Härom veckan plockade jag upp en bok på biblioteket som stod på hyllan: "Nästan ny". Det var Jonas Bruns Skuggland. Jag tror att jag lånade den eftersom jag gillat hans tidigare böcker. Eller en av dem i alla fall. Skuggland är en barndomsskildring av det lite annorlunda slaget - här finns inga uppenbara "det var så fruktansvärt synd om mig"-tendenser och egentligen är de vuxna aldrig särskilt närvarande, varken på ett bra eller dåligt vis (möjligtvis med undantag av ambassadpappan). Här finns Michael Jackson, vännen Erik, ett märkligt datorspel och sedan också Marcus, han som långsamt knuffar ut huvudpersonen (också vid namn Erik) från den självklara platsen bredvid vännen Erik. Allt börjar och slutar i Eriks och Marcus märkliga försvinnande, en historia som aldrig får någon lösning. Kvar blir huvudpersonens minnen av tiden innan försvinnandet, en både nostalgisk, tragisk men framför allt trovärdig historia.
Jag får en vag återkoppling till Morten Ramslands Sumobröder när jag läser Bruns bok, men likheterna stannar nog vid omgivningarna, för där Ramslands bok är en orgie i pennalism är Skuggland mer subtil. Den handlar om barndomens starka, men utbytbara, vänskapsband och mer om att vara osynlig än att bli retad eller misshandlad. De vuxna är visserligen lika oförstående i båda fallen, men det är en känsla och en stämning i Skuggland som gör den så genial. Jag trodde först att det mest hade med igenkänning att göra - en barndom i svenskt 80- och 90-tal är inte så svårt att relatera till, men jag måste nog tillstå att det går djupare än så. Den är bra helt enkelt. Obehindrad, flytande och inte överdriven prosa om en vanligt ovanlig barndom där frågorna aldrig får svar.
Läs gärna Aase Bergs hyllning i DN, hon förklarar mycket fint varför Bruns bok inte är som resten av alla uttjatade barndomsskildringar.
Jag får en vag återkoppling till Morten Ramslands Sumobröder när jag läser Bruns bok, men likheterna stannar nog vid omgivningarna, för där Ramslands bok är en orgie i pennalism är Skuggland mer subtil. Den handlar om barndomens starka, men utbytbara, vänskapsband och mer om att vara osynlig än att bli retad eller misshandlad. De vuxna är visserligen lika oförstående i båda fallen, men det är en känsla och en stämning i Skuggland som gör den så genial. Jag trodde först att det mest hade med igenkänning att göra - en barndom i svenskt 80- och 90-tal är inte så svårt att relatera till, men jag måste nog tillstå att det går djupare än så. Den är bra helt enkelt. Obehindrad, flytande och inte överdriven prosa om en vanligt ovanlig barndom där frågorna aldrig får svar.
Läs gärna Aase Bergs hyllning i DN, hon förklarar mycket fint varför Bruns bok inte är som resten av alla uttjatade barndomsskildringar.
