Författarens frihet och skillnaden mellan dikt och verklighet

Den okände författaren är ett fenomen. Den välkände, men halvt på egen hand ihopfabulerade, är ett annat fenomen. Detta hör kanske mer till vanligheterna om man går bakåt i tiden, där det är svårt att kontrollera fakta, såsom till exempel fallet Edgar Allan Poe. I introduktionen till min utgåva av Tales of Mystery and Imagination, skriven av John S. Whitley, står det att: ”It has never been easy to give details of Poe’s life because he frequently fantasized (lied) about dates and place and he suffered from possibly the worst literary executor in history, Rufus Griswold, who sought every opportunity to blacken Poe’s name.” Här utgår jag från att dessa påstådda lögner alltså är uppgifter från öppet biografiskt material, där Poe medvetet sökt förvirra omvärlden. Ett annat, mer ofrivilligt sätt att berätta sin egen historia, är genom romanen.

I en introduktion av metakaraktär hävdar till exempel Louis-Ferdinand Céline i sin bok Resa till nattens ände, bestämt att allt är uppdiktat. Någonting som gängse biograf ej är ense med honom om och som han säkerligen även vill påskina med den övertydliga introduktionen.

Att en roman grundar sig på författarens egenupplevda händelser är ingalunda någonting ovanligt, snarare är det väl så att det i någon mån till och med är nödvändigt med någon form av erfarenhet för det mesta skrivande – men ibland tycks korrelationen med ett verkligt händelseflöde vara alltför uppenbar, för att det hela inte väldigt lätt skall avläsas som rätt och slätt självbiografiskt skrivande. Och där kan självklart problem uppstå, precis som med de otaliga böckerna och påföljande konflikterna som hanterar ”based on a true story” – där det hela visar sig var helt eller delvis påhitt. Här kan man ju tycka att om författaren inte hävdar att allt är sant, skall det heller inte tas för sant, men som de flesta vet, är mytbildning ganska populärt.
Många läsare tycks vilja att det som står skrivet också skall referera till en verklig händelse, snarare än att vara ren fiktion, åtminstone om man tror medierna och de upprepade utfallen mot författare som inte talat ”sanning”, trots att de påstått sig göra det.

Jag kan ju tycka att det är sak samma om Gregory David Roberts (Shantaram) verkligen upplevde ens hälften av det där eländet, om Johnny Cash liv verkligen var så hårt som hans scenpersona framställde det, eller om den där Alice i Go Ask Alice, verkligen existerade på riktigt. För mig är litteraturen fiktion och kan visserligen ha ett värde i sin trovärdighet, men där den egentliga korrelationen är ganska ointressant. Jag antar att jag inte får jobb på DN med den åsikten, men jag kan i alla fall fortsätta att leva ett halvfiktionsartat liv i min dagbok, utan ideliga frågor om detta VERKLIGEN inträffade. Nej, det gjorde det inte. Men det gjorde det i mitt huvud.

Här föll jag ifrån ämnet en aning, där jag mer ville tala om en författare som kanske medvetet försöker brodera ut sitt liv, eller förvirra omvärlden en aning. Ola Hansson var nog ingen notorisk lögnare till exempel, men blandade gärna ihop och förkortade perioder av sitt liv lite slentrianmässigt, så att idoga biografskrivare fick jobba hårt med att ta reda på vilken sommar han egentligen tillbringade vid Ringsjön. Om detta nu är så extremt viktigt.

Vissa samtida, och dåtida författare för den delen, bidrar till myten om sig själv bara genom att hålla sig borta. Se bara på Nikanor Teratologen, som både genom pseudonym och isolering har sysselsatt mångas fantasi. Och även om identiteten är avslöjad, finns det många som spärrar upp ögonen vid bara tanken på griftefridsbrottet han gjort sig skyldig till långt tidigare i sitt liv. Det i kombination till tematiken på romanerna kan väl få vilken tonårspojkes hjärna som helt att mytologisera. Även detta kan jag bli lite trött på ibland. Nej, författaren är inte död, men ibland kan man väl bara låta dem vara och kanske inte kartlägga deras liv fullständigt – med ständiga kopplingar till den litteratur de skrivit. Det här med att blanda ihop dikt och verklighet känns lite passé. Eller schizofrent.

Havet som symbol.

Efter en essä i tidsskriften Ordkonst för något år och ett halv sedan, som behandlade Hemingways roman Att ha och inte ha och havet som symbol i denna roman, har jag ofta återkommit till temat i tanken. Vad symboliserar havet? I essän hänvisar jag bland annat till Saumel Taylor Coleridges The Rime of the Ancient Mariner och en klassisk besjälning av havet. Havet har en styrka och grymhet som inte återfinns i Att ha och inte ha. Där är havet livgivande och livtagande, men hyfsat odramatiskt.

Faller någon i, försvinner denne, men det är inte de vilda vågorna i ett personifierat hav som bär skulden. Människan är den farliga, inte det skrämmande, stora och odefinierbara.

Och så igår läste jag Thorsten Jonssons Konvoj och förstod plötsligt varför han kallats för den svenske Hemingway. Historien är ett fartyg med privatpassagerare på väg över till Canada från Europa, mitt under det brinnande andra världskriget. Båten är en del av en stor konvoj, som alltså i formation tar sig över havet, med nattlig mörkläggning, utkiksbåtar och avlösande vakter dygnet runt.

Och liksom hos Heminway är inte faran havet. Havet är den utsattes plats, men fienden är människan. Fienden är inte naturen, utan vi själva. Havets symbolvärde är mycket viktigt, då det är den isolerande faktorn som drar handlingen framåt. Alla människoöden binds samman i en gemensam oro, ett äventyr på en så liten yta att möten människorna emellan är omöjliga att undvika. Det är nästan råbarkat, kort, intensivt men kärnfullt. Alla gör de en resa som innebär en förändring. USA är fortfarande USA och avståndet till Europa är enorm. Många skall stanna där, bygga upp sin tillvaro från början och brottas med tanken på det slutgiltiga avskedet. Havet blir en tidsmarkör i deras livsaxel, eller ett mellanspel i en oundviklig process. Och vad är inte mer passande än samtal, tankar och livsångest till en fond av vågskvalp? Livet trängs ihop på en liten yta, omgiven av vatten. Som Harrys färd mellan Key West och Cuba.

spöken i den amerikanska södern.

Det var på en buss. Jag tror bestämt att regnet slog mot rutan och åskan sköt blixtar i alla riktningar. I slutet på novellen läste jag meningen: "Denna historia utspelade sig precis en bit utanför Richmond, Virginia."

I regnet for vi förbi skylten "Richmond, 26". Och då kan man vara hur realistiskt lagd man vill, men nog ryste det till längs ryggraden en smula.


Så nog kan miljön påverka läsningen. Jag hade nog aldrig känt mig så nära Edgar Allan Poes värld, som när jag genom bussfönstret hade samma miljöer som beskrevs i novellen jag läste. Det var bergochdalbana i språket, det var södern och värmen, fukten och svällande, murket trä. Ja, varför inte, allt kan hända, allt är möjligt. Nog kan det finnas mumier i landet där majsen växer sig grotesk och syrsorna spelar öronbedövande. Jag sväljer det med hull och hår.

Dessutom är det fascinerande för en svensk med begränsad läsvana i artonhundratalsengelska, att förkovra sig i Poe.


'The Amontillado!' ejaculated my friend, not yet recovered from his astonishment.
'True' I replied, 'The Amontillado.'

Mannen utan verklighet.

Att beakta är detta alltså den motpol jag försökte värja mig emot i mitt förkovrande i barn- och ungdomslitteraturen - en litteratur där man vet vad man får, nämligen en verklighet baserad på de ideal vi är bekanta med.

