Romantiken

Under min resa till Sri Lanka kom jag över Mary Shelleys Frankensteins monster och Jane Austens Emma - vilket betyder att den vecka som inte ägnades åt kvinnomord i 2666, ägnades åt romantik i dubbel bemärkelse. Jag har tidigare läst en roman av Mary Shelley som jag var mindre förtjust i, men hade större förhoppningar om denna mer klassiska roman. Mest fascinerad i början var jag av hur språket liksom lyckades drypa av romantik - om det nu går att säga så. Det var som att språk - och för all del tema - liksom symboliserade urtypen av germansk och engelsk romantik, med allt vad det i högtravande, ädla känslor och rebellisk ångest har att ge till omvärlden. Romanens romantiska hjälte, om man nu får kalla honom så, Frankensteins monster, har en utbildning bestående av att läsa bland annat Den unge Werthers lidanden och Paradise Lost - och det kan man ju begripa vad det har för inverkan på folk. I alla fall kan jag meddela att äkta romantik kan vara svår att inte ta väl ironiskt (trots att begreppet romantisk ironi faktiskt finns), men ibland måste man bara riva ned de föreställningar som epokerna efter romantiken bjudit på och radera ut allt man läst. Förutom Goethe och Milton.

Så, Paradise Lost, här kommer jag. Jag behöver lite ideal och rebellisk anda i mitt liv.

Angående 2666

Robert Bolaño heter författaren. Verket är ofullbordat och mäter ungerfär 1100 sidor i den svenska översättningen. Det är från början uppenbart, både utifrån omfång, medieuppmärksamhet och förord, att vi har att göra med ett stort verk. Jonas Thente beskriver i en recension från 2009 romanen som "fallfärdig", men betonar också det lyckorus han känner inför många av romanens fantastiska formuleringar. Kritikerrosad är kanske för mycket sagt efter bara Thentes lyckorus, men som jag har förstått det är ruset snarast globalt. Och det är lätt att dras med.

Boken består av fem delar,vilka enligt förordet var avsedda att publiceras var för sig, men som ändå gavs ut i en volym. Alla har en koppling till staden Santa Teresa i Mexico. Del nummer ett beskriver fyra litteraturvetares jakt efter en preussisk författare. Tillräckligt spännande tema för att få mig intresserad, kan erkännas. Vem fascineras inte av litteraturvetares milda besatthet? I allmänhet och i synnerhet. Min förtjusning ligger kanske inte främst på formuleringsplanet, utan snarare i de symboliska markörerna och de tematiska spåren. Temat i del ett är sökande, men sökandet verkar alltid vara motvilligt eller slentrianartat. Och personerna söker varandra lika mycket, om inte mer, än författaren de av läsaren förväntas eftersöka. Och till slut handlar kapitlet kanske mer om kärlek än om någonting annat.

Den mest symboltyngda delen är en den om filosofiläraren Amalfatino. Kanske är det också den bästa delen? Klart är i alla fall att filosofi och geometri sällan blivit så förvirrande intimt sammanbundna som här. Och vem skulle inte vilja testa att hänga upp en geometribok på ett klädstreck i trädgården efter Amalfatinos besynnerliga idé?

Den fjärde delen skiljer sig från de andra. Enkelt beskrivet är det mest en uppräkning av kvinnomord i Santa Teresa - med information om fyndplats, tillvägagångssätt och utredning. Emellertid får vi även här följa ett antal personer, främst poliser och någon journalist kopplade till morden, vilket ger kapitlet dess egentliga fyllnad. Här finns samma symbolmättade konversationer som tidigare, men jag måste erkänna att dessa flera hundra sidor av döda, lemlästade kroppar, gjorde mig en smula dyster till sinnes. Inga lyckorus här inte.

I del fem börjar cirkeln slutas, i och med ett återvändande till författaren som jagas i del ett - dock är det uppenbart att cirkeln aldrig sluts ordentligt - utan att det fallfärdiga förblir ofullbordat. Ganska postmodernt, lite Pynchonskt i sitt episka fortlöpande.

Ofullbordat är dock också lyckoruset, samt mindre i omfång när det gäller mig, än när det gäller Thente. En god bok, men inte mer än ofullbordat fantastisk. Tror jag.