torsdag 31 juli 2008

Införlivandet av Norge.



Nu skall jag försöka mig på att skriva om någonting som jag inte har för vana att behandla i detta forum, eller något annat heller för den delen. Anledningen är enkel, skribenten i fråga är nämligen för tillfället upptagen med att på ett av landets nordliga universitet examinera en kurs i svensk och västeuropeisk historia berörande främst det nittonde århundradet, men också den första delen av det tjugonde.

"De finska krigen" under början av artonhundratalet och dess följder är mycket intressanta att betrakta. Min källa, En viss Lars I Andersson (Doktor vid LU 1995), berättar, med sitt ytterst fascinerande språk, om Napoleons framfarts påverkan på det svenska riket. Freden i Tislit, som skipades mellan Napoleon och Alexander den förste gjorde att Ryssland började intressera sig för Sverige. Och som vi alla vet, så har det gamla utropet "Ryssen kommer!" faktiskt viss grund i historien. Ryssland ville ha Finland. Vilket väl är en önskan som tämligen ofta har uttryckts från Rysslands sida då de inte haft sin kära östersjökust i säkert förvar - sådär när Östpreussen, nuvarande Kaliningradområdet, fortfarande var tyskt.

Sverige var vid denna tid allierad med Storbritannien, någonting som hos ryssen inte var alltför populärt. 1808 stegade de in över den finska gränsen. Samma år som också Danmark, ett land vi väl aldrig varit alltför förtjusta i, avlägger en krigsförklaring. Men, som danskarnas ord oftast är tommare än vad de låter, blev det ingenting av detta. Men, för att komma till mitt egentliga ämne lite snabbare, så gick det som det brukar gå mot ryssen - uselt. De tog Finland och Sverige blev lämnat stympat.

Här dök denna underbara tanke upp, faktiskt så var det en dansk (tro det eller ej) tronpretendent vid namn Kristian August som först kom på tanken att införliva Norge i Svea rike. Jag förstår inte varför denna idé inte återrealiseras idag? Tänk vilket uppsving det skulle bli för den svenska staten med alla oljepengar och alla nya, höga fjäll. För att inte tala om myskoxarna.

Man lade denna tanke på is ett litet tag, men sedan gjorde man slag i saken. Jag tror att turen in i Norge till och med brukar kallas Sveriges sista krigsinsats. Vi skickade några svenskar till Napoleons härer, vilka avancerade duktigt, och som ersättning bestämde den store herrn i söder att Norge skulle bli vårt. Norge var väl inte alltför förtjusta i ett sådant beslut, i vilket de själva förstås inte haft någonting alls att säga till om. Men med lite, ja, vi kan kalla det, militär övertalning så gick Norge med på det som kom att kallas för en "union". Trots att de minsann satt där med sin egen författning.

Denna union är inte direkt känd för sin framgång, men tänk vilken avans det skulle bli för Sverige att upprätta något liknande idag. Vi skulle slippa skämmas mer för att våra skidåkare aldrig vinner och vi skulle kunna skicka iväg de som är alltför rika på valfångstturer eller annat spännande och exotiskt. Dessutom skulle vi få vårt eget Sibirien. Tänk att ha ett helt Nordnorge, plus hela Svalbard, att avstjälpa brottslingar på. Under förevänding att de skall få jobb förstås, såsom norrmännen duktigt sköter det idag. Så kan de ta ut sin kriminalitet och sin frustration på svarthandel med Ryssland och isbjörnsdödande istället för vad de nu tidigare sysslat med.

Jag vet att Gustaf IV skulle hållit med mig om han levt idag. Men kanske finns det en och annan norrman som skulle vrenskas en smula. För vem vill egentligen ha en imbecill franskättling till kung?

torsdag 24 juli 2008

Ryssland och Pasternak


Efter en månad i öster, närmare bestämt slavofilernas paradis, Ryssland - är jag tillbaka vid min läst.

På min östliga "semester", på något fullpackat sextontimmarståg, läste jag Boris Pasternaks The last summer. Jag läste boken i en Penguin-utgåva, följaktigen på engelska. Detta var en engelska som jag, inte alltför bildad i detta språk, hade uppenbara problem med.Men detta fick mig att inte alltför osökt att tänka på Doktor Zjivago och frånvaron av de spår denna bok lämnade hos mig. Jag kanske tar mig vatten över huvudet nu när jag dristar mig att uttala mig om en bok som det trots allt var fyra år sedan jag läste, men det skall icke vara första gången i sådana fall.

Jag vill minnas mitt tillstånd som tämligen uttråkat vid tidpunkten för läsningen av denna välrenommerade roman. Solsjenitzyn, som jag läste i samma period, lämnade helt andra märken -såpass att mina katter bär huvudpersonernas namn; Kostoglotov och Zosjenka. Jag vet med säkerhet att det skall bli en hel kattkoloni här hemma innan någon blir döpt till Doktor Zjivago.

The Last Summer är lite halvt självbiografisk och handlar om när huvudpersonen kommer hem till sin syster och börjar minnas tillbaka till gamla somrar. Man får en luddig och inte alltför berörande bild av hans gamla romanser och över huvud taget är språket en barriär. Samma sak vill jag minnas att jag tänkte då jag läste Doktor Zjivago. Bitvis säkerligen väldigt intressant. Men med ett språk som blir som en mur framför eventuell förståelse.

Jag går inte längre än såhär, med tanke på avstånd i tid gällande Doktor Zjivago och bristande förståelse av The Last Summer - men Pasternak förblir en grådaskig figur bland de andra ryska giganterna. Ingen som lyckats beröra mig det minsta.