Här vet vi inte vad vi har att vänta oss. (Eller lyser försöket att bryta sig ut alldeles för skarpt?)

Mannen utan verklighet är inte mannen utan egenskaper, men en man utan egenskaper kan med fördel sakna verklighet. Och den är så långt från "Verklighetens folk" man kan komma. Eller leva utanför det vi kallar verklighet. En värld där gott och ont inte mäts med de gängse instrumenten. En värld som inte är betingad av en redan förutbestämd världsordning. Och här är det inte den romantiske hjälten, med "högre" ideal, eller ens den misslyckade varianten, som i den förut nämnda Lermontovs Maskeraden, där moral blir omoral och berättigandet lönlöst.

Jag mötte dem i Lotta Lotass Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. Seriemördarna och vår fascination inför det som inte vet några gränser. Det som handlar utifrån premisser vi inte är bekanta med. De som har slagit sig lös från det där osynliga som fäster oss samman, men som vi inte kan tänka utanför. Världsordningen, kalla den vad du vill. Det kring vilket vårt språk är uppbyggt, det som får Wittgenstein att låta bli att tala om det vi inte kan tala. Men kan vi tänka oss det, kan vi förstå vad det handlar om? Vad än svaret är på den frågan, vet jag att vi försöker. Därför fascineras vi av vansinne och i synnerhet då den får utfall som helt går emot gängse normer.

Men vad finns där att förstå, kunde jag tänka lite då jag nyligen läste Stig Larssons Nyår. Mannen jag inte vill förstå, för där finns ingenting som fungerar på det sätt jag är van vid. Samvete, det lärde jag mig tidigt på kyrkans barntimmar i en by i den östgötska skogen. Det tappade mannen från Vilhelmina då han tappade vår verklighet. Den vi försöker göra gemensam, allt för att vi skall tala samma språk och leva i samklang. Denna protagonist lever inte ett liv vi kan referera till och han reagerar inte på saker såsom vi har lärt oss dem - orsak och verkan. Således skräms vi. Och fascineras.

Men jag fascinerades inte av Fritzl. Jag läste inte ens tidningarna. Jag såg inte dokumentärerna om de otaliga våldsverkare och pedofiler som strömmat genom samhället. Jag grät då jag såg SVT:s serie om lasermannen och jag är främst fylld av ett stumt, tomt obehag då jag läser Nyår.

För mig blir fascinationen för mycket av en tendens, ett oriktad längtan efter "det förbjudna", någon slags katolsk småpojkefantasi jag inte riktigt kommer åt. Seriemördarna försöker inte, de bara är. Men de som avgudar American Psycho blir bara patetiska i sitt gripande efter antitesen.

Min platonska idévärld är kanske alldeles för hårt åtskruvad.

Årets läsupplevelse

Trots att året är långt ifrån slut, vågar jag lägga flera röster på att den bok jag läste i juni innevarande år; Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, faktiskt kommer att inneha titeln året ut. Det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag lyckades ignorera folk omkring mig med ett förvånande resultat, som annars aldrig. Jag kunde inte sluta läsa, vilket är ett utmärkt betyg i sig själv. Jag läste om flera partier och otaliga gånger kunde jag stanna upp och tänka igenom det jag läst.

Det var rörande, utan att vara löjligt. En historia, utan att vara sammanhängande. Det var fragment av tragedier, ihoprörda med en av Sovjets största bländverk. Rymdfärden. Jag såg mig själv sena vinterkvällar i Gagarinparken i Samara, dessa grånade monument och historierna om alla mord och rån som skedde i den vinterstängda rysstivoliparken. Jag såg den falska glädjen grusas av nederlag, som ingen såg. Och jag fick vatten på min kvarn, i stora mängder. Bländverk, kapplöpning och att tuta i folk osanning. Underrapportera, om ens rapportera alls, så ser det ut i dagens Ryssland också. Allt handlar om pengar. Och image. Det sätter folk livet till för.

