Lund och mytologin

Hembygdsromantik är ingenting som min generation vanligtvis sysslar med. Och dessutom inte gällande en hembygd man inte alls har någon ordentlig koppling till. Ingen uppväxt, ingen släkthistoria att stoltsera med. Med ett rent och skärt intresse för omgivningen runt det ställe jag råkar bo - helt olikt andra studenter för vilka staden mest är en tillfällig festplats - skådade jag i boken Kring LUND under min influensaperiod.

(boken är stulen från ett sjukhusbibliotek och råkade vara det enda verket med illustrationer i tillstädes, då jag låg sjuk. Hembygdsintresset är alltså lite överdrivet, men bara marginellt)

Mina resor runt staden är inte helt ovidkommande. Jag har inte gjort några överseriösa försök att ha sett alla småbyar varhelst de ligga, men bland de ställen som råkar ligga i Lunds kommun kan jag stoltsera med Björnstorp, Revinge Hed (Torna Hällestad), Bjärsjölagård och så förstås otaliga bussbyten i Dalby.

Den inledande bilden är på ett skogsparti en sommardag. "Här mediterade Strindberg" lyder bildtexten. Hela boken försöker hela tiden fästa sig vid litterära storheters åsikter om bygden, med flera inslag av hel- eller halvokända skåneprofilers dialektala diktning (se bara begivenheter som Nils Ludvig (Olsson).

Romeleklint kan besökas för den som är förtjust i natursköna områden. Varnas dock för troll.

Strax norr om Kullaskogen ligger en del småhus som förr i världen kallades Husahusen. I ett av dem bodde en man som hette Torkel. Tidigt en morgon gick han upp till Romeleklint för att titta på naturen. Där uppe fanns småtroll. De gjorde narr av Torkel eftersom hans byxor var för korta. Han blev förargad och slog till ett av trollen med sin käpp. Då låste trollen in honom i berget, varifrån han inte kunde komma ut. Där inne var det fullt av troll, både stora och små. Några av dem ville genast döda Torkel, men ett par trollflickor räddade honom eftersom de tyckte om honom. Den ena hette Bärsärka och den andra Långstumpa. De tog honom med sig in i ett litet rum där det hängde ett stort svärd på väggen och bad honom ta ner det, men det var så tungt att det inte gick att rubba de. Då gav de honom en liten flaska och sa att han skulle dricka. Han tog en klunk och blev då så stark att han kunde röra svärdet. Efter ännu en klunk kunde han ta ner det och sväng det som en käpp. Med svärdet dödade han Bärsärka och Långstrumpa och alla de andra trollen. Bara ett par små pysslingar fick leva. De lovade att uppfylla alla hans önskningar om han skonade deras liv. "Ställ då först om att jag kommer ut ur berget", sa Torkel. Och vips var han ute. "Nu vill jag ha en fin vagn förspänd med vackra hästar", sa han. Och vips stod vagnen och hästarna där. Som herreman körde Torkel till Hällestad, till en gård där han en gång tjänat som dräng. Han hade blivit bortkörd eftersom han intresserat sig för tösen på stället. Men nu hade han blivit en fin man, och han gifte sig med tösen och levde där all tid. Trollpysslingarna förökade sig, och idag finns åter gott om troll på Romeleklint. De har till och med blivit så många, att en del har utvandrat till Billebjär.

Jag vet inte riktigt vad moralen i denna historia är? Förråd och döda de som hjälper dig, så går det bra för dig? Kanske hade moraliska bitoner i folksagorna inte riktigt nått Skåne ännu vid den här tiden. Moralen i Skåne har alltid förefallit mig en smula betänklig såhär vid närmare eftertanke.

För att avsluta med en konstighet. I slutet av ett kapitel om Veberöd, arbetslöshet och sysslolös ungdom: "Och när Lena, 15, med säkerhetsnål genom näsvingen, dristar sig att undra var vi är på väg får hon en örfil, vilket var precis vad hon räknat med."

(Är författaren Tomas Löfström en barnmisshandlare, eller föreligger här ett syftningsfel?)

En djurvän i Kaukasus

Jag har aldrig sammankopplat Knut Hamsun med någon stor djurvänlighet, inte för att jag bestämt fått något motsatt intryck, utan snarare för att någonting som skulle tyda på det helt enkelt inte har förekommit i den information som jag har inhämtat.

(denna oansenliga vinkling är enbart satt eftersom jag skall jobba vidare med verket i den mer akademiska miljön; återkommer när jag uthämtat mer information)

I æventyrland (1903) är en reseskildring från Kaukasus. Hamsun gjorde en resa genom Ryssland, Georgien och Azerbadjan år 1899 och bygger boken på minnen och anteckningar från denna resa. Sanningsenligheten skall inte ifrågasättas vidare - boken är högst personlig och bör betraktas som ett stycke dagboksanteckningar under en ickefiktiv resa. Alltså en högst subjektivt verk, såsom många reseberättelser tenderar att bli, då de inte gör anspråk på att ha dokumentärt värde. Jag menar emellertid inte att den enda möjliga läsningen av denna bok är att likställa berättare/huvudperson med Hamsun själv, men ett sätt att se det på är helt enkelt att läsa det som en sorts dagbok, samlade reflektioner, av Hamsun då han reste genom bergen.

Hamsun själv påstår dock bitvis att han faktiskt är ute efter att inhämta information som kan vara vetenskapen behjälplig, då han stjäl hästar och rider ut om kvällarna till småbyar i bergen och dokumenterar hur de bygger sina hus och vilka redskap de använder sig av. I utbyte mot cigaretter eller cigarrer, som hela tiden tycks vara en utmärkt valuta i hela kaukasusregionen. Om detta talas det dock bara om i andra hand och man kan tänka sig att den informationen planerades att hamna någon annanstans än i denna reseberättelse.

Åter till djuren. Flera gånger under färden så fäster sig den resande vid olika djurs belägenheter. Ett döende får ligger i ett stall dit han tar skydd från en hagelskur och han påbörjar en liten räddningsaktion:

Fåret er sykt og oppustet, det stønner tungt og lukker øinene. Det ligger der formoderlig til slagt. Jeg kommer ned i min kuffert efter kognak og hælder i et ølglas, jag speider omkring mig, og da jeg finder mig alene rænder jeg i fåret flere gode slurker. Jeg stræver længe med dette da dyret er gjenstridig, men da jeg tilslut får fat i dets tunge svælger det godt. Tungen var blå. Efter drikken pruster fåret og ryster på hodet og ligger så stille. Jeg håpet at det vilde komme i sved.

Konjak till ett får. Lite senare mår han dåligt i en hel dag eftersom de med vagnen mötte ett ekipage där en av oxarna hade fått oket snett över sig och gick i stor smärta framåt. Det ger sig inte förrän han får reda på av någon som kom efter honom att denne lyckades stanna ekipaget och rätta till oket.

Senare kallar han varenda perser för idiot, eftersom de driver sina hästar för hårt. Detta trots att han varit ganska försiktig med att döma ut folkslagen längs vägen hur som helst. Men nej, misshandlar man en häst, då är man illa ute.

Såhär skrev Hamsun i ett av exemplaren av boken - och nog hade han rätt: