måndag 22 september 2008

Stick to the canon.

Jag refererar inte till den gamla kanondebatten, varken den brittiska, danska , svenska eller någon annan. Jag citerar bara John Carey:

If it is asked how, in this relativist world, one decides which artists or writers or musicians to pay attention to, my own view is that Dr Johnson's argument carries weight:

What mankind have long possessed they have often examines and compared: and if they persist to value the possession, it is because frequent comparisons have confirmed opinion in its favour.


In other words, if you stick to the canon you are less likely to waste your time
Jag minns hur jag som femtonåring satt med min Litteraturens historia eller vad nu boken kan ha hetat och betade av bok efter bok som var nämnd där, mer och mer fascinerad. Samtidigt är mina mest intensiva läsupplevelser i alla fall inte del av gängse, allmänna kanon, kanske emellertid i sitt hemland, eller i en mer omfattande sådan.

Jag är egentligen trött på begreppet och diskuterar bara det hela ganska oengagerat, men i vart fall, hellre leta böcker i "kanon" än att börja leta i bestsellerlistorna.

Förutom alla tusentals problem med litteratur som inte hör till den västerländska litteraturen, förbisedda minoriteter eller brott mot genrekonventioner i fel tid, så finns problemet med den samtida litteraturen. Var skall man finna den? Den som inte hunnit genom Johnsons process. Där får man ändå utgå från godtycklighet i sin väg mot läsupplevelsen, såtillvida man inte tycker att dagstidningarnas kultursidor duger bra. Då finns dock risk att man hamnar farligt nära ovan nämnda "wasteoftimelitteratur", om man inte är väldigt kritisk. Finns det månne någon litterär tidsskrift som håller måttet och indroducerar?

Lite vidare ut från ämnet måste jag bara citera ordväxling som skedde i samband med diskussionen om John Careys What good are the arts? idag på institutionen,
som ett avslut på en lång diskussion om litteraturens värde och nytta:

"I do really believe that literature can enrichen your life, and make you a better person."

"It can make you bad too. Reading Nietzsche, Heidegger.."

söndag 21 september 2008

Skönlitteraturen

På grund av allehanda nedgrävanden i dylika helveteslånga noveller på ryska, samt en enorm mängd litteraturteori, har jag knappt hunnit inmundiga någon skönlitteratur på mycket länge, vilket självklart är mindre trevligt. Det är någonting som fattas. För mycket verklighet tränger sig på och gör sig påmind.

Åter till fiktionen, säger mitt sinne och en bortglömd En dåres försvarstal gör sig påmind på vardagsrumsbordet. En lika bortglömd Mary Shelley och länge ignorerad Willy Kyrklund samsas med Horace Walpole bland alltför dammiga volymer.

Det är dags att ta tag i saker igen. Om inte annat så välja ämne för ett paper och inkludera kanske Mästaren och Margarita eller Markens gröda (igen)?

tisdag 16 september 2008

Enligt Wikland viktiga termer

Lennart Wikland, den gamle slavofilen, har i kapitlet существительные (substantiv) i boken Modern, rysk grammatik gett oss en nästan komplett ordlista för den som vill tänka tillbaka på den gamla goda tiden. Den moderna tiden.

Är inte de mest användbara substantiven i ryskan ändå:

герой - hjälte
уголь - kol
пролетарий - proletär
товорищ - kamrat

och de mest användbara fraserna:

пролетарии всех стран - соединяйтесь! - Proletärer i alla länder - förenen eder!
в этом санатории отдыхают люди из всего Союза. - På det här sanatoriet rekreerar sig folk från hela Sovjet.

Eller varför inte: "Tidningen kritiserade skarpt president Nixon"? eller "Vi skall inte tala om gångna tider!"

Kanske är det bara jag, men för all del, förtfarande vid bokens tryckande 1987, så var dessa termer och uttryck högaktuella. Jag behöver alltså inte skämmas för att den mest komplicerade meningen jag kan säga är: "Jeltsin uppmanar till omedelbar, allmän strejk!".

fredag 12 september 2008

Till Damaskus

Vid min högtidsdag detta år erhöll jag, av en god vän och strindbergskännare, Till Damaskus I-II . Till detta hör också att det händelsevis råkade vara förstaupplagan, otroligt glädjande. Innan rysslandsresan tog jag mig för att läsa den första delen av detta verk, varför jag nu osökt kom att tänka på densamma och därmed också fick idén till detta blogginlägg. Då min gode vän Strindbergskännaren redan lagt ned otaliga timmar på detta verk, skall jag inte försöka mig på någonting som kommer in på hans område angående detta verk, inte alls. Ingen analys, inget försökt till förståelse eller objective interpretation, som Kirsch skulle uttryckt det.

