På grund av allehanda nedgrävanden i dylika helveteslånga noveller på ryska, samt en enorm mängd litteraturteori, har jag knappt hunnit inmundiga någon skönlitteratur på mycket länge, vilket självklart är mindre trevligt. Det är någonting som fattas. För mycket verklighet tränger sig på och gör sig påmind.
Åter till fiktionen, säger mitt sinne och en bortglömd En dåres försvarstal gör sig påmind på vardagsrumsbordet. En lika bortglömd Mary Shelley och länge ignorerad Willy Kyrklund samsas med Horace Walpole bland alltför dammiga volymer.
Det är dags att ta tag i saker igen. Om inte annat så välja ämne för ett paper och inkludera kanske Mästaren och Margarita eller Markens gröda (igen)?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Litteraturvetenskapen gör SOL till ett kloster för asketisk läsning. Du är säkerligen i behov av Behemot, Koroviev och långt fler demoner för att borsta bort all eventuell MORT- och PEL-sjuka.
Och jag förstår att du storknar inför "En dåres försvarstal". -
Strindbergs prosatexter är inte jämförbara med hans dramer; stilen är överarbetad, tjatig (exempelvis "Hemsöborna" är nästintill oläslig).
Förresten,
Se till att införskaffa en något äldre utgåva av "Mästaren och Margarita", en version med färre feltryck.
Poka
/D.
nej, tvärtom, jag har ingenting alls emot strindbergs prosa, det som jag hitills läst i alla fall. hemsöborna är en trevlig bok, även om jag föredrar både röda rummet och större delen av de dramer jag läst, framför den.
jag saknar bara tid.
Skicka en kommentar