Nummer elva

Nummer elva på Modern Librarys lista över den 100 bästa engelskspråkiga romanerna under nittonhundratalet är Malcolm Lowrys Under vulkanen, (också en av dessa romaner som handlar om en lite smått förvirrad manlig huvudperson som går omkring och är... manlig - kanske någonting som egentligen 95 % av alla böcker handlar om?)

Det mest påtagliga med huvudpersonen, Geoffrey Firmin, är hans sinne för sprit. Efter en snabb koll på Wikipedia inser man att mycket av boken är hämtat från Lowrys eget liv; med skilsmässan, de mexikanska byarna och drickandet. Han är fullkomligt sanslöst berusad, och dricker hela tiden vansinniga mängder, genom hela romanen, vilken dock inte sträcker sig längre än över en dag - sina fyrahundra sidor till trots. Dagen är De dödas dag och året är 1939 och staden har ett namn som ingen människa kan minnas. Mer dyster bakgrund än så kan det knappast bli. Jag måste erkänna att den extrema alkoholkonsumtion som beskrivs i boken till och med hade en förmåga att påverka mig som läsare. Man kände sig liksom, i sympati med Geoffrey, konstant överförfriskad - eller sjukligt bakfull. En kanske inte helt angenäm känsla alltså.

Lowrys insikt i en berusad mans delirium är ju oantastbar och det är fantastiskt vilka galenskaper som samlas  i Firmins hjärna, trovärdigt in till minsta detalj. I kombination med stämningen som målas upp är nog beskrivningen av Firmins vansinne romanens starkare sidor. Bakåtblickarna i konsulns (Geoffreys) och hans brors Hughs liv är något mindre läsvärda och kanske skulle man i allt kunna hävda att romanen är en smula segdragen, även om Lowrys litterära talang inte går att ta miste på.

Förresten, en sak till: Bougainvillae. Jag har en sådan, en buske med rosa blommor (egentligen vita, omgivna av rosa "högblad"), vanlig lite överallt i varmare klimat, men kommer ursprungligen från Sydamerika. Jag vet inte hur många gånger denna klätterväxts namn nämns i boken, men det måste vara fler än trettio. Inte en enda gång nämns dess färg. "eldsprakande" sägs vid ett tillfälle, men intet mer.

Kanske skall man ta sig an någonting annat på den där väldigt politiskt inkorrekta listan av Modern Library?

Nobelpristagare?

Efter många om och men har jag blivit klar med en bok som länge legat på nattduksbordet, eller kringflyttats lite i lägenheten efter upprepade läsförsök. Jag kan ha börjat med den i september kanske, jag minns att jag köpte den i Karlshamn i början av juli. Det är Snö av Orhan Pamuk. Det är inte den första boken jag läser av honom, vilket väl indikerar att den förra Mitt namn är röd inte kan ha varit så dålig. Vad jag dock minns är att jag irriterade mig på de dubbla eller tredubbla berättarlagren, som även förekommer i Snö. Man blir som läsare liksom störd i sin analys, skriven på näsan.

Felet med Snö är inte bara berättarlagren, utan det enkla faktum att den är ganska ointressant. Huvudpersonen är inte alls sympatisk (vilket ju självklart inte behöver betyda att boken inte är bra), men heller inte fascinerande eller ens direkt ömkansvärd. Snarare kan jag inte alls förstå mig på honom - hans känslor och sätt att handla verkar inte ens särskilt trovärdiga? Boken blir mest en serie händelser, en kamp mellan öst och väst i en liten stad i Turkiet - där jag heller inte alls förstå mig på skeendena. Något fascinerande är det kanske att staden, Kars, är isolerad under ett snöoväder och att detta faktum gör att gängse regler och gränser tycks upphävas tillfälligt. Ett intressant tankeexperiment, men tyvärr Pamuk, i ganska uselt utförande enligt min mening. Med betoning på min, han erhöll ju faktiskt nobelpriset... precis som Mo Yan, J M Coetzee och V S Naipaul - den här långa raden av män som skriver om män som lite förvirrat ger läsaren sin manliga världsbild. Reservationer kanske för Naipaul, som var evigheter sedan jag läste. (Kanske vore det visserligen mer irriterande om männen skrev om kvinnor och därmed gjorde fatala misslyckanden, á la Javier Marías)