Fransk romankonst berörande den ickeäktenskapliga kärleken

Jag fick nyligen en hint om att jag kanske inte borde ta de "romantiska" artonhundratalsromanerna ( med författare som Turgenjev, Tolstoj och Maupassant) på alltför stort allvar, för att jag inte skulle bygga så många illusioner. Jag vet inte riktigt vad som menades, eftersom sekelskiftesångesten, även kallad dekadensen, hänger tät över boksidorna hos Maupassants romaner om lata, unga älskare och varje Turgenjevroman bär snarast spår av determination, i högre grad än romantik, åtminstone gällande förbindelserna män och kvinnor emellan. Och hos Tolstoj blir man inte inspirerad till annat än tokiga äventyr med fatal utgång, se Anna Karenina.

Jag tog åtminstone det hela på stort allvar och började istället ge mig på nittonhundratalets litteratur - mer precist det franska 1920- 50-talets litteratur. I svenskspråkiga pocketutgåvor kan man läsa Sidonie Gabrielle Colettes romaner, en kvinna med enorm förmåga att måla upp en värld jag vet föga om.

Här ( i Coletteromanerna Mitsou och Chérie) figurerar varietékvinnor och män av alla de sorter och förhållandena är intensiva och vackert berättade på ett illusionslöst vis. Människorna är fulla av brister, trots rikedom och flärd. Ålder och öde hinner ikapp även den vackraste och giftermål är ett nödvändigt ont som måste genomgås - åtminstone för vissa, om än som ett sekundärt göromål. Och som måste accepteras av alla inblandade i allehanda förekommande kärlekslekar. De unga är blåögda och de äldre har viss erfarenhet, men ingen undkommer kärleken, när den väl slår till på riktigt. Vad som är i fokus är kärleken såsom den är, oberoende av äktenskap eller normer. Var kvinna har sin älskare och mot både flärdfulla och lättfotade kvinnor, som de intensivt älskande, är världen lika grym och gäckande. Tiden går och lämnar ingen oberörd, även om ålderns insteg tycks bekymra vissa mindre än andra. Kvinnor med pengar får unga män, trots deras misär och sönderfallande. Blindheten är utbredd bland de gamla kokotterna som svettas under tjocka lager smink och aldrig ger upp om att trycka in sin åldrande kropp i någon korsett, medan några få verkar acceptera att deras tid är förbi och helt avstannar, uppsvällda i en fåtölj med konjak och delikatesser.

Mötena mellan Lea, en kvinna som snart fyller femtio, och Chéri, en ung son till en av hennes bekanta, är fulla av intensitet, glädje och vital humor, men som alla sagor har sitt slut, måste även jag inse att det gäller såväl verklighet som fiktion. Åtminstone enligt fransk romankonst från 20-30-talet. Kanske var det bara det jag skulle lära mig, att inte tro att äventyren slutar i lyckliga äktenskap (dock med helt andra än de från början inblandade)som i en roman av Turgenjev, eller med ett hopp framför tåget, helt i Kareninas anda? Att man kan acceptera att tider förändras och att glöd slocknar, eller måste slockna. Jag vet inte faktiskt.

Japansk ordkonst

Att tala om ordkonst när det gäller Yasunari Kawabata är egentligen lite vanskligt. Jag är trots allt ingen bärare av dennes modersmål, japanska, och kan därför inte alls avgöra huruvida översättningen är någonting att ha eller ej. Men, att döma av de svenska översättningar jag läst av Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden och Tusen tranor, så kan jag åtminstone säga att denne man har ett sätt att berätta på, som inte kan undgå att hänföra en såväl van som ovan läsare.

Kawabata fick nobelpriset 1968 och två år senare tog Yukio Mishima, en annan av de stora, internationellt kända japanska författarna, livet av sig, någonting som skall ha tagit hårt på Kawabata, som 1972 upprepar detta. Ofta brukar man belysa det faktum att Kawabata officiellt tar avstånd ifrån Mishimas självmord, för att två år senare göra om samma sak. Emellertid bör man se det hela lite mer i samband med omständigheterna. Mishima tog livet av sig som frisk 45-åring, i en kontext av tradition och med någon slags ärevördig död i tankarna. Han begick seppuku, som är det gamla, traditionsenliga sättet för en samuraj att ta livet av sig. Kawabata var 73 år gammal och led svårt av Parkinsons sjukdom då han gasade ihjäl sig. Kawabatas självmord var nog snarast grundat på en rädsla för att bli invalidiserad, medan Mishima gjorde det hela till en offentligt politisk gärning, utförd först efter ett års planerande.

