Ungdomens litteratur del 1

Jag har flertalet gånger funderat över vad som egentligen hör till den litteratur man inleder det seriösa läsandet med och kommit fram till, genom flertalet diskussioner i ämnet, att det oftast finns likartade drag i var människas minnen över de verk som påverkat mest under denna tonårstid. Nu får jag dock, på grund av brist på likasinnade i denna del av landet, mest utgå ifrån mina egna erfarenheter, uppblandat med sådant jag tidigare fått bekräftat.

Denna tidiga period av läsande inträffar inte samtidigt för alla, vissa daterar det redan till 12-årsåldern, medan vissa menar att de inte läste annat än av tvång förrän efter gymnasiet, men i mitt eget fall handlar det om åren mellan 14-17, en ålder som säkerligen är ganska allmän.

Jag minns tydligt det verk som fick mig att börja läsa.

Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline skall inte vara ett ovanligt verk att läsa i tonåren, mycket av den fatala, bittra men också humoristiska berättarstilen tilltalar säkerligen den unge läsaren i hög grad. Verket är också en god introduktion till den "händelselösa romanen" - olik den man tidigare kommit i kontakt med. Vari består historien? Här är det berättandet som är det essentiella. Ett skådande av en trasig värld.

Emellertid är det oftast inte det allra första verk man läser. Strindberg står troligtvis på mångas listor, kanske skolans "förtjänst"? (Detta gäller alltså enkom de som verkligen uppskattade den litteratur som intogs via svenskundervisningen i skolan).

Giftas var inte det mest lättforcerade då man var fjorton, måste jag tillstå, men likväl fick det mig att fortsätta. Det var någonting med dessa desillusionerade konstnärer som fascinerade mig och kanske anade jag ett svagt hopp om att en dag förstå. (Detta har jag självklart fortfarande inte uppnått, varken gällande nazisympatisören Céline, eller den allmänna galningen och mångsysslaren Strindberg - men de är fortfarande inpräntade i min litterära upptagningsförmåga sedan barnsben).






Vidare måste jag introducera en författare som nog inte gått någon förbi. Hjalmar Söderberg fångade åtminstone min samtida ungdom i ett järngrepp och vem har inte läst Den allvarsamma leken och Doktor Glas, med en känsla av allmängiltighet som sträcker sig över alla tidsåldrar? Nåväl, jag kanske talar för mig själv nu, lite i ett patetiskt-nostalgiskt rus som kan komma över den mest allvarlige, men nog minns jag hur en lärare jag hade i en skrivarkurs påpekade hur omåttligt populär Söderberg var hos hennes elever.


Fortsättning med beatförfattarna och modernismens förebådare i Frankrike. Samt Bukowski.