Strindberg och havet

Under en nyligen inträffad sjukhusvistelse fick jag tillfälle att förkovra mig i Strindbergs Skärkarlsliv, samt I havsbandet, som har getts ut gemensamt i en pocketvolym. Eftersom jag inte hade någonting annat för mig, samt ett mycket dåligt utbud av annan litteratur, i synnerhet på ett hyfsat lättförståeligt språk (läs: ej ryska), så lade jag ned ansenlig tid på denna volym, inkluderat en del omläsningar direkt påföljande själva genomläsningen. Om det är så att jag på det sättet har lyckats bilda mig någon djupare uppfattning om dessa skärgårdshistorier kan jag tyvärr dock inte svara på och kanske är det ganska otroligt, med tanke på att jag faktiskt låg på sjukhus och hade en anledning därtill.

I alla fall. Skärkarlsliv är, för den som inte redan var bekant med det, en samling historier från skärgården, som på olika sätt behandlar de teman och karaktäriseringar som Strindberg så generöst delar med sig av i inledningen. Han gör bland annat noggranna naturiakttagelser, talar om isoleringen i de små kustsamhällena och den "egna lag" som på sina ställen uppstår och den hedniska religion och vidskeplighet som ibland är framträdande för de av havet levande människorna. Han nämner bland annat ett fall då han hörde en mördare omnämnas. Mannen hade dränkt sin hustru och den enkla domen av befolkningen var helt enkelt att han "begått ett litet snedsteg". Skärkarlen är en ensling.

I havsbandet behandlar till stor del samma tema, men är en längre berättelse om en man från en högre klass och med en universitetsutbildning, som kommer ut till en liten havsort för att forska på förändringar och förbättringar i fisket. Det är i mångt och mycket en skildring av ett psyke som successivt bryts ned av sin omgivning - ett samhälle som skyr all förändring.

Det är lätt att se de realistiska dragen i berättelserna och i synnerhet som skildringarna är ganska mörka. Strindberg påstår sig själv här skildra "slagsidorna" av skärkarlslivet, efter den, enligt honom själv, väldigt ljusa och glada Hemsöborna. Samtidigt kan jag, efter att ha sneglat lite på utgivningsåren (1888 och 1890), också se en del likheter med den begynnande nittiotalismens idéer. Inte för att jag vill skjuta in Strindberg i det facket, utan för att det är spännande att jämföra både teman (hembygd, hembygdsnationalism, naturromantik, psykologi och hedendom/äldre naturreligion) och förfaringssätt (stil, såsom till exempel den psykologiska skildringen av huvudpersonen i I havsbandets tilltagande vansinne) med de samtida nordiska författarna. Sedan kan ju också jag med klarhet se att det kärva, vetenskapliga och pessimistiska förhållningssättet till allt detta, samt till den "enkla människan" inte ligger naturalismen långt ifrån.

Och så talar man ju om I havsbandet som "övermänniskoromanen" där Nietzsches Så talade Zarathustra blir en rimlig koppling.

Det jag skulle vilja komma fram till var, som tidigare nämnt, havet. Havet som symbol i denna roman har ganska mycket gemensamt med flera av de saker jag tog fasta på min analys av Hemingways Att ha och inte ha. Det är isoleringen och den därpå följande "fria" lagstiftningen. Det kärva, det hårda, men också överslätande. Födan kommer från havet och utan den står döden för dörren, vilket är lika med ett upphävande av lagen. Isoleringen leder också till en enorm påfrestning för samlivet hos människorna som lever där, vilket i sin tur också leder till vidriga brott, som liksom (ibland också bokstavligt talat) sköljs under vågorna.

Havet är närheten till naturen, därmed också till naturkrafterna, vilket appellerar till den klassiska havsbilden, som det kraftfulla väsenartade. Vidskepligheten blir en produkt av människans litenhet inför naturen och bilden blir här klassisk: det är den lilla människan, mot den härskande naturen. Hon försöker ta hjälp av högre makter för att få ut sin lilla del för överlevnad av moder natur och ingen tilltro sätts till vetenskap. Innan en universitetslärde kommer ut och iakttar det hela. Han vet att kuva moder natur och förlitar sig på vetenskapen för att få ut så mycket som möjligt av havet, som här blir fullkomligt avmystifierat. Han kan namnge alla växter, fiskar och havslevande varelser och ordnar på så sätt in tillvaron i ett system, helt främmande för skärkarlarna med sitt instinktiva sätt att förhålla sig till naturen och havet.

Havet spelar alltså två roller i dessa berättelser och det skulle kunna ses som en brytningsfas mellan de båda förhållningssätten. Och havet är egentligen det som i slutändan segrar, även om kritik stjälps i stora lass över de "enkla människornas" sätt att underordna sig naturen.

Nåväl, diskussionen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, till exempel med iakttagelser av naturkraften jämte Gud, eller gudar och naturreligion i osämja med kristendom samt havets roll i den brytningen, men jag nöjer mig detta. Och tänker vad jag har tänkt en gång förut - var är friheten? När symboliserar havet frihet, vidder och ändlöshet? Jag bara tänker på den moderna människans havsromantik, med sina segelbåtar och havsutsikter.

Romantiken som ideologi - Lermontov som kritiker.

I ett förvirrat uppsatsförsök har jag redogjort, eller försökt redogöra, för en idé om Michail Lermontov som en tidig rysk kritiker av romantiken som ideologi. Elizabeth Cheresh Allen hävdar att i Lermontovs pjäs Maskeraden så har den tidigare, mer byronska influensen, försvunnit och istället har ersatts av en ironisk och kritisk hållning till vad som kan hända, då människan försöker ställa sig utanför moralisk ordning och (det kristna) normsystemet. När hon hanterar romantiken som en ideologi och den romantiska hjälten som ett eftersträvansvärt ideal. Men då allt blir till en ideologi och idealet en förebild, tappas äktheten bort på vägen. Och sålunda kan man inte närma sig romantiken.

Maskeraden gör ett fint porträtt av en man som söker sina egna moraliska värderingar och försöker rättfärdiga sitt handlade utifrån principer av det romantiska idealet. Han misslyckas fatalt och blir en patetisk bild av outsidern som kämpar i gemen medvetenhet för någonting som skall tyckas ädelt, men som knappast är mer än egenkärlek och trångsynthet. Arbenin, huvudpersonen, förälskar sig i kärleken (eller snarast i sig själv) och handlar fegt för "det sanna och det stora" som kärleken som sådan får symbolisera. Han söker rämna en ordning för att göra ett misslyckat försök att bygga upp en annan. Vad han dock inte begriper är att det inte går att bli en romantisk hjälte med halvdana fegheter.

Nåväl, det hela är lite oklart, men kontentan är att jag vill argumentera för att denna kritik går att skönja, åtminstone i en svag förlaga, redan i poemet "Demonen", som annars alltid brukar härledas till en sträng romantisk anda. Protagonisten där, Demonen själv, skyddas dock en aning i den romantiska traditionen av att han ju faktiskt är Demon och således per definition står utanför Guds världsordning. Där kan han ju härja fritt, utan att kämpa i fåvitsko, som en så mänsklig varelse som Maskeradens Arbenin tvingas att göra (med ett resultat påverkat just av det faktum att han är mänsklig och således långt ifrån fullkomlig). Nej, Demonen har sin demonstatus och hans ideal står utanför Guds rike. Dock är han på grund av detta, per definition, också dömd till undergång.

För i en värld med en fullkomlig Gud, kan den romantiske hjälten aldrig segra, hur mycket rebell han än är. Nej, skillnaden mellan Arbenin och Demonen är klar, trots att de båda misslyckas i slutet. Arbenin handlar efter en ideologi, medan Demonen handlar i en långt mer rebelliskt ädel anda, då han redan står utanför världsordningen. Dock är det i Demonen som Arbenin finner sin kraft och förlaga, i en kamp som är omöjlig att segra och kräver mer och mer patetiska metoder, ju mindre mod och egentlig egensinnighet man har.

Likheten, där jag försöker se det första tecknet på Lermontovs distans till den romantiska traditionen är att det i båda poemet finns en medvetenhet i själva framställandet. Demonen må handla mer rättfärdigt (om man nu kan tala om det), men undergången är ändå predestinerad. Vem som kämpar för romantikens ideal, misslyckas. Kanske är det bara klassiskt romantiskt, med det tragiska misslyckandet, men jag tycker ändå att tonen är väl distanserad i sin romantism, för att fröet till kritiken skall avfärdas.

Lite som "en romantisk hjälte - men prova inte själv hemma."