Jag läste nyligen Tusen tranor och fann den vara en oerhört stämningsbildande roman, precis som Kyoto, som jag tidigare läst. På ett mycket enkelt vis förmedlar Kawabata en bild av det japanska samhället stående på en tröskel mellan det västerländska, moderna inflytandet och den uråldriga japanska traditionen som på ett nästan frapperande vis omsluter hela läsningen i ett mycket tidigt skede. Man befinner sig snart bland körsbärsträdsblommornas doft i en daggvåt trädgård med en kopp te i handen, utan att det för den skull känns krystat eller löjligt, eller ens särskilt främmande. Mest fascinerande är man på ett mycket naturligt vis introduceras för japansk keramikhistoria, gamla japanska poeter och mycket annat som nog gemene västerlänning har ganska ringa uppfattning om.

Historien är enkel, väl berättad och inte lustigt komplicerad, men det är egentligen orden, meningarna och allt det som bidrar till denna halvt mystiska stämning som jag precis nämnde, som ger romanen dess storhet. Karaktärerna i sig är mycket intressanta, men hinner, med tanke på romanens ringa omfång, egentligen aldrig komma till sin fulla rätt. Något oerhört psykologiskt djup är inte heller det man väntar sig av denna berättelse, men några platta och meningslösa karaktärer är det inte tal om, tvärtom är de mycket intressanta, om än i vissa fall hastigt uppmålade.

Jag lämnar boken med en estetisk tillfredsställelse och ett ganska lugnt leende på läpparna, trots att det i boken förekommer både självmord och en hel del mindre lycklig kärlek, kanske till och med mer av det onda än det goda. Detta eftersom den känsla som övergripande förmedlas är en del av ett lugn som man nästan, oerhört förhastat förstås, lägger över det man av Kawabata lär sig om Japan under mitten av nittonhundratalet. Här finns ingen politik eller religiositet, mest bara människor, känslor och.. ja, estetik på ett ganska banalt sätt. Inga obehagligheter, utan snarare en stillsam romantik, som undviker att bli stereotypisk och tråkig. Någonstans finns ett spännande mönster av metaforer, ofta utvecklade genom de olika tyger som förekommer i Kawabatas romaner (talar här både om Kyoto och Tusen tranor) och som bidrar till att göra romanen både unik och tilltalande.

Det mest kreativa missförståndet i filosofins historia,

kallar Svante Nordin Jean-Paul Sartres tolkning av Heideggers filosofi under utvecklingen av Sartres existentialism. Sartres Existentialismen är en humanism, ett verk som jag tyvärr ej läst, följs upp av Heideggers välriktade kritik i Brev om humanismen. ”Sartre som åberopar mig, har totalt missförstått mig!” menar Nordin att är Heideggers främsta slagord bakom Brev om humanismen, en text där han förklarar varför hans egen filosofi inte är en humanism, utan snarare tvärtom. Han angriper Sartres missförstånd, men dock enbart med utgångspunkt i Existentialismen är en humansim och inte dennes tidigare verk Varat och intet. Heidegger blir också den hos vilken senare fransk filosofi hämtar sin kraft och använder som utgångspunkt. De filosofer som på sextiotalet vill göra upp mot den äldre generationen, för vilken Sartre stod som frontfigur, som till exempel Derrida, Foucault, Deleuze och Barthes hämtar mycket inspiration från denne gamle tysk.

Att läsa Heidegger är inte det lättaste man kan företa sig, men då man sakteliga lyckas få ordning på alla ”varat” och ”varande”, kan man få ut enskildheter som faktiskt bitvis verkar vara hyfsat meningsfulla. Jag menar inte att jag kommit längre än så. Men så blir man också en aning tveksam då man vet att Heidegger sällan godtog andras tolkningar av hans filosofiska verk. Varat och tiden, utgiven på Thales förlag, är visserligen beställd, men kommer kanske att förbli, om inte oläst, så åtminstone oförstådd, ett bra tag framöver. Lättare blir det inte då Heidegger dessutom bestämt skulle använda sig av sin egen terminologi, ett språk som i många fall bli obegripligt för den icke insatta och för att inte tala om översättningsproblemen som blir aktuella för oss som slutade studera tyska några år för tidigt för att riktigt kunna begripa annat än elementtext och vanringstexten på simdynor.

Den moderna kulturen har ”glömt bort varat” och denna ständiga nedåtgång började redan med Sokrates. Bara försokratikerna, de gamla naturfilosoferna, hade en sund relation till varat. Språket är varats boning och Heidegger menade att bara poeterna förstod att använda språket rätt. Att vara i en ständig kamp mot språkets invandhet. Språket måste brytas ned, såväl genom syntax som grammatiskt. Samtidigt menar han att denna glömska av varandet är den västerländska kulturens ”öde”. Det är inget kollektivt beslut och ej med ett speciellt förorsakande, utan ett ”öde”, bestämt på förhand.

”Bara en Gud kan rädda oss” säger han någonstans, hur vi nu skall ställa oss till detta uttryck, då Heidegger visserligen var av romersk-katolsk börd, men senare snarast sällade sig till de ”gudlösa”. Men, om Heidegger tvistar de lärde, om inte angående hans nationalsocialism så angående hans texter mer specifikt. Hur är den ”rätta” tolkningen? Därom vet jag intet, jag lyssnar på Nordin och läser på vid gott mod, med lagom mycket reflektioner. Ibland får man tillåtelse att hoppa över det som man inte begriper.

Svante Nordin

Svante Nordin gör gällande att: "jag skall minsann tala med Sven-Olov Wallenstein nästa gång jag träffar honom.. och Birnbaum" (Dessa är översättarna till Heideggers Brev om humanismen, vilkas svenska översättning han ville kritisera).

En text om Heidegger väntar. Håll ut.

Lermontovs "Demonen", del II

Han visste varken galenskap eller misstankar,
Ifrågasatte ej heller sina sinnen.
De fruktlösa århundradenas räcka är dyster,
Och många, många, och fortfarande.
Att minnas hade han ej krafter till.

2

För länge sedan vandrade den utstötte
I världens öken utan tillflyktsort:
Genom århundrade efter århundrade rusade han,
Minut för minut i en monoton ordning.

Jag gör inga försök att dölja mina uppenbara brister, vilket är ganska tydligt. Viktigast är att det sammanhangsmässigt får någon form av meningsfullt innehåll. Att göra en fullkomlig nybörjartolkning av rysk aronhundratalspoesi är ett projekt i sig. Poesi brukar ibland ses som oöversättbart. Kanske tolkningsbart, men inte utan en stark färgning av den tolkande, som ofta är poet själv. Vissa menar att ingen litteratur är möjlig att översätta. Att begreppet "översätta" refererar till en omöjlig utopi. Man gör ett försök till en tolkning som är dömd att misslyckas. Man går från ett språk till ett annat, kanske som då man överför bildkonst till musik, eller ljudbilder till materiellt förnimbar konst. Det blir någonting helt annat.

Jag vet inte om jag är en hängiven anhängare av de hårdaste kritikerna av översättningen som metod för att förmedla texter mellan språkområden, men en sak är säker, denne bloggförfattare skulle jag vänta ett par år med att anställa om jag ville få en rysk dikt i svensk tolkning.

Lekmannafilosofi

Jag bör också upplysa om att det reflekterande kring filosofi som förekommer i detta forum är ytterst lekmannamässigt. Jag ger mig, väl medveten om det, ut på en bitvis ganska tunn is. Jag har dock med mig flytväst, vilket hindrar mig från att råka ut för samma öde som Georg Heym. Och jag vet att det fungerar att sprida ut sin tyngdpunkt. Blundande lägga sig ned på isen och ta emot smädelser gällande vad vissa anser vara feltolkningar.

Ur en "fel"tolkning finns alltid utrymme för nya tankar, nya slutsater. Och såväl Nietzsche som Wittgenstein är långtifrån färdigstuderade.

Över-människan och begrepp som tas ur sin kontext

Helt oförhappandes dyker en ungdomens idol upp i detta forum - Nietzsche. Alla har vi gjort oss bekanta med mustaschprydde mans alla 16-22-åriga manliga (tillåt mig generalisera) beundrare. Dessa som stryker längs med gymnasieskolornas eller de filosofiska institutionernas väggar med Så talade Zarathustra under armen, sönderläst och överciterad. Som tror att de hittat lösningen på världens problem, som tror att de är "över-människan", men missar hela den antielitistiska biten och ser föraktfullt ned på såväl kristna som andra "dumma". För Gud är död, sade Nietzsche. Eller gjorde han verkligen det?

Först förekommer citatet då den dåraktiga människan är den som framför det. Vi får någonstans förutsätta att den "dåraktiga" inte är Nietzsche själv, åtminstone inte i det läge då han skriver boken, ty då borde han ha kommit förbi det stadiet själv. Andra gången är det Zarathustra själv, i början av första delen av Så talade Zarathustra. Detta verk kan utan tvekan ses som en roman, där huvudpersonen genomgår en utveckling. Från att skrattande och föraktande möta människorna, blir han över-människans profet. Uttalandet "Gud är död", är dock ej relevant för en eventuell över-människa. Denne står över allt sådant som förakt, dåligt samvete, skuld och avsmak. Även om man menar att det är över-människan som intagit Guds plats, är detta av mindre betydelse för det mänskliga ideal som Nietzsche framställer.

I Så talade Zarathustra skall också det berömda citatet "Det som inte dödar härdar" vara hämtat. Ett uttryck jag begagnat mig av mången gång då jag gått uppför en evig uppförsbacke med en omöjlig ryggsäck på ryggen i ett främmande land utan att ha funnit en boplats. Kanske även i samband med "Gud är död", då det mitt i alltihop börjar regna. Slutsatsen man kan dra av detta är att dessa citat nog alltsomoftast är helt satta ur sin kontext och placeringen i en situation där tolkningen snarast blir ad hoc och helt oavhängig sin grundposition.

Om Gud är död, gör en eventuell över-människa sig inget besvär med att påpeka detta. Och han följer knappast upp med "Och vi har dödat honom", ty det dåliga samvetet är inte en del av Honom.