennstam. Jag har läst hennes två böcker om våldtäkt; Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt och  En riktig våldtäktsman:  en bok om samhällets syn på våldtäkt. Som titlarna vittnar om så handlar den ena bilden om offret - och om hur samhället ser på den flicka som blir våldtagen. Den andra boken handlar om hur samhället föreställer sig gärningsmannen. Det mest frapperande och mest upprörande med böckerna är inte egentligen hur ungdomarna ser på sina relationer och vilka föreställningar om våldtäkt de har (det är skrämmande nog, men det handlar ändå om barn)  - utan hur rättsväsendet så uppenbart kan låta fördomar och okunskap (försvarbart men inte acceptabelt hos en trettonåring) påverka utfallet av en dom. Sinnessjukt.