Kärlek genom hat

Inför en översättningsdiskussion har jag, på svenska, läst Ljudmila Petrusjevskajas roman Tiden är natt. Ljudmila Petrusjevskaja fick en utbildning på samma fakultet som jag just nu gör ett gästspel - nämligen den journalistiska fakulteten på Moskvas statliga universitet. Det sägs att hennes berättelser och romaner är synnerligen påverkade av det journalistiska synsättet, någonting som osökt får mig att tänka på Vasilij Grossmans minst sagt horribla lägesbeskrivningar, från såväl Stalintidens grymheter, som svält och ond bråd död i ukrainska byar.

Men är det verkligen så, är verkligheten verkligen så hemsk? Måste den vidrigaste livsödesbeskrivningen alltid beskrivas med att ja, men det är ju för att det är såhär det är i verkligheten. Är allt annat diktande just bara diktande - bara romantiserande?

I Petrusjevskajas roman är det mest eländigt. Det är ett fattigt, trångt och hyfsat ondskefullt samhälle vi bor i. Dina egna barn bedrar dig, bestjäl dig och förnedrar dig. Män är milstolpar på en eländesväg, djur som kommer och går som de vill, gör kvinnorna med barn och sedan lämnar dem åt sitt öde. Relationerna mellan de fyra generationer som Petrusjevskajas roman handlar om, är ett ändlöst skrikande. Hat, aggressivitet, hunger och och sexlust tycks vara det enda som driver människan framåt. Dock, någonstans i botten av dessa sargade kroppar, dessa sönderslagna livshistorier, döljer sig kärleken. Kärleken till barnen. Kärleken till avkomman, till det som ännu är orört, oförstört.

Men allt är en kamp, och i denna kamp grumlas kärleken, glöms bort och blir osynlig i den eländiga sörja som omsluter gammelmormodern på sinnessjukhuset, mormodern, den kriminelle sonen, dottern och dennes rad av oplanerade barn. Mormodern, "amatörpoeten", är huvudpersonen i historien. Hon dömer alla, utom sig själv, men är också den enda som på något famlande sätt försöker hålla ihop familjen. Hon är den som ställer upp i de värsta situationerna, och som på sitt eget, råbarkade sätt, försöker förmedla sin egen erfarenhet till sina barn.

Boken är som en enda lång, ilsken känsloström. Ord läggs på ord, som blir ett, liv, som blir flera liv. Alltid finns där en energi, en kamp för att komma framåt, men likväl är drivkraften ständigt negativ.

Strindberg och havet

Under en nyligen inträffad sjukhusvistelse fick jag tillfälle att förkovra mig i Strindbergs Skärkarlsliv, samt I havsbandet, som har getts ut gemensamt i en pocketvolym. Eftersom jag inte hade någonting annat för mig, samt ett mycket dåligt utbud av annan litteratur, i synnerhet på ett hyfsat lättförståeligt språk (läs: ej ryska), så lade jag ned ansenlig tid på denna volym, inkluderat en del omläsningar direkt påföljande själva genomläsningen. Om det är så att jag på det sättet har lyckats bilda mig någon djupare uppfattning om dessa skärgårdshistorier kan jag tyvärr dock inte svara på och kanske är det ganska otroligt, med tanke på att jag faktiskt låg på sjukhus och hade en anledning därtill.

I alla fall. Skärkarlsliv är, för den som inte redan var bekant med det, en samling historier från skärgården, som på olika sätt behandlar de teman och karaktäriseringar som Strindberg så generöst delar med sig av i inledningen. Han gör bland annat noggranna naturiakttagelser, talar om isoleringen i de små kustsamhällena och den "egna lag" som på sina ställen uppstår och den hedniska religion och vidskeplighet som ibland är framträdande för de av havet levande människorna. Han nämner bland annat ett fall då han hörde en mördare omnämnas. Mannen hade dränkt sin hustru och den enkla domen av befolkningen var helt enkelt att han "begått ett litet snedsteg". Skärkarlen är en ensling.

I havsbandet behandlar till stor del samma tema, men är en längre berättelse om en man från en högre klass och med en universitetsutbildning, som kommer ut till en liten havsort för att forska på förändringar och förbättringar i fisket. Det är i mångt och mycket en skildring av ett psyke som successivt bryts ned av sin omgivning - ett samhälle som skyr all förändring.

Det är lätt att se de realistiska dragen i berättelserna och i synnerhet som skildringarna är ganska mörka. Strindberg påstår sig själv här skildra "slagsidorna" av skärkarlslivet, efter den, enligt honom själv, väldigt ljusa och glada Hemsöborna. Samtidigt kan jag, efter att ha sneglat lite på utgivningsåren (1888 och 1890), också se en del likheter med den begynnande nittiotalismens idéer. Inte för att jag vill skjuta in Strindberg i det facket, utan för att det är spännande att jämföra både teman (hembygd, hembygdsnationalism, naturromantik, psykologi och hedendom/äldre naturreligion) och förfaringssätt (stil, såsom till exempel den psykologiska skildringen av huvudpersonen i I havsbandets tilltagande vansinne) med de samtida nordiska författarna. Sedan kan ju också jag med klarhet se att det kärva, vetenskapliga och pessimistiska förhållningssättet till allt detta, samt till den "enkla människan" inte ligger naturalismen långt ifrån.

Och så talar man ju om I havsbandet som "övermänniskoromanen" där Nietzsches Så talade Zarathustra blir en rimlig koppling.

Det jag skulle vilja komma fram till var, som tidigare nämnt, havet. Havet som symbol i denna roman har ganska mycket gemensamt med flera av de saker jag tog fasta på min analys av Hemingways Att ha och inte ha. Det är isoleringen och den därpå följande "fria" lagstiftningen. Det kärva, det hårda, men också överslätande. Födan kommer från havet och utan den står döden för dörren, vilket är lika med ett upphävande av lagen. Isoleringen leder också till en enorm påfrestning för samlivet hos människorna som lever där, vilket i sin tur också leder till vidriga brott, som liksom (ibland också bokstavligt talat) sköljs under vågorna.

Havet är närheten till naturen, därmed också till naturkrafterna, vilket appellerar till den klassiska havsbilden, som det kraftfulla väsenartade. Vidskepligheten blir en produkt av människans litenhet inför naturen och bilden blir här klassisk: det är den lilla människan, mot den härskande naturen. Hon försöker ta hjälp av högre makter för att få ut sin lilla del för överlevnad av moder natur och ingen tilltro sätts till vetenskap. Innan en universitetslärde kommer ut och iakttar det hela. Han vet att kuva moder natur och förlitar sig på vetenskapen för att få ut så mycket som möjligt av havet, som här blir fullkomligt avmystifierat. Han kan namnge alla växter, fiskar och havslevande varelser och ordnar på så sätt in tillvaron i ett system, helt främmande för skärkarlarna med sitt instinktiva sätt att förhålla sig till naturen och havet.

Havet spelar alltså två roller i dessa berättelser och det skulle kunna ses som en brytningsfas mellan de båda förhållningssätten. Och havet är egentligen det som i slutändan segrar, även om kritik stjälps i stora lass över de "enkla människornas" sätt att underordna sig naturen.

Nåväl, diskussionen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, till exempel med iakttagelser av naturkraften jämte Gud, eller gudar och naturreligion i osämja med kristendom samt havets roll i den brytningen, men jag nöjer mig detta. Och tänker vad jag har tänkt en gång förut - var är friheten? När symboliserar havet frihet, vidder och ändlöshet? Jag bara tänker på den moderna människans havsromantik, med sina segelbåtar och havsutsikter.

Romantiken som ideologi - Lermontov som kritiker.