Nej, jag vill bara påkalla uppmärksamhet till ett stycke jag skulle vilja dramatisera, om jag vore regissör, nämligen andra scenen i rosenkammaren, här följer början:

Rosenkammaren

Gardinerna äro borttagna; fönstren gapa som svarta hål mot mörkret utanför: möblerna täckta med bruna öfverdrag och framdragna på golfvet: blommorna borta; en stor svart jernkamin är tänd. Modren står och stryker hvita gardiner vid skenet af ett enda ljus.
(Det bultar)

Modren: Kom in!

Den okände (in): God qväll? - Hvar är min hustru?

Modren: Det är du! - Hvar kommer du ifrån?

Den okände: Jag tror, ifrån helvetet - Men hvar är min hustru?

Modren: Hvilkendera?

Den okände: Frågan är berättigad. Allt är berättigadt, utom jag!

Modren: Det har väl sina grunder, och att du märkt det, är väl. Men hvar har du varit?

Den okände: Om det var ett fattighus, ett dårhus, eller ett vanligt sjukhus, vet jag ej, men jag skulle vilja hålla det för en feberdröm. Jag har legat sjuk, förlorat minnet, och kan icke tro att tre månader ha gått. Men hvar är min hustru?

Modren: Det borde jag fråga dig! När du öfvergaf henne, gick hon härifrån - för att söka dig, men om hon tröttnat på sökandet vet jag ej.

Den okände: Här ser hemskt ut! Hvar är den gamle?

Modren: Ja, hvar han är har han ingen sorg mer.

Den okände: Död, menar du.

Modren: Ja! Han är död!

Den okände: Detta säger du, som om du ville öka antalet af mina "offer"

Modren: Kanske har jag rätt i så fall...

Den okände: Han såg icke så känslig ut, och visade sig kunna nära ett bastant hat.

Modren: Nej, han kunde endast hata det onda, hos sig och andra.

Den okände: Så får jag orätt der också!
(Paus)

Modren: Hvad söker du här?

Den okände: Barmhertighet!

Detta är ett stycke konst. Ordvalet, det koncisa, direkta, omedelbart frapperande. Jag känner igen mig i varje ord. Åtminstone tycks det mig så. "Allt är berättigadt, utom jag!", Intensiteten är uppenbar, stämningen på min scen skulle vara skälvande. (Jag är lite av en teaterromantiker, får erkännas). Det finns fler tillfällen i detta drama som får min teaterkärlek att storma. Lustigt nog fungerar det ypperligt som läsdrama, kanske till och med bättre? Nåväl, mindre viktigt.

Kontentan var att detta är läsvärt, intensivt. Befriande.

Oadapterad rysk text.

Oaktat jag inte finner mig mogen för det, så har auktoriteten på institutionen kommit fram till att det är dags för mig och mina likar att läsa oadapterad, skönlitterär text på ryska. Och allt för att jag råkade, i sommarhettans geniskapande atmosfär, klara av en tentamen jag numera inte minns någonting av. Jag hade gärna blivit kvar vid föregående läsårs texter på en dryga sida, istället för att plötsligt tvingas ut i verkligheten bland noveller på omkring trettio sidor. Huvaligen!

I alla fall fick jag tillfälle att komma in lite i den ryska skrivkonsten på ryska, vilken på flera punkter skiljer sig från svenskan. Vad är till exempel det här med att ideligen ändra tempus? Anses vara ett stilbrott i svenskan enligt skolundervisningen, även om lagar och regler av detta slag är tämligen upplöst vid det här laget. Istället kan tempusändring ge uppenbara stilistiska vändningar och ändra stämningar eller ge mer kraft åt ett specifikt stycke. Men då talar vi oftast om väl medvetna ändringar och skiftningar och om tydliga reaktioner hos läsarna.

När det gäller ryska skall det tydligen inte vara så. Tempus skall spela mindre roll. Det har inte samma stilistiska betydelse som i det svenska språket och tvära kast, även inom stycken, är vanligt och inte förvånande. Istället har ryskan sina bestämda och obestämda, imperfektiva och perfektiva verb, som betecknar avslutade handlingar, pågående handlingar, upprepade handlingar och ja, Gud vet vad. Det där förväntas jag väl kunna inom en snar framtid kan jag tro.

Jag återkommer då jag läst den här trettiosidorsnovellen.