Kärleken i litteraturen

När jag girigt bläddrar igenom del nummer sex i Prousts På spaning efter den tid som flytt, Rymmerskan, så erinrar jag mig plötsligt en maildiskussion som underhölls under någon eller några sommarmånader detta år (och som hölls med en intelligent och tillika litterturstuderande person). Diskussionen cirkulerade i synnerhet kring Ola Hansson, över huvud taget ett ofta förekommande tema denna sommar, men också Hjalmar Söderberg och Knut Hamsun fick utrymme.

Vad hade vi då att säga om dessa skandinaver och deras skildring av kärleken? Mest var det lösa kommentarer och enstaka citat. Lite kopplingar till Bergman, som förstås fick lite mer uppmärksamhet då han vandrade till de sälla jaktmarkerna, gjordes också. Jag tar mig friheten att citera och kommentera valda delar.

båda [Söderberg - Hansson] försöker skildra kärleken på ett naket och
uttömmande vis, för att påvisa avgrunderna och illusionerna som vi
ofta skapa[r] kring kärlek[...].där finns en tydlig resignation inför
kärleken hos söderberg, något som i hanssons fall dock övergår till en
total misstro till förhållande[n], i alla fall i den konventionella betydelsen.
[...] hos söderberg är det själva kärleken som väsen som är deterministiskt
och svårfångat, med[an] hansson mer verkar fokusera på relationen mellan
individer.

Genomgående fokuserade vi på dessa författares svarta syn på kärlek och förhållanden. Eller "naken och uttömmande" - som skildringen snarast beskrivs vara här. Jag skall vara försiktig med att referera till verkligheten, men är inte denna förgänglighet som ofta omtalas hos Söderberg, Hansson, Strindberg och många med dem, just det som varje människa, som upplevt kärlek och relationer, genast kan referera till. Vi har Den allvarsamma leken av Söderberg, där Arvid Stjärnholm och Lydia Stille utvecklar ett, vad som då skulle kallas, promiskuöst eller åtminstone opassande förhållande. Nog är de stundtals allt för varandra, men likväl så faller de isär. Är människan i ständig process, i en oupphörlig förändring som gör att bristningen individer emellan bitvis bara beror på motsatt utveckling, att ena eller båda parterna tröttnar eller i en längtan efter att bryta vanor? Att en människa aldrig kan bli nöjd är ett ofta dryftat exempel, kanske gäller det även för förhållanden. Intressant är att se hur ovanstående skribent ser hur Söderberg snarast misstror kärleken i sig. Lydia och Arvids förhållande är aldrig officiellt så här handlar det inte om kritik mot det konventionella relationer - med ett äktenskap i grunden - som det förslagsvis gör hos Hansson, utan snarast om kärleken som väsen. Förgängligheten hos den mänskliga känslan. Felaktigheten, missförstånden och inbillningen, det förtärande i samhörigheten mellan två människor.

Hos Proust kommer snarast problemen med upprätthållandet av relationen som en produkt av den alltför starka och alltför kontrollerande kärleken. Blindheten är ständigt återkommande och samtidigt som berättaren är ovetande, är han medveten om vissa misstag och vissa illusioner, dock ur stånd att förändra sig själv.

Men det som kallas erfarenhet är ingenting annat än att man själv blir medveten om ett karaktärsdrag som givetvis framträder på nytt, och detta så mycket starkare sedan man en gång insett det, varför den spontana impuls som första gången ledde en förstärks av påverkan från minnet. Det mänskliga plagiat som är svårast att undgå, för individerna och även för folken, som framhärdar sina fel och bara förvärrar dem, är självplagiatet.

Detta Prousts citat för oss oundvikligen in på Hansson och dennes dystopiska tankar om förhållanden i Sensitiva Amorosa. Samtidigt som vi talar om människans ständiga förändring, kan vi också tala om den ständiga regressionen. Medvetenheten som leder till att det "felaktiga" beteendet förstärks och blir en självförstörelseprocess. Acceptansen av handlingar och beteende är ickeexisterande både när det gäller förste part och motpart. Kritik utdelas, men det enda som ökar är det dåliga samvetet - ty misstagen återupprepas och är, enligt Proust, en ofrånkomlig del av den egna personen. Hansson pekar på alla de småsaker som berör ett känsligt sinne och som i vissa fall kan föda både hat och avsky. Han menar att den irritation som uppstår, så snart den upptäcks, är både oundviklig och ostoppbar. Det blir en aldrig sinande ström av obehag som uppfyller den individ som en första gång upptäckt ett "fel" hos den älskade.

mitt svar är en smula nedslående:

vad han [Söderberg] menar är kanske en slags kombination. kärleken finns men är detsamma som - eller väldigt snarlik - den rent primitiva lustan. tanken om att den skall vara "evig" eller att den skall ge ro åt själen, att kärleken mellan två individer skall kunna leda till något djupt samförstånd som skulle "ta bort" människans eviga ensamhet - är fullkomligt fel. allting går över, allting förgås. och människan är alltid ensam.

Ro i själen är definitivt inte vad vår käre Marcel upplever. Han förgås av oro vid varje litet steg utom synhåll som Albertine förmår taga. Hans kärlek är ett kontrollbehov som endast uppfylls och som endast alstrar glädje eller lycka vid de tidpunkter då han kan känna sig säker på hennes oskuld. Nedan följer utdrag:

[då] trodde man att ens lycka var beroende av hennes person, men det enda den var beroende av var att ens ängslan upphörde. Det omedvetna såg alltså klarar än man själv, när det just då krympte bilden av den äslskade kvinnan, en bild som man, i det fruktansvärda drama där själva ens liv kunde hänga på att man återfann henne och slapp vänta på henne, kanske rentav hade glömt eller bara hade ett oklart och inte särskilt fördelaktigt intryck av.

vidare fortsätter diskussionen:

det behöver inte gå lång tid förrän en enda liten detalj kan förstöra allting. ett förhållande är så fragilt att det dömt till undergång. på samma sätt målar strindberg upp sina bilder av äktenskap i sammanrasandetillstånd. minns speciellt en novell där kvinnan styr mannen som hon vill och han hela tiden får rätta sig efter hennes nycker. i hela det sätt han målar upp denna bild får han läsaren att gripas av känslan att det den implicita författaren vill förmedla är att ett äktenskap mellan man och kvinna i de flesta fall är omöjligt. är det inte småsaker som i hanssons fall - ord, en liten gest eller ett ansiktsdrag, så är det beteende. man vet ingenting om den andre och tillslut blir det bara så att den ene fogar sig efter den andre, för att det hela skall fungera. eftersom de är för olika. någonting ohållbart i längden.

längtan efter att förändra, som hos Hansson, att stänga in, kontrollera som hos Strindberg och Proust eller hatet riktat mot allt det som inte faller inom ramarna för det perfekta föremålet för kärleken. Det som oundvikligen leder till kaos, till undergång.

Vad är då lösningen för den ideala kärleksbilden? Knut Hamsun skildrar i Pan hur en man försälskar sig i kärleken själv. Ingen kvinna är föremål för detta, utan bara en gnistrande klar bild av någonting som aldrig kommer att existera, annat än som denna illusion, hägrar inför denne mans ögon.

Men att leva på illusioner har vi troligtvis fått nog av. Likaledes får man nog ge upp förhoppningen om förändring i bestämd riktning, likväl som brist på den irrationella sorten. Vi får kanske helt enkelt acceptera att låta oss blir förledda, förledas, bli besvikna, krossade och resa oss igen. Oupphörligen. Har vi talangen kan vi alltid skriva 6000 sidor om det.