så, formatet på detta är utkast är tänkt för en tidskrift förra våren, men publiceras nu här, i brist på annat:
Jonas Brun debuterade 2004 med romanen Den andra tiden och efter diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud 2006, har nu (-09) hans andra roman, Det amfibiska hjärtat, utgivits. Hans tidigare poesi och prosa har av några kritiker beskrivits som en aning utslätad och sparsmakad. I Det amfibiska hjärtat är jag dock beredd att framhålla den släta, korrekta prosan och det stilla berättandet som romanens främsta redskap för att framhäva denna fångande berättelse.
Året är 1906 och zoologen T finner under en av sina vandringar runt på institutionen en mycket gammal plansch föreställande en ”amfibie”, en vattenlevande, snarast mytologisk varelse som endast några få gånger omnämnts i historien. Upptäckten av bilden av detta mystiska väsen blir början på ett projekt som fångar T och drar honom långt utanför institutionens gränser. I sitt sökande efter denna androgyna, blinda varelse, försvinner han i riktning mot det bortomverkliga och fördolda.
Samtidigt befinner han sig i sorgearbetet efter den omkomne professor som under hela hans studietid utbildat och väglett honom. Professorn, M, bildar med sina forskningsmetoder och sitt påbörjade bestiarium, ett projekt med inspiration från medeltiden, själva utgångspunkten för vad som blir T:s sökande - ett sökande efter det som passerar gängse vetenskapsnorm. För T är sökandet i allra högst grad personligt och hans ensamhet och besatthet blir med tiden alltmer påtaglig.
Språket är stillsamt poetiskt akademiskt - en slags välformulerad serie tankeäventyr som rör sig i gränslandet mellan vetenskap och mystik. Omvärlden kring huvudpersonen syns sällsamt stel och oförstående och läsaren dras med i det absurda sökandet, kanske av ren medkänsla för den ensamme T. T:s längtan efter att förlora fotfästet och bli ett med sitt projekt är stilfullt skildrat genom hans egna formuleringar, som med sina försök att finna amfibiens hemlighet karaktäriserar huvudpersonens tilltagande pendling mellan hopplöshet och vansinne.
Placeringen i miljö och tid känns en aning forcerad, men långt ifrån omöjlig. Vetenskapligt är romanen rotad i en specifik tidsbunden tradition, men fokuseringen kring inre, istället för yttre, faktorer hindrar den från att utfalla som ett orimligt tillbakahopp till en tid där författaren lätt gör misstag i autenticitet.
Johan Bruns andra roman är välskriven och genomarbetad, belägen i en annorlunda miljö, om den drivande längtan efter att skapa eller upptäcka någonting stort och omvälvande och den ständiga, på detta följande, modlösheten. Det är en suggestiv läsupplevelse, även om den i sin stillsamhet inte direkt skakar några grundvalar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)