Kaukasien i den ryska litteraturen

Inte så lite inspirerad av en viss kandidatuppsats (eller borde jag kanske säga kandidatuppsats in spé?), dristar jag mig nu att försöka klargöra Pusjkins roll som skildrare av Kaukasien och dess befolkning, lite fragmentartat.

Pusjkin skrev 1820 "Kavkazskij Plennik", på svenska "Fången i Kaukasus" - historien om en rysk soldat som tillfångatas av bergsbor och blir föremål för en ung, vacker tjerkessisk kvinnas förälskelse. Utgångspunkten är alltid soldaten. Det är hon som lär sig hans språk - inte vice versa. Hon som faller för honom, han som utnyttjar henne för sin flykt, lämnar henne därhän. En ganska klassisk historia, inte helt nedgörande beskrivning av bergsborna, men en förhållandevis platt och schablonartad skildring, någonting som snarast blev en kutym för ryssen i skildringen av dessa "vildar". Antingen är de svarta, listiga, farliga och vilda, eller så är de förföriska, vackra och fria. Dygdiga, ärliga, men aldig utan generalisering. Kaukasus är nämligen egentligen ett myller av folk. Kristna, judar, muslimer. Otaliga språk, otaliga språkfamiljer.

Men för Pusjkin var de alltjämt främlingar. Vilda, farliga, frihetsbejakande.

Som alla torde veta så brukar Pusjkin kallas för Rysslands nationalskald. Vad man skall lägga i begreppet "nationalskald" är jag inte helt klart skönjbart, men vissa kommentarer från mer sentida författare indikerar på vissa specifika drag som skulle vara utmärkande för denna nationalpoet. Det blir till slut både nationalism, narodnost (ett begrepp för en slags "egen", rysk nationalism) och mer orientalistiska drag. Även om det oftast är ödmjukheten inför det främmande som påtalas och framhävs. Emellertid är det svårt att bortse från den kritik som framkommit under senare år, bland annat genom artiklar och böcker skrivna av Katya Hokanson, Susan Layton och Monika Greenleaf.

Åter tillbaka till de ryska författarnas röster om Pusjkin och hans betydelse för Ryssland. Dostojevskij talar om hans "autenticitet" och "mimetiska simulation" - där han försöker påvisa att Pusjkins skildring av Kaukasierna faktiskt har ett drag av sanning i sig, autenticitet. Någonting som starkt förnekats av efterföljande kritiker, som menar att hela den imperialistiska hållningen som Ryssland hade gentemot Kaukasus återspeglas i Pusjkins poesi. Samma tendens finns också hos Gogol, detta upphöjande av guldålderns "störste poet". Och kanske enligt vissa också Rysslands största litterära gestalt.

Pusjkin har fått ett odödligt namn - och en integritet som inte är lätt att kränka, uppbackad av giganter som Gogol och Dostojevskij - men kritiken som framkommer är väsentlig, dock enbart ur en politiskt synvinkel. Fråntar detta honom hans konstnärliga värde, var han inte främst romantiker? En slags rysk Byron, även om hans mottagande i samtiden kanske ibland var lite för seriöst (hans dikter användes ibland i guideböcker till kaukasus). Var han inte främst en poet, snarare än realistisk människoskildrare? Sade han inte väsentligheter om mänskligheten ändock? Därom må de lärda tvista, men att kalla honom "nationalpoet" kan allt bli lite vanskligt..

ty i sådana fall likställer man den ryska nationalkänslan med schablonisering och imperialistisk hållning gentemot ett område som snarast bör kallas för en rysk koloni, eller en forna rysk koloni.