Att allt är ett elände vet vi, sällan får vi det så vackert - med den blixtrande snön och de suggestiva meningarna.

Ungdomens litteratur VI, äventyrsromanen

Nästa verk ut på ungdomslitteraturplanet är en bok som i en av sina filmatiserade former betydde väldigt för mig under min uppväxt. Skriet från vildmarken på svenska och The Call of the Wild i original är en bok som i stor utsträckning också infiltrerat den svenska ungdomens sinnen. Jack London, både som symbol för det "den amerikanska mentaliteten" och som en av de unga döda med ett tragiskt livsöde, har lyckats skapa en mycket stark berättelse, för såväl den unge äventyrsboksläsaren och den med fascination för allegorier över ett idiotiskt samhälle.

En god vän till mig berättade att han hade haft svårt att koppla att det var en hund och inte en människa det handlade om i början. Allegorin till en människas kamp mot samhället är alltså väl underbyggd av en rad uttryck och metaforer som är långt mer mänskliga än hundlika, i synnerhet i början, då hunden är domesticerad och instinkterna vilande. Och trots att allting oupphörligen går i en riktning som leder till en mer och mer cynisk syn på omgivningen, finns där hela tiden en oupphörlig livskraft. Den starke överlever. Och livet är kampen för överlevnad.

Hans senare roman, White Fang, är den motsatta berättelsen. The Call of the Wild handlar om en hund som sakteliga närmar sig sin anfader, vargen, medan White Fang handlar om en varghund som till slut blir domesticerad. I båda premieras självständighet, egensinnighet och styrka - men i båda finns också den positiva auktoriteten. Den vänliga, rättvisa, men också fasta mansfiguren som bemöts med besinningslös kärlek, trofasthet och lydnad. Att bli kuvad av egen vilja, tycks vara hundens öde.

Jag var fascinerad. Till viss del av nostalgiska skäl, men också för att jag tror att äventyrsgenren är kraftigt nedvärderad av individer över de tjugo. Dock måste jag tillstå att jag i mitten av den andra romanen blev lätt uttråkad. Jag hade lärt mig mönstret de båda verken följde och förutsägbarheten var fullkomlig. Kanske blev också den stereotypa patriarkala mansrollen väl synlig och något irriterande, även om man i så tidig litteratur ofta får svälja både det ena och det andra.

Ungdomens litteratur V

I ett av de få tidningsläsande ögonblicken under min USA-vistelse, lyckades jag springa in i det faktum att det är femtioårsjubileum för utgivandet av boken To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Detta har säkerligen inte heller gått svenska medier förbi, men därom vet jag intet i min vanliga samtidsouppdatering. Dessutom figurerar boken på svenska med den mycket fantasilösa titeln Dödssynden, som är en enkel helöversättning av det uttryck som används i den engelska titeln, vilken refererar till just den episod där uttrycket används i boken. Ordet "dödssynd" i sig nämns dock aldrig vad jag kan minnas och det hela kan säkert gå mången svensk läsare förbi.

Nåväl, iväg från titelfrågan. Att detta är en mycket betydelsefull bok i de förenta staterna i väst, var svårt att undgå, inte minst då jag läste artikeln. En kvinna som undervisat barn i många år, berättade att hon inte kunde tänka sig att inte låta barnen läsa denna bok och att hon inte haft "en enda elev som inte älskade den". Detta har jag visserligen mycket, mycket svårt att tro, inte minst med tanke på barns allmänna avoghet gentemot saker som de tvingas göra, men ja, jag förstår poängen.

Och jag förstår poängen när jag läser den också. Det är en uppväxtroman om en ung flickas bryderier och äventyr i en småstad i Alabama - den amerikanska Södern. Huvudtemat - förutom skildringen av en ung flicka som inte trivs under könsnormer och etikett, är rasism, och den sömniga, invanda och smått frustrerande inskränkthet, som, tro mig, existerar än idag i hög grad där i Södern.

