Att tala om ordkonst när det gäller Yasunari Kawabata är egentligen lite vanskligt. Jag är trots allt ingen bärare av dennes modersmål, japanska, och kan därför inte alls avgöra huruvida översättningen är någonting att ha eller ej. Men, att döma av de svenska översättningar jag läst av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden och Tusen tranor, så kan jag åtminstone säga att denne man har ett sätt att berätta på, som inte kan undgå att hänföra en såväl van som ovan läsare.
Kawabata fick nobelpriset 1968 och två år senare tog Yukio Mishima, en annan av de stora, internationellt kända japanska författarna, livet av sig, någonting som skall ha tagit hårt på Kawabata, som 1972 upprepar detta. Ofta brukar man belysa det faktum att Kawabata officiellt tar avstånd ifrån Mishimas självmord, för att två år senare göra om samma sak. Emellertid bör man se det hela lite mer i samband med omständigheterna. Mishima tog livet av sig som frisk 45-åring, i en kontext av tradition och med någon slags ärevördig död i tankarna. Han begick seppuku, som är det gamla, traditionsenliga sättet för en samuraj att ta livet av sig. Kawabata var 73 år gammal och led svårt av Parkinsons sjukdom då han gasade ihjäl sig. Kawabatas självmord var nog snarast grundat på en rädsla för att bli invalidiserad, medan Mishima gjorde det hela till en offentligt politisk gärning, utförd först efter ett års planerande.
Jag läste nyligen Tusen tranor och fann den vara en oerhört stämningsbildande roman, precis som Kyoto, som jag tidigare läst. På ett mycket enkelt vis förmedlar Kawabata en bild av det japanska samhället stående på en tröskel mellan det västerländska, moderna inflytandet och den uråldriga japanska traditionen som på ett nästan frapperande vis omsluter hela läsningen i ett mycket tidigt skede. Man befinner sig snart bland körsbärsträdsblommornas doft i en daggvåt trädgård med en kopp te i handen, utan att det för den skull känns krystat eller löjligt, eller ens särskilt främmande. Mest fascinerande är man på ett mycket naturligt vis introduceras för japansk keramikhistoria, gamla japanska poeter och mycket annat som nog gemene västerlänning har ganska ringa uppfattning om.
Historien är enkel, väl berättad och inte lustigt komplicerad, men det är egentligen orden, meningarna och allt det som bidrar till denna halvt mystiska stämning som jag precis nämnde, som ger romanen dess storhet. Karaktärerna i sig är mycket intressanta, men hinner, med tanke på romanens ringa omfång, egentligen aldrig komma till sin fulla rätt. Något oerhört psykologiskt djup är inte heller det man väntar sig av denna berättelse, men några platta och meningslösa karaktärer är det inte tal om, tvärtom är de mycket intressanta, om än i vissa fall hastigt uppmålade.
Jag lämnar boken med en estetisk tillfredsställelse och ett ganska lugnt leende på läpparna, trots att det i boken förekommer både självmord och en hel del mindre lycklig kärlek, kanske till och med mer av det onda än det goda. Detta eftersom den känsla som övergripande förmedlas är en del av ett lugn som man nästan, oerhört förhastat förstås, lägger över det man av Kawabata lär sig om Japan under mitten av nittonhundratalet. Här finns ingen politik eller religiositet, mest bara människor, känslor och.. ja, estetik på ett ganska banalt sätt. Inga obehagligheter, utan snarare en stillsam romantik, som undviker att bli stereotypisk och tråkig. Någonstans finns ett spännande mönster av metaforer, ofta utvecklade genom de olika tyger som förekommer i Kawabatas romaner (talar här både om Kyoto och Tusen tranor) och som bidrar till att göra romanen både unik och tilltalande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar