Selma

I våras läste jag Jerusalem. Jag kan inleda med kommentaren att jag var så till den grad fascinerad att det var svårt att släppa boken, ens för bussbyte, telefonsamtal, jobb, eller vad som nu kunde tänkas komma emellan. Jag förmodar att jakten på en av årets mest intensiva läsupplevelser kommer att sluta just vid denna bok.

Selma Lagerlöf har skrivit ett enastående epos. Man kan kalla det för en landsbygdsskildring med starkt religiöst tema och det är sällan jag har läst en bok som så allmänt och mångsidigt beskriver livet i en socken - och den grupp som senare utvandrar till Jerusalem. Visserligen finns ett fokus kring Ingmarsgården, men fler romanfigurer än invånarna på den gården får gott om utrymme.

Det som emellertid är mest imponerande med romanen, är det sätt på vilket den hanterar just detta religiösa tema. Det handlar alltså om en frikyrklig, eller snarast sektliknande församling, som växer fram i socknen och som sedermera får en grupp människor att lämna Dalarna för "det förlovade landet". Det är ganska lätt att tänka sig att bokens implicita författare, gentemot denna församling, skulle "välja sida" - alltså antingen vara fördömande eller beundrande. Det fascinerande är att den aldrig gör det. Det finns inget entydigt i kritiken mot den nya församlingen och istället belyses både negativa och positiva aspekter av denna nya gemenskap.

Kanske någonting man kan lära sig någonting av? Att ta i beaktande då man läser skarp journalistik om "vansinniga" religiösa sekter. Det faktum att det alltid finns olika aspekter och perspektiv på allting.

Kaukasus. Reinvented.

Om Kaukasus har jag säkerligen skrivit ett, eller kanske fler, blogginlägg genom åren. Regionen har fascinerat mig länge, både politiskt, litterärt och naturmässigt. I synnerhet har jag läst och fascinerats av de ryska författarna - Pusjkin, Lermontov och Tolstoj - som alla tre skildrat Kaukasus i litterära verk.

I postkolonialistisk anda har jag också intresserat mig för "uppfinnandet" av Kaukasusregionen hos de ryska författarna. Liksom Europa behövde sin Orient, behövde Ryssland sin. Det koloniserade Kaukasus med sina mystiska bergsfolk och skrämmande muslimer blev en perfekt grogrund för föreställningar om det främmande.

Fredrik Wadström talade en liten stund i P1 för några dagar sedan om "Fånge i Kaukasus", en berättelse som inledningsvis skrevs av Pusjkin, men som kopierats i oändlighet sedan dess. Själv läste jag först Tolstojs novell med samma namn, innan jag kom över Pusjkins original. Filmen som Wadström refererar till såg jag också för något år sedan. Bergens fånge, som filmen heter på svenka, kom 1996 och blev internationellt uppmärksammad. Wadström menar att filmen, från ett västerländskt perspektiv, omedelbart ger kopplingar till konflikterna i Tjetjenien.

Men som ryss - eller kaukasier för den delen - så är Kaukasus bra mycket mer än bara ett krig i Tjetjenien, eller konflikter i Nordossetien eller Abchazien. De ryssar som jag har träffat har refererat till vitt skilda saker, då man talar om Kaukasus. Visst finns det fördomar och rasism - innan jag skulle resa till Georgien fick jag en rysk kvinna på mig som med vild blick förkunnade mitt öde i Georgien: Om jag talade med någon från Georgien, eller gick ut på gatan, så skulle jag omedelbart bli uppförd till bergen och hållas fången i en håla i marken. Precis som i "Fånge i Kaukasus". Detta hände förstås inte och jag kan tycka att varningen var överdriven.

En annan gång, på ett tåg på väg mot Pjatigorsk, en stad i norra Kaukasusområdet, träffade jag en kvinna som älskade Kaukasus. Hon åkte varje sommar till Elbrus. Elbrus är, för övrigt, ett berg på 5642 meter (Mont Blanc är 4810 m), som skulle vara Europas största, om Kaukasusregionen bara hörde till Europa. Hon talade sig varm om naturen och vyerna. Inte ett ord om några hål i marken eller terrordåd.

Då jag var i Pjatigorsk, bestämde jag och mitt sällskap mig för att åka till Dombai. Dombai är ett berg, bara strax över 4000 meter högt, som ligger på gränsen mellan den autonoma republiken Karatjajen-Tjerkessien och Abchazien. Själva toppen ligger i Abchazien. Ja, jag har hört att det är farligt där - och jag gjorde ett diskret försök att höra efter om vi skulle bli kidnappade där i bergen. Svaret jag fick från reseledaren, själv tjerkess, var lite skratt och en handviftning. "Nej, nej" - försäkrar han. "Människorna i Kaukasus är fantastiska". I efterhand kan jag vara glad att jag inte hade en svensk försäkring just då - eftersom UD visst avråder från alla resor i norra Kaukasus, men jag ångrar inte min resa alls. Det är nog sant. Människorna i Kaukasus är fantastiska.

Bilderna är tagen i gränslandet mellan Ryssland, Abchazien och Georgien.

Gujarati

Gujarati är ett indoariskt språk som talas av strax fler än 46 miljoner människor. Språket härstammar från Sanskrit och är Mahatma Gandhis modersmål. Kan man över huvud taget vara en del av en allmänbildad kategori människor, om man aldrig har hört talas om språket, trots att man sedan ett flertal år tillbaka tillhör den vuxna andelen av befolkningen? Det kanske är detsamma att vara litteraturvetare och att inte på ett alls tillfredsställande vis kunna redogöra för Pragcirkeln, Geneveskolan, den ryska formalismen eller nykritik. Fullt möjligt, men i vissa sammanhang förvånande.

oinspiration

Oinspiration hindrar inte läsandet så mycket som skrivandet. Om det inte handlar om det nya stolpskottet på läslistan; The Scarlet Letter (Nathaniel Hawthorne), förstås. Den inköptes under fjolårets amerikaresa och var en del av den amerikanskalitteraturhistorien-projektet. Amerika i betydelsen USA i detta fall. Jag kan inte minnas när jag senast var så intensivt uttråkad av en bok, men kanske berodde det till stor del också på den gamla artonhundratalsjargongen, där hälften av orden framstår som mystiska symboler för en läsare som mig. Plötsligt så förstår jag USA:s uttråkade skolelever en aning.

För att undvika att läsa klart boken har jag tagit upp en del sidoprojekt och bland annat börjat läsa Sofi Oksanens Utrensning. Pentti Saarikoskis Dagarna i Kerlin är också lite smygläst, liksom snart också Jonathan Franzen, som har fått avancera till nattduksbordet.

Men skrivandet tar ingen fart. Att skriva för sig själv - och inte för någon annan - är inspirerande nog, men kraven blir höga. Hur är det möjlig att förvåna sig själv? Är man inte alltid, i sina egna ögon, rätt förutsägbar?

Hm, jag kan också skylla på att jag skrivit nog för ett tag, med tanke på de två uppsatserna som skall fram i det blekvita akademiska ljuset i nästa vecka. Jag är för tillfället mer intresserad av att baka tårta än att formulera meningar.

Vansinnesromaner

Jag undrar lite vad sommarens mastodontbokstema skall bli. Vansinnesromaner är alltid fascinerande. Jag är just nu inne på Maja Lundgrens Mäktig tussilago, som är långt ifrån en mastodontbok, men vädligt nära en beskrivning av en vansinnesroman. En roman som skildrar vansinne, alltså.


Eller så kommer jag att få nog av detta på mitt nya jobb och borde kanske istället ägna mig åt lugna, sansade skildringar av en förljugen borgerlighet.

Ja, jag vet helt enkelt inte vilka förtecken denna sommar kommer att ha, någon som har ett tips på ett tema? Förra sommaren var det amerikansk litteraturhistoria. Man kan ju göra det lätt för sig och ta något liknande - ett land eller en region. Eller arbetarförfattare, dagböcker, barndomsskildringar? Gotik och skräckberättelser ligger högt på listan. Jag emottager hemskt gärna tips på den fronten också.

Gravskrift.

Ett lakoniskt fyraårsfirande för denna blogg denna vår, med mig och mina tre läsare (vilka alla är jag, inloggad på tre olika datorer i tre olika kommuner, för att bättra upp statistiken). Att beakta, så är jag inte kapitalist och tänker därför inte lägga ned bloggen på grund av dess ickeexisterande popularitet, utan yrkar istället på att denna subversiva bloggskribent borde få ett par miljoner, eller några tusen i alla fall, i kulturstöd eller vad det nu heter.

I all min bitterhet tänker jag dock inte sparka in genom de öppna - modebloggarna. Deras läsare är ändå med största sannolikhet offer för den sista lobotomeringsvågen på sextiotalet och förmodligen har jag för lite bilder för att locka dem ändå.

Nej, istället tänkte jag filosofera över fenomenet iPhonekultursöderpappamammanördar med tomatodlingar på balkongen och söta bilder på sina waldorfbarn. Jag undrar allvarligt vad en bild på en unge som leker, tagen med ett sepiafilter, med texten: "åh.. lilla buuuuubben leker i sin nya unisextröja från polarn och pyret, med jag har surdegsbrödet i ugnen" Skaffa gärna barn, men mot bloggar borde det finnas preventivmedel. Jag vill inte veta hur dagens outfit ser ut, vilket som är det mest barnvänliga lattehaket i stockholms innerstad eller det coolaste tyget från Marimekko ser ut. Behåll era cupcakes för er själva. Och era perfekta liv, sedda genom ett sunkigt iPhonefilter. Jag är också helt okej med att slippa se bilder på er raw cake-frukost.

Så. Jag bara låter bli att läsa dem, eller låtsas att de är parodier på sig själv och läser dem på så vis. Men jag undrar jämt och ständigt vem som egentligen tycker att det är intressant?

Sedan kommer jag till den hemska insikten. Alla. Alla de som helt uppenbart inte gillar bloggar om gamla döda ryska poeter som uppdateras lika ofta som Lenin vänder sig i sin grav. Nej, oj, förresten, förmodligen uppdateras min blogg mer sällan.

Happy four years.

Mysterier

För att försöka fylla igen luckorna i min läsning av Knut Hamsun, så har för ett tag sedan läst Mysterier, som är en av de romaner som kom ut på nittiotalet och därför alltså brukar räknas till Hamsuns genombrottsperiod.

Hjälten heter Nagel och är, precis som flera av Hamsuns hjältar, en ganska enerverande ung man med vanföreställningar och i ett tillstånd av omväxlande högmod och svårmod. I Mysterier är det egentligen svårt att tala om ett egentligt mysterium. Det finns visserligen någonstans i bakgrunden en konstig självmordshistoria som Nagel gräver lite i, men kännetecknande för romanen är att ingenting egentligen händer i den. Mysteriet är väl förmodligen Nagel själv, i vilkens stream of conscousnessliknande utfall läsaren får driva omkring.

Jag har en teori, som än så länge mest fallit på den bristfälliga empirin jag inhämtat. Teorin ligger i att ett uppskattande av Godardfilmer hos en individ skulle sammanfalla med ett uppskattande av denna bok. Gillar man meningslösa (?) haranger som inte någon gång syftar till ett framdrivande av en handling, eller ett fördjupande i ett ämne, så har man kommit rätt.

Självklart överdriver jag. Och dessutom gillade jag romanen, sedan jag vant mig en aning och tagit mig förbi mittenpartiet. I synnerhet uppskattade jag de tillfällen då Nagel föll som mest bort från vett och sans och förlorade sig i sin egen galenskap. Vilket jag tror är nyttigt för alla och envar att göra då och då.

Under läsningens gång

Jag läser Maja Lundgren nu igen. Pompeji är det denna gång och jag gillar den lika mycket, om inte mer, än jag trodde efter Myggor och tigrar. Min hypotes är att jag är så fascinerad, därför att hon skriver precis så som jag skulle vilja skriva. Med en slags ironisk humor, genialisk i sin träffsäkerhet och en ständig färd mellan samtidsreferenser, historisk fakta, fiktion och en rad galenskaper

Är hopplöst ute - i samtiden.

En sak jag har förstått är att man antingen skall vara mitt i det - mitt i samtiden - och läsa de böcker som precis kommit ut och om vilka debatten helst ännu inte nått stiltje. Eller så skall man vara hopplöst ute.

Jag har ägnat dessa fyra bloggår med att vara hopplöst ute. Och att inte direkt sticka under stol med det. Nu skall jag dock begå paradmisstaget att vara hopplöst ute, men I SAMTIDEN:

Jag har alltså läst kungaboken, boken om den där hopplösa statschefen, Den motvillige monarken. Jag har alltså inte köpt den, ej heller lånat den på biblioteket, utan helt oförhappandes gjort ett snabbt bokbyte på en resa och ramlat rakt ned i en debatt som fortgick medan jag var på betryggande avstånd i Moskva.

Jag tänker nog egentligen göra diskussionen kort och avfärda boken med en helt blaséartad axelryckning. Den är hutlöst ointressant och fantastiskt dåligt skriven. Den liknar skvallerpress mer än skvallerpressen själv och hur sanna sakerna som tas upp i den nu än är, så är de så hopplöst dåliga framställda att jag betvivlade varenda ord.

Nåväl, kanske är jag lite blasé, just därför att jag är alldeles för sent ute med denna läsning och därför helt utan förvåning slår upp sida efter sida med saker jag genom några månaders mediadebatt redan har tagit del av. Men även med den eventuella förvåningen i beräkningen, så är jag inte direkt intresserad av att läsa usel journalistik, kändisskvaller eller någon form av biografiskrivning av den här sorten. I synnerhet vill jag inte ägna värdefulla timmar åt att ta reda på hur engagerad nazist Silvias pappa egentligen var. Alla vet vi väl att överklassen på den tiden - liksom nu - förföljs av en inte bara hutlöst dålig stil, utan också en utomordentligt degenererad moral.

Vad hade vi att förvänta oss?

Den bästa läsupplevelsen, typ två (uppdaterad)

Den bästa läsupplevelsen. Jag tror att jag har berört ämnet förut. Mina bästa läsupplevelser under de gångna åren har någon gång omnämnts här - jag tror att det rör sig om Lotta Lotass' Tredje flykthastigheten, Faulkners The Sound and the Fury och Tender is the Night av Fitzgerald.

Emellertid vill jag dock också uppmärksamma de läsupplevelser som inte varit de främsta estetiskt sätt - utan idémässigt. Eller kanske rättare sagt det sätt på vilket estetik, retorik och idéer samspelar i böckerna ifråga. Och vi talar alltså fortfarande om skönlitteratur - fiktion om man så vill. Två böcker som genom lysande, och bitvis charmerande överdriven retorik, diskuterar ämnen som på något sätt berört mig är Pontus Lundkvists Okända djur och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Vitaliteten och energin, med vilken idéerna förs fram och diskuteras, är det jag kanske främst tar fasta på. Det är en vitalitet som mycket litteratur annars saknar. Böckerna i "Bästa läsupplevelsen typ 1"-gruppen är verk som jag av någon anledning inte kunnat släppa och som tagit mig långt bortanför verkligheten. Lundkvist och Lundgrens böcker gör detsamma - för att sedan resolut kasta mig tillbaka in i verklighet och samtid, applicerandes argument, teorier eller analyser av mönster på verkligheten. Jag blir misstänksam mot världen. Paranoid skulle kanske någon kalla det - åtminstone om det tog lite större proportioner.

Samtiden och kulturen

Mer samtidsuppdaterad än på länge har jag alltså haft äran att recensera i Tidningen Kulturen, se här. Inte minst måste jag säga att recensionsarbete är intressant just för att man tvingas in i den omedelbara samtiden och får möjlighet att läsa det som ges ut precis, exakt nu. Någonting jag annars sällan tar mig för att göra, om jag inte får en väldigt specifik rekommendation. Annars är ju den ständiga frustrationen där och gör sig påmind om helt andra saker oftast - att du har ju inte läst alla Shakespeares dramer ännu, eller ens Decamerone eller hela Den Gudomliga komedin. Jag ligger sålunda efter. Men inte så efter att jag inte också kan ligga lite före. Eller i samtiden. Allt kan man ju inte läsa ändå.

Överblick

Nu är det fullt upp. Jag skriver i femtiosju olika riktningar samtidigt, ser fram emot en resa norrut i nästa vecka, ett nedslag i huvudstaden på vägen ned, och så en oförmodad resa till Serbien och Kroatien i slutet på mars.

Däremellan, eller däromkring, hoppas jag få genomläst Hamsuns Mysterier, som jag började på i somras och dessutom ha tittat lite på den serbiske författaren Danilo Kiš - för kulturorienteringens skull. Vidare har jag fått till uppgift att på ryska läsa den gamle romantiske kaukasusförfattaren Aleksandr Aleksandrovich Bestuzhev. Han har visst skrivit både romantisk poesi och noveller. Enligt svenska Wikipedia skall han ha varit populär i synnerhet hos de kvinnliga läsarna. Skall bli spännande att ta sig an litteratur som aldrig riktigt ansetts vara "fin", men oförklarligt nog ändå överlevt hyfsat bra i nästan 200 år. Åtminstone tillräckligt bra för att man skulle kunna gräva fram en gammal dammig volym på ryska på universitetsbiblioteket i Lund.

Kanske kommer också lite civilisationskritik in mellan varven, i form av analys av Hamsuns Markens Grøde, med anledning av ett pågående uppsatsarbete i ämnet.

En bloggares försvarstal

Efter flera år av skrinläggande, hylläggande eller vad det nu kan definieras som, har August Strindbergs En dåres försvarstal dammats av och trängt in med sin ilskna retorik i mitt liv.

Jag känner mig i behov av att försvara min sak, gentemot romanen. Jag har aldrig haft någon övertro till äktenskapet, kanske i synnerhet inte de litterära varianterna och kan därför inte förlora tron till någonting jag aldrig direkt trott på. Relationen dock, är ingenting som min romantiserade själ vill förlora tron på. Och det gör man kanske inte heller då man läser den här romanen, om man inte är som jag - otroligt påverkbar av den sinnesomstörtande retoriken.

Samliv, samvaro, allt blir omkullslaget av sinnenas kamp. Visserligen framstår de båda; Axel (låt oss förmoda; August Strindberg) och Maria (Siri von Essen), som spritt språngande galna båda två, men är det kanske inte så det blir efter ett tag? Titeln röjer ju retorikerns galenskap i ett tidigt läge - och retorikern framställer ju inte en helt vid sina sinnen tillstädes hustru. Samtidigt verkar de hyfsat vettiga, båda på varsitt håll, innan kärleken nästlar sig in i deras liv och relationen får fart. Sedan följer förföljelsemani, hysteri och feberanfall snabbt på varandra.

Retoriken är i början mest avståndsskapande, men tränger snart in under huden och förvränger alla vettiga uppfattningar man kan tänkas ha om förhållanden. Man är ohjälpligt dömd till galenskap och kärlek som övergår till hat, tänker jag då jag slår igen boken. Suckande funderar jag på hur mycket relationsskräck Strindberg fött i generationer, eller om känsliga läsare såsom jag kanske hör till ovanligheten.

I alla fall sätter jag upp min romantiserade bild av kärleken, en långt trevligare än den Strindberg bjuder på, som försvar inför sången:

Att supa,
att hora,
ja, det är livets sanna mål!

Hjältediktning

I somras hade jag nöjet att läsa Ivan Vazovs roman Under oket, en bok erhållen bland en större mängd böcker vid min bemärkelsedag. Omslaget är sentimentalt och beskrivningen av romanen andas frihetshjälte.

Sålunda någonting för mig, tänkte jag då jag valde den från mängden. Vazov föddes i den lilla staden Sopot i Bulgarien vid 1800-talets mitt. 1878, i Bulgariens frihetskamp mot det turkiska välde som kuvat bulgarerna under 500 år tvingades han lämna landet på grund av sitt politiska engagemang. I exil skrev han denna roman, som har kommit att kallas Bulgariens nationalepos. Romanen utspelar sig under det första - och misslyckade - upproret mot turkarna.

Ivan Kralitj heter mannen som startar revolutionen, även om han under en lång period går under täcknamnet Ognjanov. Han är ung, modig och revolutionär. Dessutom har han hjältens starka känsla för rättvisa och handlar efter en "ändamålet helgar medlen"-princip, som ger rätten att döda, så länge det sker i rätt syfte. En kärlekshistoria följer genom hela romanen och bidrar till skildringen av hjältens mänsklighet och uppoffring. Kvinnan - i sin utsatta position som älskarinna till rikets mest jagade man - blir martyr långt innan hjälten själv blir det och berättelsen sjunger ut sin nationalism i alla riktningar. Turkarna är mörka, onda, despotiska och hämndgalna och såsom fallet oftast är, är det svårt att inte sympatisera med de förtryckta.

Emellertid vill jag hävda att berättelsen på flera plan är nationslös. Det handlar om förtryck - om revolution - och om hjältediktning. Vi har Magre Memed, den unge turken i Yasar Kemals Låt tistlarna brinna, som sätter upp sig mot överheten och kanske till viss del också den kämpande Hadsji Murat i romanen med samma namn av Lev Tolstoj. I Under oket är det uppenbart hur mycket av folkets revolutionära anda som är avhängigt just denne Kralitj. Folket behöver en figur, en mystisk man som lurar alla faror och som kan bli föremål för romantiserande och bli en motivation till kamp. Hans fysiska frånvaro, med några få möten och upprorsuppmaningar, blir en mental styrka hos det missnöjda folket. Men en stark hjälte i täten vågar folket göra uppror. Men minsta ryske om hjältens död, tar också omedelbar död på modet hos folket. De behöver hans ständiga stöd och martyrskap för att nära sin revolution.

Och jag kan inte låta bli att fascineras av dessa bilder av en organisk enhet som, splittrad i geografin, reser sig mot ett bestämt mål. De bevittnar nederlag efter nederlag, men hålls uppe med hjälp av en enda man. Få är dock trogna till slutet och den mänskliga faktorn vacklar obehagligt många gånger. Förräderi är rimligtvis ingenting som en enstaka turkvän sysslar med, utan en rädslans folksjukdom. Kan man ta hjältebilden för vad den är - och kan man svälja ett visst mått av fånig romantik, så kan man fascinerat betrakta en revolution på väg mot ett misslyckande. Människans tillkortakommanden blir tydliga och det är uppenbart att det, trots polariseringar i karaktäristiken, inte finns klart utskrivna gränser mellan gott och ont, mellan mod och feghet.

En hjältediktning kan vara just en hjältediktning i tillhörande romantiskt skimmer och Vazovs roman bjuder mot detta intet direkt motstånd, men romanen kan likväl ge en fascinerande beskrivning av en utspridd masspsykologi och i ett metaperspektiv en skildring av hjälteidealets oumbärliga, men också vanskliga, position i ett enande av revolutionära krafter. Och härmed också ge uttryck för mänsklig ambivalens och irrationalitet.

Jag föredrar att läsa den på båda visen. Det finns ju ändå få män som passar bättre för än en litterär sommarförälskelse än den okuvlige Kralitj, tänkte jag och svalde en del romantik.

Nyöversättning

Och om vi talar rysk litteratur - glöm inte nyöversättningen av den bok av Dostojevskij som kommit att kallas "Anteckningar från ett källarhål" men i Barbara Lönnqvists översättning nu fått heta En underjordisk dagbok. Mer troget originaltiteln? Jag vet inte, min spontana översättning hade nog var en kombination: "Anteckningar från underjorden", men det kanske inte låter helt klockrent. Jag har inte läst denna översättning, men vet av erfarenhet att översättaren är en av de bättre jag läst. Därför den starka rekommendationen. I DN skrev också Gabriella Håkansson för ett par veckor sedan såhär.

Ljudmila Ulitskaja

Ulitskaja tog en examen i genetik vid Moskvas statliga universitet och hennes prosa skall vara influerad av bland annat Darwin. Två av hennes verk finns i svensk översättning av Kristina Rotkirch; Sonetjka och En munter begravning. Jag läste Sonetjka för många år sedan och var kanske inte högeligen imponerad. Minnena av romanen om den bleka, förlästa bibliotekarien är inte väldigt starka och jag tar det som ett tecken på att den inte riktigt berörde.

Nu har jag en novellsamling av Ulitskaja - på ryska - och fascinerats så mycket att jag gått på tunnelbanans röda linje i fel riktning och vid upptäckandet av misstaget bara glatt konstaterat att det gett mig ännu mera tid att läsa. Ulitskaja i en skramlande Moskvas metro var helt enkelt så rätt det kunde bli. Då var jag i novell nummer tre, en novell som med några få formuleringar precis i början berörde någonstans djupt inne. Och då bör man beakta att min ryska är långt ifrån perfekt och att det är svårt att verkligen fastna i en bok vars språk hela tiden bjuder motstånd. Berättelsen förefaller extremt sorglig. Det är en ung flicka i tolvårsåldern som bli gravid och tvingas sluta skolan. Faderns identitet är ett mysterium och strax efter barnets nedkomst blir hon gravid igen. Saken upprepas ytterligare två gånger och flickan bor, tigande och oerhört stilla, med sin mor och sina fyra barn fattigt i en liten lägenhet. Allt utan att faderskapet uppdagas. Och hur lyckas man göra en så ödesdigert tragisk berättelse vacker? Ja, jag får väl fråga Ljudmila om detta mysterium. Jag upphörde inte att fascineras till sista sidan av den novellen. Ett språk så exakt att det bitvis vibrerar och en berättelse om alla de som sitter mittemot mig på den röda linjen, på väg mot misären vid station "Юго-западная".

Fritt citerat ur den lilla texten som var tryckt på insidan av bokens pärm så "vill alla människor vara vackra, framgångsrika och friska. De flesta av oss är emellertid sjuka och osköna medelmåttor." Och dessa människor skildrar Ulitskaja. Vardagens bleka och ointressanta själar. Sådana som vi alla ter oss i hysterins periferi.

Så nästa projekt blir kanske en genomläsning av En munter begravning i svensk översättning, samt den Сквоздная линия (Den genomskärande linjen?) som jag flera gånger börjat på, men inte tagit mig vidare i.

Beckett och Motståndet

Motståndet som inspirerar. Formen som tröttar ut och fascinerar på samma gång.

Jag har läst Samuel Becketts berömda romantrilogi, bestående av: Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Jag har ett vagt minne av att ha bestämt mig för att läsa dem redan i tonåren, då en av mina vänner plockade ned Malone dör ur bokhyllan på Norrköpings stadsbibliotek och lovordade den föregående. Jag betvivlar att jag hade fått så mycket ut av dem då. Jag vet att jag har fått någonting ut av dem idag. Detta trots att jag, som titeln antydde, läste dem med motstånd. Då jag läste hade jag en synnerligen stark önskan att bli klar, eller kanske bara lägga ifrån mig boken och glömma bort den för ett tag. Inte för varje rad, men många rader. Samtidigt kände jag en fascination över den ständigt pågående dödsdriften och den minst lika starka livsviljan, som gör att ingenting slutar - och inte heller romanerna. Trots det ständiga förebådandet.

Texten var tät, till en början ogenomtränglig och jag fick snabbt intrycket av att jag var exkluderad ur berättelsen. Eller texten, rättare sagt, för berättelselikt blev det inte förrän en bit in i Molloy. Jag fick fixera och fokusera, läsa om några rader och finna mig i min ganska hjälplösa position. Ord som går ut i båda marginaler och sidor som saknar tomrum. När jag hade nått den punkten där berättelsen kan skönjas pustade jag ut. Den tämligen konventionellt kronologiska berättelse som man kan följa i Molloy är en god start för de språkliga snårskogar som nästföljande två delar består av. I de delarna höll jag först förtvivlat kvar vid en alltmer bleknande miljö och kanske bara i den sista romanen lät jag mig ordentligt föras med i de absurda utvikningarna - eller förirrningarna. De som romanen till stor del, insåg jag då jag nått sluttampen, bestod i.

Men det är inte bara språket som bjuder motstånd i dessa Becketts verk. Situationerna, människorna, allt som liksom faller sönder och ger avsmak. Fekalier och smuts. Slappa eller stela, obrukliga eller saknade kroppsdelar, vattnig soppa och dödsdrift. Ibland kan det tyckas onödigt detaljerat. Ibland levandegör det texten. Mest ger det motstånd. Och trots de konkreta exemplen på elände som följer genom romanen, skiljer den sig ändå markant från eländesskildringar, som till exempel hos den nyligen lästa Petrusjevskaja. Hos Beckett handlar det om ett mer abstrakt elände, om ett motstånd mot språk, form och innehåll på samma gång.

Man får kämpa sig in i romanen, i kampen om existensen och sönderfallandet av densamma. Här finns inga hjältefigurer, bara gamla, borttynande varelser som liksom flyter omkring mellan existens och ickeexistens. Och jag flyter omkring mellan text, verklighet och fiktiv värld och trivs väl kanske inte helt illa, så fort jag har accepterat min situation. Accepterat romanen, eller romanerna i plural. Becketts pjäser har för mig varit en betydligt mer positiv läsupplevelse, i det att de istället för att bjuda motstånd, istället har inbjudit till vidare läsning. Men efter att ha läst trilogin pustar jag ut och tänker att nog var det en god läsupplevelse ändå, där man får drivas av en vilja att kämpa mot motståndet - en slags inspiration.