I ett förvirrat uppsatsförsök har jag redogjort, eller försökt redogöra, för en idé om Michail Lermontov som en tidig rysk kritiker av romantiken som ideologi. Elizabeth Cheresh Allen hävdar att i Lermontovs pjäs Maskeraden så har den tidigare, mer byronska influensen, försvunnit och istället har ersatts av en ironisk och kritisk hållning till vad som kan hända, då människan försöker ställa sig utanför moralisk ordning och (det kristna) normsystemet. När hon hanterar romantiken som en ideologi och den romantiska hjälten som ett eftersträvansvärt ideal. Men då allt blir till en ideologi och idealet en förebild, tappas äktheten bort på vägen. Och sålunda kan man inte närma sig romantiken.

Maskeraden gör ett fint porträtt av en man som söker sina egna moraliska värderingar och försöker rättfärdiga sitt handlade utifrån principer av det romantiska idealet. Han misslyckas fatalt och blir en patetisk bild av outsidern som kämpar i gemen medvetenhet för någonting som skall tyckas ädelt, men som knappast är mer än egenkärlek och trångsynthet. Arbenin, huvudpersonen, förälskar sig i kärleken (eller snarast i sig själv) och handlar fegt för "det sanna och det stora" som kärleken som sådan får symbolisera. Han söker rämna en ordning för att göra ett misslyckat försök att bygga upp en annan. Vad han dock inte begriper är att det inte går att bli en romantisk hjälte med halvdana fegheter.

Nåväl, det hela är lite oklart, men kontentan är att jag vill argumentera för att denna kritik går att skönja, åtminstone i en svag förlaga, redan i poemet "Demonen", som annars alltid brukar härledas till en sträng romantisk anda. Protagonisten där, Demonen själv, skyddas dock en aning i den romantiska traditionen av att han ju faktiskt är Demon och således per definition står utanför Guds världsordning. Där kan han ju härja fritt, utan att kämpa i fåvitsko, som en så mänsklig varelse som Maskeradens Arbenin tvingas att göra (med ett resultat påverkat just av det faktum att han är mänsklig och således långt ifrån fullkomlig). Nej, Demonen har sin demonstatus och hans ideal står utanför Guds rike. Dock är han på grund av detta, per definition, också dömd till undergång.

För i en värld med en fullkomlig Gud, kan den romantiske hjälten aldrig segra, hur mycket rebell han än är. Nej, skillnaden mellan Arbenin och Demonen är klar, trots att de båda misslyckas i slutet. Arbenin handlar efter en ideologi, medan Demonen handlar i en långt mer rebelliskt ädel anda, då han redan står utanför världsordningen. Dock är det i Demonen som Arbenin finner sin kraft och förlaga, i en kamp som är omöjlig att segra och kräver mer och mer patetiska metoder, ju mindre mod och egentlig egensinnighet man har.

Likheten, där jag försöker se det första tecknet på Lermontovs distans till den romantiska traditionen är att det i båda poemet finns en medvetenhet i själva framställandet. Demonen må handla mer rättfärdigt (om man nu kan tala om det), men undergången är ändå predestinerad. Vem som kämpar för romantikens ideal, misslyckas. Kanske är det bara klassiskt romantiskt, med det tragiska misslyckandet, men jag tycker ändå att tonen är väl distanserad i sin romantism, för att fröet till kritiken skall avfärdas.

Lite som "en romantisk hjälte - men prova inte själv hemma."

Författarens frihet och skillnaden mellan dikt och verklighet

Den okände författaren är ett fenomen. Den välkände, men halvt på egen hand ihopfabulerade, är ett annat fenomen. Detta hör kanske mer till vanligheterna om man går bakåt i tiden, där det är svårt att kontrollera fakta, såsom till exempel fallet Edgar Allan Poe. I introduktionen till min utgåva av Tales of Mystery and Imagination, skriven av John S. Whitley, står det att: ”It has never been easy to give details of Poe’s life because he frequently fantasized (lied) about dates and place and he suffered from possibly the worst literary executor in history, Rufus Griswold, who sought every opportunity to blacken Poe’s name.” Här utgår jag från att dessa påstådda lögner alltså är uppgifter från öppet biografiskt material, där Poe medvetet sökt förvirra omvärlden. Ett annat, mer ofrivilligt sätt att berätta sin egen historia, är genom romanen.

I en introduktion av metakaraktär hävdar till exempel Louis-Ferdinand Céline i sin bok Resa till nattens ände, bestämt att allt är uppdiktat. Någonting som gängse biograf ej är ense med honom om och som han säkerligen även vill påskina med den övertydliga introduktionen.

Att en roman grundar sig på författarens egenupplevda händelser är ingalunda någonting ovanligt, snarare är det väl så att det i någon mån till och med är nödvändigt med någon form av erfarenhet för det mesta skrivande – men ibland tycks korrelationen med ett verkligt händelseflöde vara alltför uppenbar, för att det hela inte väldigt lätt skall avläsas som rätt och slätt självbiografiskt skrivande. Och där kan självklart problem uppstå, precis som med de otaliga böckerna och påföljande konflikterna som hanterar ”based on a true story” – där det hela visar sig var helt eller delvis påhitt. Här kan man ju tycka att om författaren inte hävdar att allt är sant, skall det heller inte tas för sant, men som de flesta vet, är mytbildning ganska populärt.
Många läsare tycks vilja att det som står skrivet också skall referera till en verklig händelse, snarare än att vara ren fiktion, åtminstone om man tror medierna och de upprepade utfallen mot författare som inte talat ”sanning”, trots att de påstått sig göra det.

Jag kan ju tycka att det är sak samma om Gregory David Roberts (Shantaram) verkligen upplevde ens hälften av det där eländet, om Johnny Cash liv verkligen var så hårt som hans scenpersona framställde det, eller om den där Alice i Go Ask Alice, verkligen existerade på riktigt. För mig är litteraturen fiktion och kan visserligen ha ett värde i sin trovärdighet, men där den egentliga korrelationen är ganska ointressant. Jag antar att jag inte får jobb på DN med den åsikten, men jag kan i alla fall fortsätta att leva ett halvfiktionsartat liv i min dagbok, utan ideliga frågor om detta VERKLIGEN inträffade. Nej, det gjorde det inte. Men det gjorde det i mitt huvud.

Här föll jag ifrån ämnet en aning, där jag mer ville tala om en författare som kanske medvetet försöker brodera ut sitt liv, eller förvirra omvärlden en aning. Ola Hansson var nog ingen notorisk lögnare till exempel, men blandade gärna ihop och förkortade perioder av sitt liv lite slentrianmässigt, så att idoga biografskrivare fick jobba hårt med att ta reda på vilken sommar han egentligen tillbringade vid Ringsjön. Om detta nu är så extremt viktigt.

Vissa samtida, och dåtida författare för den delen, bidrar till myten om sig själv bara genom att hålla sig borta. Se bara på Nikanor Teratologen, som både genom pseudonym och isolering har sysselsatt mångas fantasi. Och även om identiteten är avslöjad, finns det många som spärrar upp ögonen vid bara tanken på griftefridsbrottet han gjort sig skyldig till långt tidigare i sitt liv. Det i kombination till tematiken på romanerna kan väl få vilken tonårspojkes hjärna som helt att mytologisera. Även detta kan jag bli lite trött på ibland. Nej, författaren är inte död, men ibland kan man väl bara låta dem vara och kanske inte kartlägga deras liv fullständigt – med ständiga kopplingar till den litteratur de skrivit. Det här med att blanda ihop dikt och verklighet känns lite passé. Eller schizofrent.

Havet som symbol.

