John Gardner

Att beakta: detta handlar om den amerikanske författaren John Gardner, inte den brittiska kriminalromanförfattaren med samma namn.

Jämte Thorsten Jonsson, var (förstås) Artur Lundkvist den främste introducören av amerikansk litteratur under mitten av förra seklet. Liksom han var den främste vad gäller att introducera litteratur i stort, utom den ryska kanske (referar till hans motstånd mot Solsjenitzyns nobelpris i litteratur). Denne gamle akademiledamot och författare var den som gjorde John Gardner känd i Sverige på sextio- och sjuttiotalen.

Jag har läst Nickelberget och härmed fått ett stycke litteratur, så amerikansk, men på ett positivt sätt, att jag kan tänka mig att ägna mig ostört åt slavofili i minst en månad framöver. Här blåser Steinbecks vindar, här finns Faulkners småstad, men också någonting nytt. En stilla, vämjelig dödslängtan. Som om karaktärerna i boken rör sig i sina sista dödsryckningar, som om vi hela tiden skall påminnas om alltings förgänglighet. Samtidigt som den mest förgängliga av dem alla - huvudpersonen Henry - mirakulöst överlever. Och kanske till slut också lever. Vi befinner oss vid en stilla vägkrog. Långtradare som kör förbi, vissa stannar. Tid går. Förändringar sker.

Men då en femtio år gammal grav grävs upp i slutet - är vi medvetna om dödens ständiga närvaro. Boken liksom klättrar över decennier utan att det egentligen märks. Allt blir sammanbundet och komplett, men med en uppenbar känsla av att ingenting egentligen förändras.

Jag gick genom flera stadier i denna bok. Från en oerhörd förtjusning, till en stilla väntan, för att nästan bli besviken på vissa partier. Den lysande inledningen tappar lite, både i språk och stämning, när större tidsperioder får mindre utrymme än tidigare. Flera av bikaraktärerna är oerhört intressanta, samtidigt som realismen aldrig frångås och de får en naturlig plats i det lilla samhälle som boken rör sig kring. På det hela taget kan jag ändå, såhär i efterhand, betrakta boken med en stilla nyfikenhet. Fanns där inte mer? Vad har denna man mer skrivit? Jag är inte dödsförtjust, men faktiskt lite glatt överraskad.