Så, med en stark kritik mot söderns rasism och med en mer liberaliserad syn på såväl barnuppfostran som liv och leverne i allmänhet, så ser jag precis vilken plats denna bok intar i skolväsendet. Men det är inte det som gör den läsvärd för någon som för länge sedan lämnat den tänkta målgruppen. Nej, i mitt intresse för bifigurer, fångade en mitt intresse. Arthur. Och frågan är om inte hela boken egentligen cirkulerar kring denna person. Det börjar med honom - och slutar där. Han är det egentliga beviset på att godhet finns och att allt inte är hopplöst.

Och hur överdrivet eller förutsägbart det än kan vara, är det precis vad man behöver, efter att ha vadat runt i träsk av Stig Larssonar, nedmosad i gyttjan bland Rimbauds och Baudelaires efterföljare i ett kaos av skevt könsumgänge, massmord och blekögda Schopenhauerdyrkare - med tonvis av obehag, personifierat i allt från Peter Sotos till Nikanor Teratologen. Ja, då behöver man en outsider, en Arthur, som inte nödvändigtvis dödar den hundvalp han klappar (och vars efternamn inte klingar tyskt).

Och då kan jag slå ett slag för barnboken, här formgiven av Harper Lee.

Ungdomens litteratur IV

Under en resa i väst har jag, istället för att djupdyka i Hemingway, beatgenerationens poesi eller någon annan fascinerande knarkresa i jakten på den amerikanska drömmen, hängett mig åt litteraturen tillägnad, eller lämplig för, barn i 10-15-årsåldern. Detta skedde oförhappandes och kan ses som någonting förhållandevis oförutsett, med tanke på de verk som tidigare tagits upp i detta medium.

Först ut var The Catcher in the Rye av den nyligen bortgången J D Salinger, vilken, passande nog, lästes i och kring New York City - allt för att låta verklighet och dikt sammanfalla. Förutom ett fåtal problem med vissa slanguttryck som kanske mist sin popularitet, eller helt enkelt aldrig nått min enkelskutbildning, föll jag in i tonen ganska snart. Historien är densamma - och här finns det all anledning att återkoppla till "Ungdomens litteratur III" och berättelsen om den unge Törless. Här framkommer dock skillnaden också mycket tydligt. Musils roman är en roman om, men inte nödvändigtvis för ungdomen, medan Salingers roman i mångt och mycket är mer anpassad för en yngre publik. Därmed inte sagt att boken är en barnbok, nej, med lite erfarenhet vet vi att mycket äldre tiders litteratur som vi idag klassificerar som barn- eller ungdomslitteratur, från början vände sig till en äldre publik och så var också Salingers intentioner. Men The Catcher in the Rye har de attribut som jag idag, (kanske som barn av min tid), skulle rekommendera åtminstone mig själv som tolvåring att läsa.

Räddaren i nöden, som den heter på svenska, faller lätt in i klichéer om den unge rebellens väg mot flykten/anpassningen, men med ett par intressanta bifigurer och små vändningar, kan jag ändå acceptera huvudpersonens mer och mer framträdande vek- och snällhet, som någonting visserligen förutsägbart, men inte helt felhanterat. Sympati uppstår och miljöerna som framställs är inte helt oävna, litterärt sett.

Huvudpersonen är en blandning mellan förmätenhet och sann rebellanda, i en kombination som ibland är lite svårförståelig. Han har en tendens att ställa sig över alla andra och en vilja att bryta regler, medan hans beteendemönster i allmänhet faktiskt mer liknar ett bokstavsbarns. Detta för att helt godtyckligt ge honom en diagnos som inkluderar koncentrationssvårigheter, ovanlig impulsivitet, förvirrad verklighetsuppfattning och svårighet att se konsekvensen av en handling.

Men ja, klart läsvärd är den, kanske i synnerhet för någon i elva-tolvårsåldern, men den är också ganska spännande i sin tidsdokumentation, för envar som önskar sig in i New York lite tidigare i det förra seklet.