Efter en essä i tidsskriften Ordkonst för något år och ett halv sedan, som behandlade Hemingways roman Att ha och inte ha och havet som symbol i denna roman, har jag ofta återkommit till temat i tanken. Vad symboliserar havet? I essän hänvisar jag bland annat till Saumel Taylor Coleridges The Rime of the Ancient Mariner och en klassisk besjälning av havet. Havet har en styrka och grymhet som inte återfinns i Att ha och inte ha. Där är havet livgivande och livtagande, men hyfsat odramatiskt.

Faller någon i, försvinner denne, men det är inte de vilda vågorna i ett personifierat hav som bär skulden. Människan är den farliga, inte det skrämmande, stora och odefinierbara.

Och så igår läste jag Thorsten Jonssons Konvoj och förstod plötsligt varför han kallats för den svenske Hemingway. Historien är ett fartyg med privatpassagerare på väg över till Canada från Europa, mitt under det brinnande andra världskriget. Båten är en del av en stor konvoj, som alltså i formation tar sig över havet, med nattlig mörkläggning, utkiksbåtar och avlösande vakter dygnet runt.

Och liksom hos Heminway är inte faran havet. Havet är den utsattes plats, men fienden är människan. Fienden är inte naturen, utan vi själva. Havets symbolvärde är mycket viktigt, då det är den isolerande faktorn som drar handlingen framåt. Alla människoöden binds samman i en gemensam oro, ett äventyr på en så liten yta att möten människorna emellan är omöjliga att undvika. Det är nästan råbarkat, kort, intensivt men kärnfullt. Alla gör de en resa som innebär en förändring. USA är fortfarande USA och avståndet till Europa är enorm. Många skall stanna där, bygga upp sin tillvaro från början och brottas med tanken på det slutgiltiga avskedet. Havet blir en tidsmarkör i deras livsaxel, eller ett mellanspel i en oundviklig process. Och vad är inte mer passande än samtal, tankar och livsångest till en fond av vågskvalp? Livet trängs ihop på en liten yta, omgiven av vatten. Som Harrys färd mellan Key West och Cuba.

spöken i den amerikanska södern.

Det var på en buss. Jag tror bestämt att regnet slog mot rutan och åskan sköt blixtar i alla riktningar. I slutet på novellen läste jag meningen: "Denna historia utspelade sig precis en bit utanför Richmond, Virginia."

I regnet for vi förbi skylten "Richmond, 26". Och då kan man vara hur realistiskt lagd man vill, men nog ryste det till längs ryggraden en smula.


Så nog kan miljön påverka läsningen. Jag hade nog aldrig känt mig så nära Edgar Allan Poes värld, som när jag genom bussfönstret hade samma miljöer som beskrevs i novellen jag läste. Det var bergochdalbana i språket, det var södern och värmen, fukten och svällande, murket trä. Ja, varför inte, allt kan hända, allt är möjligt. Nog kan det finnas mumier i landet där majsen växer sig grotesk och syrsorna spelar öronbedövande. Jag sväljer det med hull och hår.

Dessutom är det fascinerande för en svensk med begränsad läsvana i artonhundratalsengelska, att förkovra sig i Poe.


'The Amontillado!' ejaculated my friend, not yet recovered from his astonishment.
'True' I replied, 'The Amontillado.'

Mannen utan verklighet.

Att beakta är detta alltså den motpol jag försökte värja mig emot i mitt förkovrande i barn- och ungdomslitteraturen - en litteratur där man vet vad man får, nämligen en verklighet baserad på de ideal vi är bekanta med.

Här vet vi inte vad vi har att vänta oss. (Eller lyser försöket att bryta sig ut alldeles för skarpt?)

Mannen utan verklighet är inte mannen utan egenskaper, men en man utan egenskaper kan med fördel sakna verklighet. Och den är så långt från "Verklighetens folk" man kan komma. Eller leva utanför det vi kallar verklighet. En värld där gott och ont inte mäts med de gängse instrumenten. En värld som inte är betingad av en redan förutbestämd världsordning. Och här är det inte den romantiske hjälten, med "högre" ideal, eller ens den misslyckade varianten, som i den förut nämnda Lermontovs Maskeraden, där moral blir omoral och berättigandet lönlöst.

Jag mötte dem i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Seriemördarna och vår fascination inför det som inte vet några gränser. Det som handlar utifrån premisser vi inte är bekanta med. De som har slagit sig lös från det där osynliga som fäster oss samman, men som vi inte kan tänka utanför. Världsordningen, kalla den vad du vill. Det kring vilket vårt språk är uppbyggt, det som får Wittgenstein att låta bli att tala om det vi inte kan tala. Men kan vi tänka oss det, kan vi förstå vad det handlar om? Vad än svaret är på den frågan, vet jag att vi försöker. Därför fascineras vi av vansinne och i synnerhet då den får utfall som helt går emot gängse normer.

Men vad finns där att förstå, kunde jag tänka lite då jag nyligen läste Stig Larssons Nyår. Mannen jag inte vill förstå, för där finns ingenting som fungerar på det sätt jag är van vid. Samvete, det lärde jag mig tidigt på kyrkans barntimmar i en by i den östgötska skogen. Det tappade mannen från Vilhelmina då han tappade vår verklighet. Den vi försöker göra gemensam, allt för att vi skall tala samma språk och leva i samklang. Denna protagonist lever inte ett liv vi kan referera till och han reagerar inte på saker såsom vi har lärt oss dem - orsak och verkan. Således skräms vi. Och fascineras.

Men jag fascinerades inte av Fritzl. Jag läste inte ens tidningarna. Jag såg inte dokumentärerna om de otaliga våldsverkare och pedofiler som strömmat genom samhället. Jag grät då jag såg SVT:s serie om lasermannen och jag är främst fylld av ett stumt, tomt obehag då jag läser Nyår.

För mig blir fascinationen för mycket av en tendens, ett oriktad längtan efter "det förbjudna", någon slags katolsk småpojkefantasi jag inte riktigt kommer åt. Seriemördarna försöker inte, de bara är. Men de som avgudar American Psycho blir bara patetiska i sitt gripande efter antitesen.

Min platonska idévärld är kanske alldeles för hårt åtskruvad.

Årets läsupplevelse

Trots att året är långt ifrån slut, vågar jag lägga flera röster på att den bok jag läste i juni innevarande år; Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, faktiskt kommer att inneha titeln året ut. Det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag lyckades ignorera folk omkring mig med ett förvånande resultat, som annars aldrig. Jag kunde inte sluta läsa, vilket är ett utmärkt betyg i sig själv. Jag läste om flera partier och otaliga gånger kunde jag stanna upp och tänka igenom det jag läst.

Det var rörande, utan att vara löjligt. En historia, utan att vara sammanhängande. Det var fragment av tragedier, ihoprörda med en av Sovjets största bländverk. Rymdfärden. Jag såg mig själv sena vinterkvällar i Gagarinparken i Samara, dessa grånade monument och historierna om alla mord och rån som skedde i den vinterstängda rysstivoliparken. Jag såg den falska glädjen grusas av nederlag, som ingen såg. Och jag fick vatten på min kvarn, i stora mängder. Bländverk, kapplöpning och att tuta i folk osanning. Underrapportera, om ens rapportera alls, så ser det ut i dagens Ryssland också. Allt handlar om pengar. Och image. Det sätter folk livet till för.

Att allt är ett elände vet vi, sällan får vi det så vackert - med den blixtrande snön och de suggestiva meningarna.

Ungdomens litteratur VI, äventyrsromanen

Nästa verk ut på ungdomslitteraturplanet är en bok som i en av sina filmatiserade former betydde väldigt för mig under min uppväxt. Skriet från vildmarken på svenska och The Call of the Wild i original är en bok som i stor utsträckning också infiltrerat den svenska ungdomens sinnen. Jack London, både som symbol för det "den amerikanska mentaliteten" och som en av de unga döda med ett tragiskt livsöde, har lyckats skapa en mycket stark berättelse, för såväl den unge äventyrsboksläsaren och den med fascination för allegorier över ett idiotiskt samhälle.

En god vän till mig berättade att han hade haft svårt att koppla att det var en hund och inte en människa det handlade om i början. Allegorin till en människas kamp mot samhället är alltså väl underbyggd av en rad uttryck och metaforer som är långt mer mänskliga än hundlika, i synnerhet i början, då hunden är domesticerad och instinkterna vilande. Och trots att allting oupphörligen går i en riktning som leder till en mer och mer cynisk syn på omgivningen, finns där hela tiden en oupphörlig livskraft. Den starke överlever. Och livet är kampen för överlevnad.

Hans senare roman, White Fang, är den motsatta berättelsen. The Call of the Wild handlar om en hund som sakteliga närmar sig sin anfader, vargen, medan White Fang handlar om en varghund som till slut blir domesticerad. I båda premieras självständighet, egensinnighet och styrka - men i båda finns också den positiva auktoriteten. Den vänliga, rättvisa, men också fasta mansfiguren som bemöts med besinningslös kärlek, trofasthet och lydnad. Att bli kuvad av egen vilja, tycks vara hundens öde.

Jag var fascinerad. Till viss del av nostalgiska skäl, men också för att jag tror att äventyrsgenren är kraftigt nedvärderad av individer över de tjugo. Dock måste jag tillstå att jag i mitten av den andra romanen blev lätt uttråkad. Jag hade lärt mig mönstret de båda verken följde och förutsägbarheten var fullkomlig. Kanske blev också den stereotypa patriarkala mansrollen väl synlig och något irriterande, även om man i så tidig litteratur ofta får svälja både det ena och det andra.

Ungdomens litteratur V

I ett av de få tidningsläsande ögonblicken under min USA-vistelse, lyckades jag springa in i det faktum att det är femtioårsjubileum för utgivandet av boken To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Detta har säkerligen inte heller gått svenska medier förbi, men därom vet jag intet i min vanliga samtidsouppdatering. Dessutom figurerar boken på svenska med den mycket fantasilösa titeln Dödssynden, som är en enkel helöversättning av det uttryck som används i den engelska titeln, vilken refererar till just den episod där uttrycket används i boken. Ordet "dödssynd" i sig nämns dock aldrig vad jag kan minnas och det hela kan säkert gå mången svensk läsare förbi.

Nåväl, iväg från titelfrågan. Att detta är en mycket betydelsefull bok i de förenta staterna i väst, var svårt att undgå, inte minst då jag läste artikeln. En kvinna som undervisat barn i många år, berättade att hon inte kunde tänka sig att inte låta barnen läsa denna bok och att hon inte haft "en enda elev som inte älskade den". Detta har jag visserligen mycket, mycket svårt att tro, inte minst med tanke på barns allmänna avoghet gentemot saker som de tvingas göra, men ja, jag förstår poängen.

Och jag förstår poängen när jag läser den också. Det är en uppväxtroman om en ung flickas bryderier och äventyr i en småstad i Alabama - den amerikanska Södern. Huvudtemat - förutom skildringen av en ung flicka som inte trivs under könsnormer och etikett, är rasism, och den sömniga, invanda och smått frustrerande inskränkthet, som, tro mig, existerar än idag i hög grad där i Södern.

Så, med en stark kritik mot söderns rasism och med en mer liberaliserad syn på såväl barnuppfostran som liv och leverne i allmänhet, så ser jag precis vilken plats denna bok intar i skolväsendet. Men det är inte det som gör den läsvärd för någon som för länge sedan lämnat den tänkta målgruppen. Nej, i mitt intresse för bifigurer, fångade en mitt intresse. Arthur. Och frågan är om inte hela boken egentligen cirkulerar kring denna person. Det börjar med honom - och slutar där. Han är det egentliga beviset på att godhet finns och att allt inte är hopplöst.

Och hur överdrivet eller förutsägbart det än kan vara, är det precis vad man behöver, efter att ha vadat runt i träsk av Stig Larssonar, nedmosad i gyttjan bland Rimbauds och Baudelaires efterföljare i ett kaos av skevt könsumgänge, massmord och blekögda Schopenhauerdyrkare - med tonvis av obehag, personifierat i allt från Peter Sotos till Nikanor Teratologen. Ja, då behöver man en outsider, en Arthur, som inte nödvändigtvis dödar den hundvalp han klappar (och vars efternamn inte klingar tyskt).

Och då kan jag slå ett slag för barnboken, här formgiven av Harper Lee.

Ungdomens litteratur IV

Under en resa i väst har jag, istället för att djupdyka i Hemingway, beatgenerationens poesi eller någon annan fascinerande knarkresa i jakten på den amerikanska drömmen, hängett mig åt litteraturen tillägnad, eller lämplig för, barn i 10-15-årsåldern. Detta skedde oförhappandes och kan ses som någonting förhållandevis oförutsett, med tanke på de verk som tidigare tagits upp i detta medium.

Först ut var The Catcher in the Rye av den nyligen bortgången J D Salinger, vilken, passande nog, lästes i och kring New York City - allt för att låta verklighet och dikt sammanfalla. Förutom ett fåtal problem med vissa slanguttryck som kanske mist sin popularitet, eller helt enkelt aldrig nått min enkelskutbildning, föll jag in i tonen ganska snart. Historien är densamma - och här finns det all anledning att återkoppla till "Ungdomens litteratur III" och berättelsen om den unge Törless. Här framkommer dock skillnaden också mycket tydligt. Musils roman är en roman om, men inte nödvändigtvis för ungdomen, medan Salingers roman i mångt och mycket är mer anpassad för en yngre publik. Därmed inte sagt att boken är en barnbok, nej, med lite erfarenhet vet vi att mycket äldre tiders litteratur som vi idag klassificerar som barn- eller ungdomslitteratur, från början vände sig till en äldre publik och så var också Salingers intentioner. Men The Catcher in the Rye har de attribut som jag idag, (kanske som barn av min tid), skulle rekommendera åtminstone mig själv som tolvåring att läsa.

Räddaren i nöden, som den heter på svenska, faller lätt in i klichéer om den unge rebellens väg mot flykten/anpassningen, men med ett par intressanta bifigurer och små vändningar, kan jag ändå acceptera huvudpersonens mer och mer framträdande vek- och snällhet, som någonting visserligen förutsägbart, men inte helt felhanterat. Sympati uppstår och miljöerna som framställs är inte helt oävna, litterärt sett.

Huvudpersonen är en blandning mellan förmätenhet och sann rebellanda, i en kombination som ibland är lite svårförståelig. Han har en tendens att ställa sig över alla andra och en vilja att bryta regler, medan hans beteendemönster i allmänhet faktiskt mer liknar ett bokstavsbarns. Detta för att helt godtyckligt ge honom en diagnos som inkluderar koncentrationssvårigheter, ovanlig impulsivitet, förvirrad verklighetsuppfattning och svårighet att se konsekvensen av en handling.

Men ja, klart läsvärd är den, kanske i synnerhet för någon i elva-tolvårsåldern, men den är också ganska spännande i sin tidsdokumentation, för envar som önskar sig in i New York lite tidigare i det förra seklet.

Fyrtiotalets fullträffar

Så, har ni inte alltid, som jag, undrat vad de svenska folket läste år 1949? Idag fick jag svaret, bläddrandes i en bok jag på måfå dragit ur bokhyllan och börjat läsa (boken råkar vara Thorsten Jonssons Konvoj och för den som orkar se efter, så har jag tidigare skrivit om denne man, kanske sommaren 2008).

Nedan följer alltså de tre fullträffarna i BFB:s höstserie 1949:

Eric Lundqvist
Kamrat med kannibaler
Fantastiska upplevelser bland vildar på Nya Guinea.

