Fransk romankonst berörande den ickeäktenskapliga kärleken

Jag fick nyligen en hint om att jag kanske inte borde ta de "romantiska" artonhundratalsromanerna ( med författare som Turgenjev, Tolstoj och Maupassant) på alltför stort allvar, för att jag inte skulle bygga så många illusioner. Jag vet inte riktigt vad som menades, eftersom sekelskiftesångesten, även kallad dekadensen, hänger tät över boksidorna hos Maupassants romaner om lata, unga älskare och varje Turgenjevroman bär snarast spår av determination, i högre grad än romantik, åtminstone gällande förbindelserna män och kvinnor emellan. Och hos Tolstoj blir man inte inspirerad till annat än tokiga äventyr med fatal utgång, se Anna Karenina.

Jag tog åtminstone det hela på stort allvar och började istället ge mig på nittonhundratalets litteratur - mer precist det franska 1920- 50-talets litteratur. I svenskspråkiga pocketutgåvor kan man läsa Sidonie Gabrielle Colettes romaner, en kvinna med enorm förmåga att måla upp en värld jag vet föga om.

Här ( i Coletteromanerna Mitsou och Chérie) figurerar varietékvinnor och män av alla de sorter och förhållandena är intensiva och vackert berättade på ett illusionslöst vis. Människorna är fulla av brister, trots rikedom och flärd. Ålder och öde hinner ikapp även den vackraste och giftermål är ett nödvändigt ont som måste genomgås - åtminstone för vissa, om än som ett sekundärt göromål. Och som måste accepteras av alla inblandade i allehanda förekommande kärlekslekar. De unga är blåögda och de äldre har viss erfarenhet, men ingen undkommer kärleken, när den väl slår till på riktigt. Vad som är i fokus är kärleken såsom den är, oberoende av äktenskap eller normer. Var kvinna har sin älskare och mot både flärdfulla och lättfotade kvinnor, som de intensivt älskande, är världen lika grym och gäckande. Tiden går och lämnar ingen oberörd, även om ålderns insteg tycks bekymra vissa mindre än andra. Kvinnor med pengar får unga män, trots deras misär och sönderfallande. Blindheten är utbredd bland de gamla kokotterna som svettas under tjocka lager smink och aldrig ger upp om att trycka in sin åldrande kropp i någon korsett, medan några få verkar acceptera att deras tid är förbi och helt avstannar, uppsvällda i en fåtölj med konjak och delikatesser.

Mötena mellan Lea, en kvinna som snart fyller femtio, och Chéri, en ung son till en av hennes bekanta, är fulla av intensitet, glädje och vital humor, men som alla sagor har sitt slut, måste även jag inse att det gäller såväl verklighet som fiktion. Åtminstone enligt fransk romankonst från 20-30-talet. Kanske var det bara det jag skulle lära mig, att inte tro att äventyren slutar i lyckliga äktenskap (dock med helt andra än de från början inblandade)som i en roman av Turgenjev, eller med ett hopp framför tåget, helt i Kareninas anda? Att man kan acceptera att tider förändras och att glöd slocknar, eller måste slockna. Jag vet inte faktiskt.