Nationalism och Katolicism i Portugisisk dramatik - Almeida Garrett

"Pilgrim, pilgrim, vem är du?"
"Ingen!"

Detta torde vara en känd sentens för vem som helst med lite bildning. Det är förstås Almeida Garretts drama Frei Luís de Sousa (Broder Luís de Sousa), skrivet 1843, som citeras.

Lite ironi lade jag in i denna inledning, eftersom jag, innan jag köpte Sandels och Duarte Ferreiras bok om Almeida Garrett, faktiskt inte hade en aning om vem denne person var. Så väl faller det sig, att Cervantes som vanligt är den enda nämnda från regionen Spanien-Portugal över huvud taget, när det gäller en litterär utbildning på något svenskt universitet. Det inledande citatet är annars känt åtminstone för alla läskunniga portugiser, som fått genomläsa åtminstone ett verk av Garrett under skoltiden.

Almeida Garrett är romantiker. Nationalismen är det främsta elementet som knyter honom samman med de övriga europeiska författararna under det tidiga artonhundratalets romantik. Portugal har haft sina nuvarande gränser nästan sedan 1100-talet och varit självstyrande hela tiden, om man bortser från en period under spanskt styre mellan 1580-1640, den period som Almeida Garrett låter Frei Luís de Sousa utspelas under. Här spelar alltså nationalismen mycket stor roll och en del av pjäsen är helt enkelt ett utspel av en av huvudkaraktärerna, mot den spanska regimen, som är så tydlig, att inga misstag kan göras i tolkningen. Istället för att inhysa en rad högt uppsatta spanska herrar i sitt hus en period, som denne person fått order om, bestämmer han sig för att bränna ned hela huset i protest.

I korta drag så är Frei Luís de Sousa mer eller mindre ett triangeldrama. Madalenas make försvinner i Nordfrika, dit han skickats som en i konung Sebastians trupper. Hon ägnar flera år till efterforskningar, men han blir till sist dödförklarad. Hon gifter om sig med en annan man som hon också är mycket förälskad i och de får en dotter. 13 år senare, 21 år efter att Madalenas make förvunnit, kommer den förste maken tillbaka. Han ger sig inte tillkänna, utan dyker upp förklädd rill pilgrim i Madalenas hem och meddelar att hennes förste make lever efter 20 år i fångenskap. Hon blir utom sig. Äktenskapet ogilitigförklaras och dottern bli oäkta. Skuldkänslor tynger Madalena. Dottern, Maria, är av överkänslig natur och blir febersjuk av hela händelseförloppet. Den förste maken vill ställa allt tillrätta igen och försöker få sig själv att framstå som en bluff, men allt är försent. Madalena och hennes nye make bestämmer sig för att överge dottern och båda gå i kloster. I slutscenen springer dottern in och anklagar sina föräldrar för att de överger henne, varpå hon faller död ned.

Makarna förväntar sig att de kan sona sina synder genom inträdet i kloster, detta brott att leva i ett falskt äktenskap. De vänder sig mot Gud, som en sista utväg. Dotterns monolog, själva upplösningen, visar dock hur deras feghet får dem att glömma det ansvar de fortfarande har, den dotter de lämnar kvar, föräldralös och utan möjlighet att klara sig själv. Hennes tal är en lång anklagelse mot deras handlande, som framstår som mycket egoistiskt. Hon talar om barnets rätt till sina föräldrar. Samtidigt som tron genomsyrar hela dramat i och med Madalenas gudfruktighet, blir denna slutscen ändå någon slags kritik. Det är en kritik mot det oäkta barnets frånvaro av rättigheter och omöjligheten för det att någonsin etablera sig socialt. Makarna, som ingick äktenskap i god tro om att Madalenas förste make var död, blir på grund av kyrkligt grundlagda lagar dragna i skam, dottern bli oäkta och de vänder sig till samma kyrka som skjuter undan dem, för att hos Gud få förlåtelse genom ett asketiskt liv inom klostermurarna. Fruktan för samhällets sociala normer, en förlängning av kyrkans dogmer, och Guds straffande hand får dem att överge ett omyndigt och rättighetslöst barn i ett försök att sona sina synder.