Hjalmar Söderberg
Doktor Glas
Omdiskuterad äktenskapsroman.

Stieg Trenter
Farlig fåfänga
En skarp "deckare" med spännande handling i Stockholmsmiljö.

Otto-Karl Oskarsson
All älvens timmer
Originalroman (tidigare ej utgiven). Romanen bygger på de ödsliga förhållandena i en norrländsk småby vid en timmerälv. Arbetsstrider, bojkott och strejker.

Alice Lyttkens
Det är dit vi längtar
En fascinerande roman om den moderna kvinnans yrkesambition och kärlekslängtan.

Kenneth Roberts
Kapten Försiktig
Spännande sjöäventyr - romantisk kärlek.

Mycket känner man igen. Mycket hade varit annorlunda. Se bara på "vildarna" i kannibalboken, eller på det faktum att en deckare är ett så pass nytt, om inte fenomen, så dock begrepp, att det bäst skrivs ut inom citationstecken. Att Doktor Glas skulle benämnas som "omdiskuterad" är nog ingenting som skulle ske idag, då den diskussionen nog är sedan länge död. Bara det faktum att den kallas för "äktenskapsroman" indikerar ju precis vad det handlar om. Den "moderna kvinnan" är nog inte heller riktigt vad som skulle menas med det idag, men detta skall vi inte gå längre in på.

Men med vissa modifikationer, och kanske med ett borttagande av roman nummer sex, äventyrsberättelsen (då denna genre för tillfället tycks vara hyfsat bortglömd) och en lite postkolonial färgning på roman nummer ett, så hade vi nog kunnat spela på dagens spelplan också. Om man dessutom inkluderar något självutlämnande dravel om alkoholiserade fäder eller skymfer mot den svenska kultureliten.

Sommarens mastodontverk

Sommaren inbjuder ofta till långläsning. De lediga, vakna och ljusa timmarna tenderar att bli fler och verk på tusen sidor eller mer känns inte längre som en omöjlighet. De andra årstiderna är en stor del av min läsningen hänvisad till bussar, tåg och andra färdmedel, vilket också försvårar läsandet av stora volymer. Vid sommarens balkongläsning är en tvåkilosupplaga av Decamerone inte lika otymplig som i väskan på cykeln på väg till bussen.

Så; denna sommar rekommenderas att tillägnas mastodontverken, eller i alla fall ett av dem. Jag kategoriserar in dem ganska olika och alla är kanske inte motiverade "gigantiska" verk på alla plan, men duger alla gott för en lite längre och mer sammanhållen läsupplevelse.

om inte tidigare genomläsning i en nära förfluten tid skett:



Väinö Linnas trologi om Här under polstjärnan om Jussi Koskelas levnadsöde. Tre bastanta volymer och den fristående Okänd Soldat, som passar alla med sinne för långa, episka livshistorier. Översättningen är dessutom charmant och ja, trilogin har nyutgivits nyligen och är därför lätt att få tag på.






Både Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon och Motståndets Estetik av Peter Weiss passar den som inte bara vill ha mastodontverk i omfånget, utan som vill utmana det sommarslöa sinnet en smula. Se tidigare inlägg ((2007?) för vidare information).

En klassisk författare med ett antal bastanta böcker, som med fördel läses i rad, är John Steinbeck, vilket sägs med risk för att verka tråkig. Men då solen går på högvarv och hjärnan på lågvarv, är Salinasdalen, om än inte svalkande, så åtminstone uppfriskande för sinnet. Läs Vredens druvor och Öster om eden.


För att återuppliva barna- och äventyrssinnet är böckerna om Magre Memed charmerande revolutionära (tematiskt) och klassiskt hjälteutmålande, men rekommenderas inte för den som är på kritiskt humör. Hursomhelst, underhållande sidvändare. Låt tistlarna brinna! av Yasar Kemal kan med fördel läsas med filten utbredd på ett uttorkat tistelfält. Om man har ett sådant att tillgå.








Att ta itu med Dostojevskij, eller ge sig på en omläsning av några verk, är inte heller helt fel, då flera av romanerna passar utmärkt att läsas efter varandra. Onda andar, Ynglingen, Idioten, Brott och straff, samt Bröderna Karamazov ger visserligen en inte helt positiv inställning till livet, men med rätt mängd ytterligare positiva inslag i sommarens fortgående, är det inte helt fel litteratur. Om det skall vara ryskt, men inte fullt så intensivt, kan Tolstojs Anna Karenina eller Krig och Fred, uppbrutna av tråkiga partier med jordbrukspolitik och krigsteori, vara på rekommendation. Dock kanske inte på följd - om man inte vill göra sommaren mycket lång.

Med förkärlek för krig kan man ta itu med ett riktigt mastodontprojekt, nämligen Stilla flyter Don av Michail Sjolochov. Detta skulle jag dock först och främst rekommendera den som testat sina proustska vingar. Don flyter vidare medan man, med stor behållning, större än man någonsin kan föreställa sig, spanar efter den tid som flytt.

Är levnadsöden i dagboksform vad man letar efter, kan man ju starta krig mot långtråkigheten med Anaïs Nins dagböcker, eller nöja sig med betydligt mindre omfång, som Witold Gombrowicz, sylvia Plath eller Lars Norén. Ja, då har man redan nått samtidsuppdateringen förstås, och kan dessutom roa sig med Martina Lowdens Allt.

Vill man vara intellektuell kan man läsa Heideggers Varat och tiden eller någon eländig Kantkritik, men det rekommenderas inte, även om dessa säkert räcker i många somrar. Alla somrar man har kvar. Nietzscheaforismer på sin höjd, skulle jag säga, innan man sväljer Knut Hamsuns samlade verk (som uppgår till 15 band) eller Thomas Manns Bergtagen eller Huset Buddenbrook. Charles Dickens kan även han undergå rekommendation, liksom det mesta i engelsk klassisk 1800-talslitteraturväg med rätt omfång. Man bör dock undvika David Copperfield, som med fördel läses i höstregn.

Nu har jag alltså redan rekommenderat halva litteraturhistorien och inte blev någon klokare för det. Men läs för all del. Det finns ingenting bättre, säger bloggskribenten enhälligt.

Ungdomens litteratur III, litteratur OM ungdomen.

Jag tänkte tala om uppväxtromaner - och en i synnerhet.

Vi är bekanta med internatmiljön - unga män, psykisk och fysisk misshandel. Och nu talar jag INTE om Jan G, dithän går jag ej.

Robert Musils Den unge Törless förvillelser är inte bara en utmärkt roman, utan har även filmatiseras av Volker Schlöndorff 1966.

Den unge Törless är precis som jag tänker mig unga män i allmänhet, i den åldern då de börjar upptäcka Kant och ifrågasätta matematiken. Han är ungdomligt uppfylld av sig själv, fylld i sig själv och av den Kant han inte begriper sig på. Och Musil kommer undan med denna egoncentriske pojkvasker, som skulle retat gallfeber på vilken sund varelse som helst, om den utspelat sig i svensk nutid. Eller i vilken nutid som helst.

Och kanske kommer Törless också undan i och med sin brist på egenskaper, om jag fritt får göra en jämförelse med den Ulrich som är huvudperson i Mannen utan egenskaper. Han är inte uttänkt, inte klar, utan en mottaglig motståndare för det som ligger utanför. Det gör att han ofta står utanför den tortyr som försiggår på skolan, och då han väl deltar, verkar det vara halvhjärtat. (Här måste jag dock kanske ändra mig, kanske gör hans brist på egenskaper honom faktiskt än mer odräglig, för vad är inte mer irriterande än någon som bara betraktar och aldrig deltar).

Den vanliga homosexuella touchen finns, likväl horhuset och spritdrickandet. Lite fascinerande är skolan, som får lite av en gotisk labyrintstämning över sig och som är fylld av lämpliga gömställen för tveksamma aktiviteter och som ger lagom mycket mörker och dysterhet till berättelsen.

Törless är den avståndstagande, den kalla och obrydda, med inre konflikter som ger honom insikt om hans egna tillkortakommanden. Kanske skiljer den sig på dessa punkter inte stort mot mycket annat inne på ungdoms- och nihilismtemat, men stämningen ger en annan dimension till romanen, som fick mig att fortsätta läsningen vid hyfsat gott mod.

Hauptmann och Goethe-komplexet.

Gerhart Hauptmann? Nej, jag tänkte väl det. Nobelpristagaren i litteratur samma år som Strindberg gick ur tiden. Naturalistiska dramer skrev han också, kan man av de tyska informationskällorna utläsa, men om likheten med Strindberg upphör där, vet jag ej.

Jag har i alla fall läst Mignon och fick mig en tankeställare i komplex och parafraser.

Är man tysk kan man ha Goethekomplex. Vem som helst kan ha Shakespearekomplex och är man svensk, i rätt tid och genre, faller Strindbergs skugga långt. Alla ryssar måste på ett eller annat sätt förhålla sig till Pusjkin, ty han var ju skapare av det ryska språket! Hur man låter sina komplex, alluderingar och parafraser komma till uttryck, är en annan historia.

Michail Lermontovs drama Maskeraden är en så uppenbar Othellokopia att det inte är någon tvekan om saken, utan minsta öppen hänvisning till Shakespeare själv. Kanske hoppades han att ingen av hans läsare skulle ha kännedom om Othello, även om detta inte är direkt troligt ens i det tidiga artonhundratalets Ryssland, eller så hade han en bestämd tanke med denna genomgående tematiska kopia, russifierad likväl som romantiserad (som i romantiken).

Ett annat sätt att hantera det på är att låta den store träda in i texten i egen hög person. I Hauptmanns Mignon går Goethe förbi ett par gånger. Mindre bokstavligt talat går han förbi redan i titeln; Mignon, som är direkt från Wilhelm Meisters Lehrjahre, en roman som i sin tur handlar om en teatergrupp som gör en uppsättning av Shakespeares Hamlet (för att göra listan av giganter lång).

Mignons berättare rör sig i italienska sjötrakter och är en hängiven beundrare av Goethe, även om han inledningsvis låter den tyske författaren Jean Paul och dennes Titan gå före Faust. Berättaren, nu en äldre man, är stor i orden, ibland nästan svulstig, men väl medveten om sin egen deliriska framtoning är han ibland också charmant i sin högdragenhet och i sitt obevekliga allvar. Det går alltså rykten om att Goethe har setts spankulera i nejden och berättarens första möte med poeten blir inte någon överraskning. Det tycks som om bergsområdet fått en osalig ande på halsen, om inte två - då huvudpersonen lite feberaktigt, där i alla fall jag kan dra paralleller till Manns von Aschenbach (der Tod in Venedig), börjar följa efter en ung flicka som han kallar för Mignon.

Gubbsjukt, skulle jag ibland kalla det, men han ser henne som direkt stigen ur poesin och då finns inte utrymme för pedofilitolkningar förstås. Helst inte då allt tycks vara övervakat av herr Goethe. Det blir alltså en färd genom småstäder och berg i en ganska passiv jakt på det absurda cirkusfölje som Mignon setts i och allting får en ren och upphöjd status, trots fetischismens egentliga påpekande.

Här har vi tal om Goethereferenser som inte bara har en genomsyrande, utan även en rent uppbyggande karaktär och såhär förhåller man sig lätt till sin store föregångare - för trots nobelpris är det inte lätt att vara tysk dramatiker efter Faust, utan att förhålla sig till sin historia. Då kan man lika gärna bre på, tänker jag. Den store anden lever kvar i och skapar ständigt ny poesi, nu genom sina efterträdare. Han får nya beundrare i romankaraktärer och ger dem levande poesi.

Jag har genomlevt nittiotalet och är inte helt obekant med begreppet ironi. Fulla av ironiska överdoser tror jag mig kunna skönja det hyfsat bra, där det är motiverat. Här flyger allt högt, Hauptmann och bokens berättare är stora i orden och Goethe blir omisskännligen lika värdigt beskriven som sin egen marmorbyst. Det finns ingen ironi och jag begriper inte till en början. Jag kan inte ta det på allvar, men det är just vad det är meningen att jag skall göra. Det är en spökhistoria i historien och finstämd prosa till minne av den stora poesin. Jag ställer mig kluven, men jobbar med att stävja min ironi. Kanske är de såhär det går till - vid italienska sjöar och berg, vandrar gamla män omkring och kommunicerar med gamla poeter.

Och jag är kanske inte förvånad över Hauptmanns respektfulla möte med sin företrädare, även om han med sin tokigaprofessors-frisyr snarare ser ut som vore han en respektlös tok. Han gör upp med gamla tyska spöken på ett värdigt vis, genom denna spökhistoria. Och gällande spökhistorian ser jag onekligen en koppling till den i kortromanen nämnde Jean Paul, som ibland kopplas till romantiken och E. T. A. Hoffmann. Och plötsligt står mönstret klart, om än komplext. Goethe gör besök och Hauptmann inkluderar hela historian från förromantik och genom romantiken, fram till sin egen tid. Fint, tänker jag, och avslutar med att högtravande citat:

Den gamle herrn såg nämligen på mig. Han gjorde det med dessa runda stora magiska Goetheögon som blivit till en myt. /../ Men i det att hans gåtfullt fasta blick borrade sig djupare och djupare in i mig, kände jag hur en bestämd befallning borrade sig in i mig och genast gjorde mig till hans slav

Så kan man hantera sitt Goethekomplex - enligt Hauptmann.

Den ultimata läsupplevelsen.

Att den ultimata läsupplevelsen inte existerar är jag och ett flertal andra inbitna läsare rörande överens om (och att den är än mer omöjlig att nå på denna blogg, är vi alla fullt övertygade om).

Men vad förhöjer en läsupplevelse (om man undantar yttre faktorer)? Det personliga engagemanget, förväntningarna eller graden av förståelse?

Och vad är förståelse? Hur har man förstått det man läser och viken tolkning/läsning är den rätta? Därom tvistar de lärde och inte tänker jag ge mig in i den diskussionen, utan frågan jag ställer mig är om detta egentligen förhöjer läsupplevelsen. Är det rimligt att anta att en litteraturprofessor får mer ut av att läsa Mannen utan egenskaper än en ickebeläst plåtslagare? Svaret är nog både ja och nej. Men vilka faktorer som egentligen spelar roll, är ganska svåra att placera.

Ett exempel från min egen erfarenhet är två läsningar av Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, som, om jag inte minns fel, i någon tidning röstats fram som förra århundradets bästa roman. Jag läste den då jag var femton första gången och sedan andra gången fem år, och två av dessa hängivna åt litteraturstudier, senare. Andra gången med analys och diskussion med bland annat en professor i rysk litteratur.

Var boken bättre den andra gången? Var läsupplevelsen mer nyanserad, fylld av mer insikt? Ja, då hade jag tuggat i mig såväl Faust som Bibeln och kunde dra referenser som jag tidigare inte kunnat, men sönderanalyserade likväl de ironiska kommentarerna till det sovjetiska författarförbundet och lade in dubbla och tredubbla meningar till varje fras. Det blev inte klarare, men väl snårigare, och läsupplevelsen blev störd. Analysen störde alltså läsupplevelsen, men tillförde ändå vissa saker. Det jag inte sönderanalyserade, kunde tillföra en dimension som jag fem år tidigare inte nuddat vid och som gjorde referenser till erfarenhet och minnesbilder jag tidigare inte haft. Vissa sammanhang blev klarare och det verkade för det mesta positivt, men ingenting kunde härma den första läsningens spänning.

Är det kanske bara barn- och ungdomen förunnat att läsa böcker fram tills väckarklockan ringer om morgonen i en outsinlig törst efter upplysning, upplevelse eller vad det nu än var som var värt att somna på lektionerna dagen efter? Sätter vi medvetna eller omedvetna gränser för hur okritiskt vi kan mata in text, med ålder och /ut/bildning, eller har vi bara trätt in i vuxenhetens allmänna stagnation?

Man skall lära sig att tänka kritiskt. Att förhålla sig kritiskt till texten, till kontexten och intertexten, vända upp och ned på orden och gärna på samma gång analysera epoken. Som litteraturvetare skall man tömma alla källor till njutning och simma torrsim i närläsning och teorier av allehanda frunkfurtskolefilosofer. Och så önskade man ibland att man fick stänga av den biten och ha sin läsupplevelse - utan att ta ut versmått och Dantereferenser.

Att samtidigt vara medveten om allt detta kan också vara ett störande moment. Jag kan minnas irritationen över att inte förstå det som jag visste att jag borde förstå. Det var ett tillkortakommande hos läsaren, som inte medvetandegjorts fem år tidigare.

Jag tror att det är möjligt, såväl som nödvändigt, att fly kritiken och analysen. Det är klart att man inte kan slänga ut sin egen erfarenhet och läsa böcker som vore man någon tabula rasa, men ibland undrar jag om man inte har en tendens att lägga för stort värde i den "bildade (akademiska) läsningen" och för litet i det omedelbara intrycket.

Men att bejaka sin omedelbara erfarenhet är nog svårare än man kan tro.

Krig och klassiker

Förutvarande år, under sovjetexilen, byggde jag, passande nog, på min allmänbildning i den amerikanska litteraturens deltaträsk. Jag tänkte krig och jag tänkte klassiker. Och med en gammal fäbless för kigsskildringar, var jag mycket förväntansfull inför denna orgie i lerdiken, uthängande inälvor och underklasslang.

Jag läste alltså Norman Mailer, och var inte mindre förutsägbar än att jag läste The Naked and the Dead. Det är den klassiska amerikanska krigsmiljön. Japaner på en ö i ett varmt hav och bredaxlade officerare med förvrängda ideal. Olika samhällsklasser, den militära hierarkin, den personliga hierarkin, antisemitism och den intellektuelle juden, brustna förhoppningar och en förbannad massa dysfunktionella relationer till kvinnfolk. Man fick följa en rad män i deras kamp mot sig själva, varandra, vansinne, rädsla, hetta och sjukdomar. Först i femte eller sjätte hand handlade det egentligen om kampen mot japanerna.

Det som frapperade mig mest var den oerhörda pessimismen. Skildringen av livet i plutonen varvades med en bit ur varje i romanen delaktiga persons livshistoria och undantaget ett fåtal ljuspunkter, var det bara elände. Att bli ihjälskjuten på en djungelö, ligga och sova i decimeterdjup lera och ha kronisk diarré, verkade egentligen bara vara en fysisk motsvarighet till det känslomässiga elände som verkade uppfylla var och en av dessa ensamma, sargade män.

Jag var dock mycket tacksam för den fina antiromantismen när det gäller krig. Allt är meningslöst, krig i synnerhet. Folk skickas ut på irrationella uppdrag med uppenbar dödlig utgång och tokiga generaler vägrar tas ned från teorinivån till den mänskliga nivån och se vad som egentligen händer.

Till det positiva hör att det någonstans i plutonen uppstår en slags kamratskap och en vilja att hjälpa den skadade, trots det utsiktslösa i situationen och trots panik och rädsla. Och detta utan sammankoppling till fåfäng nationalism. Makronivån är inte intressant. Intressant är den enskildes kamp om sitt förflutna och de små, små förändringarna i den organiska gruppen.

Fitzgerald

Jag skall fatta mig kort i detta första blogginlägg efter en mycket lång paus. Gamla texter fick verka mellanakter, innan denna omåttligt populära blogg (en månad hade jag två läsare!) i detta nu får sin återfödelse (?). Återfödelsen blir i samma ironiska ton som innan, men därutöver också utblandad med egentligt åsiktsuttryckande. Om än lika samtidsouppdaterat som vanligt.

Först ut i osamtiden:

F. Scott Fitzgerald, som jag oförhappandes under en utlandsresa läste. Natten är ljuv eller Tender is the Night heter boken, som lästes till stor del för att den fanns i en svensk pocketutgåva. Full av fördomar var jag, som alltid. I synnerhet när det handlar om en författare till en så uttjatad bok som The Great Gatsby, en bok som ger mig bilder av horder av amerikanska skolungdomar som tvingas läsa denna "klassiker" och tillika hatar det de läser. Jag gick inte i linje med dessa ihopfabulerade amerikanska skolungdomar då jag några sidor in hänfördes nästan till stumhet.

Stum blev jag - och läste gjorde jag. Det handlar om en psykoanalytiker som förälskar sig i sin patient, en patient som då hon kommit ut ur eländet också är beredd att lämna sin man och räddare därhän. Berättelsen i sig flyger också iväg i andra riktningar och huvudhistorian både introduceras och följs upp av en ung kvinna i utkanten av det omskrivna paret. Jag hade svårt i början, med den glättiga, finputsade filmstjärnebadstranden, som sakta hettades upp i solen, men några sidor in snärjs även den fördomsfulla.
Så kommer vansinnet och därmed också det mest intressanta. Det som skall vara skrivet av Nicole, kvinnan som sedermera gifter sig med den huvudrollsinnehavande psykoanalytikern, visar på en oförtäckt vansinneshistoria med en trasig och traumatisk bakgrund. Anteckningarna/breven är fragmentariska med fascinerande vändningar och må så vara att jag inte känner schizofrenin utan och innan - efter dessa kapitel får jag ändå illusionen om att jag kan känna igen någon form av autenticitet. Det är väl det som kallas trovärdighet.

Det bör tilläggas att jag under läsprocessen läste om ett otal sidor - och detta inte bara på grund av att Rysslands minibusskomfort brast i läsvänlighet, utan för att jag njöt helhjärtat av formuleringarna. Formuleringar som dessutom var översatta till svenska, vilket sätter mig i en situation där jag undrar om det är Scott eller översättaren jag skall hylla. Jag skall inte gå närmare in på den diskussionen, utan då tillfälle bjuds istället läsa originaltexten.

I all hänförelse över denna bok måste tilläggas att jag sedan rekommenderade boken för två betrodda vänner. Dessa vänner verkade inte dela samma entusiasm och episoden gjorde att jag tappade fart i min hyllning en aning. Här finns plats för en diskussion om den subjektiva läsupplevelsen och vilka referenspunkter som spelade på mina strängar, men eftersom detta diskussionsämne lite gör en invändning mot min bloggs existensberättigande, lämnar jag ock detta därhän.

Jag rekommenderar, särskilt för den schizofrene.

Det gamla, det redan skrivna. Vi talar Pynchon.

Ytterligare en äldre text:



Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, som gavs ut första gången 1973, kom i en ny, svensk pocketutgåva för ett par år sedan. Boken är inte lik någonting jag tidigare läst, utan breder ut sig som ett myller av otaliga referenser, tokigheter både i och utan narkotikans förtecken, barnförbjudna sekvenser och en nervös släng av olidlig paranoia. Det är denna paranoida stämning som otvunget härskar över varje sida och som gömmer sig bakom varje karaktär, som är det mest fascinerande i denna efterkrigsroman.

På flera vis är denna roman ett barn av sin tid. Man känner det kalla krigets förmenta intåg och rädslan för ”knappen” som skall försätta världen i kaos genom ett kärnvapenskrig, i stånd att förgöra hela mänskligheten. Emellertid vittnar denna roman om en period av förvirring, som kanske egentligen inte inträffar direkt vid det kalla krigets början, utan en tid senare, då de förut så självklara och starkt kontrasterande motsättningarna, började förlora sin skärpa. Osäkerheten angående vems sida man skall stå på, vem som står bakom vem, och allt annat som var vardag för det kalla krigets generationer, blir plötsligt påtaglig. Den förvirrade färden genom knarkrus av de mest varierande slag blir ett lika genomgående drag som den frivola hållning, vilken hela tiden antyder en politisk inkorrekthet, som bara kan hittas i sin mest genuina form hos dessa så kallade ”postmoderna” författare.

Än har vi inte sett slutet på den litterära pedofilin, men nog är det sjuttiotal så det skriker om det i detta fall, där vi helt tappat koncepterna i en efterdyning av de ”stora krigen” och i en inbillad vetskap om idealens död. Vi har lagt all politisk medvetenhet åt sidan och hänger oss bara åt den egna, besinningslösa rädslan.

I Gravitationens regnbåge är hela världen en enda konspiration, en sammansvärjning som underbygger allt och som ger både tydliga och mer diskreta tecken på sin existens och bara genom missöden eller obegripliga tursamheter undkommer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, sitt alltid lika obehagliga öde. Eller är det meningen att han skall göra det? Förunderliga sammanträffanden är verkligen ledorden för denna resa kors och tvärs över kontinenten, med början i det krigshärjade London. Än är det ett jagande efter klädtjuvar, iklädd ett lila sidenlakan, och än är det en hiskelig färd undan mordlystna fiender i såväl underjordiska tåg som luftballonger, med vaniljkrämspajer som enda vapen, men aldrig slutar denna månghövdade jakt. Vem jagar och vem blir jagad? Vem som egentligen står bakom den världsomspännande konspirationen, om någon gör det, är mycket svårt att se, då nya identiteter stöter på sin riktiga ägare och då lögnaktiga rykten, som dock enkom lurar fel personer, sprids.

Slothrop jagar samband och tyska hemligheter, men i synnerhet är det en specifik raket han vill åt. Nämligen den som är numrerad med fem nollor och uppenbarligen är i topphemligt förvar, om den nu ens existerar. Kan den vara till hjälp i lösningen av det inledande mysteriet, varför tyskarnas nya överljudsraketer, V2:orna, tycks slå ner precis där Slothrop nyss gjort en ”erövring” bland Londons kvinnor? Ingenting är säkert i denna kakofoni av ryssar, tyskar, ”svartingar”, engelsmän och så denne amerikan, Slothrop, paranoians säkraste boning. Raketerna är starkt symboliskt kopplade till fallosen och Slothrops manliga organs privatliv, i synnerhet. Det hela tycks vara ett parodierande kring denna uppenbara symbol. Han är ”raketmannen” och otaliga gånger får symbolerna tala sitt eget vittomspännande språk, både med och utan klar parodisk koppling. Ibland är det svårt att begripa vad de egentligen är på jakt efter; den mänskliga driften personifierad i en överjordiskt stor fallos, eller en raket i vanlig bemärkelse? Frågan är om orsaken till denna tokiga färd genom sjuka medvetanden, som nästan bitvis känns som vore de en enda kollektiv galenskap, verkligen är särskilt viktig för upplevelsen av romanen. Kanske skall man bara njuta både av det oerhört komiska, liksom av det skrämmande och mystiska, i denna berättelse och se det psykologiska virrvarret som ett väl utarbetat djup, i stånd att försätta den mest stillsamma tanke i rullning.

Vari består egentligen denna genomgående paranoia? Varför denna ihållande rädsla, denna självdestruktiva konspirationsteori, som tycks lika riktningslös och impulsartad som hela berättelsen i sig? Är det en slags dystopi med betoning på maktens glänsande överhet, eller fokuseras det snarare på den enskildes begär efter sammanhang, efter att strukturera upp allting i någon form av system, människans ovilja att acceptera slumpen? Allvarligt talat vet jag inte, men det lutar åt att ingen av dessa teorier rimligtvis motsvarar den tanke som Pynchon hade då han skrev detta verk och än mindre troligt är det att utfallet blev särdeles överensstämmande med Pynchons egna intentioner i vart fall. Jag lämnar romanen med en olustig känsla av att vara betraktad, att inte vara mitt eget öde, men med en betryggande visshet om att fiktion är fiktion. Så jag forstätter att undantränga tanken på att ett gäng pavlovska psykologer skulle ha kunnat betinga ett visst beteendemönster hos mig i min barndom, som nu oupphörligen förföljer mig. Jag har alls ingen tanke om ondskefull determination.

en under förut innevarande år (2009) skriven recension av hr Bruns alster

så, formatet på detta är utkast är tänkt för en tidskrift förra våren, men publiceras nu här, i brist på annat:

Jonas Brun debuterade 2004 med romanen Den andra tiden och efter diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud 2006, har nu (-09) hans andra roman, Det amfibiska hjärtat, utgivits. Hans tidigare poesi och prosa har av några kritiker beskrivits som en aning utslätad och sparsmakad. I Det amfibiska hjärtat är jag dock beredd att framhålla den släta, korrekta prosan och det stilla berättandet som romanens främsta redskap för att framhäva denna fångande berättelse.

Året är 1906 och zoologen T finner under en av sina vandringar runt på institutionen en mycket gammal plansch föreställande en ”amfibie”, en vattenlevande, snarast mytologisk varelse som endast några få gånger omnämnts i historien. Upptäckten av bilden av detta mystiska väsen blir början på ett projekt som fångar T och drar honom långt utanför institutionens gränser. I sitt sökande efter denna androgyna, blinda varelse, försvinner han i riktning mot det bortomverkliga och fördolda.

Samtidigt befinner han sig i sorgearbetet efter den omkomne professor som under hela hans studietid utbildat och väglett honom. Professorn, M, bildar med sina forskningsmetoder och sitt påbörjade bestiarium, ett projekt med inspiration från medeltiden, själva utgångspunkten för vad som blir T:s sökande - ett sökande efter det som passerar gängse vetenskapsnorm. För T är sökandet i allra högst grad personligt och hans ensamhet och besatthet blir med tiden alltmer påtaglig.

Språket är stillsamt poetiskt akademiskt - en slags välformulerad serie tankeäventyr som rör sig i gränslandet mellan vetenskap och mystik. Omvärlden kring huvudpersonen syns sällsamt stel och oförstående och läsaren dras med i det absurda sökandet, kanske av ren medkänsla för den ensamme T. T:s längtan efter att förlora fotfästet och bli ett med sitt projekt är stilfullt skildrat genom hans egna formuleringar, som med sina försök att finna amfibiens hemlighet karaktäriserar huvudpersonens tilltagande pendling mellan hopplöshet och vansinne.
Placeringen i miljö och tid känns en aning forcerad, men långt ifrån omöjlig. Vetenskapligt är romanen rotad i en specifik tidsbunden tradition, men fokuseringen kring inre, istället för yttre, faktorer hindrar den från att utfalla som ett orimligt tillbakahopp till en tid där författaren lätt gör misstag i autenticitet.

Johan Bruns andra roman är välskriven och genomarbetad, belägen i en annorlunda miljö, om den drivande längtan efter att skapa eller upptäcka någonting stort och omvälvande och den ständiga, på detta följande, modlösheten. Det är en suggestiv läsupplevelse, även om den i sin stillsamhet inte direkt skakar några grundvalar.