Selma

I våras läste jag Jerusalem. Jag kan inleda med kommentaren att jag var så till den grad fascinerad att det var svårt att släppa boken, ens för bussbyte, telefonsamtal, jobb, eller vad som nu kunde tänkas komma emellan. Jag förmodar att jakten på en av årets mest intensiva läsupplevelser kommer att sluta just vid denna bok.

Selma Lagerlöf har skrivit ett enastående epos. Man kan kalla det för en landsbygdsskildring med starkt religiöst tema och det är sällan jag har läst en bok som så allmänt och mångsidigt beskriver livet i en socken - och den grupp som senare utvandrar till Jerusalem. Visserligen finns ett fokus kring Ingmarsgården, men fler romanfigurer än invånarna på den gården får gott om utrymme.

Det som emellertid är mest imponerande med romanen, är det sätt på vilket den hanterar just detta religiösa tema. Det handlar alltså om en frikyrklig, eller snarast sektliknande församling, som växer fram i socknen och som sedermera får en grupp människor att lämna Dalarna för "det förlovade landet". Det är ganska lätt att tänka sig att bokens implicita författare, gentemot denna församling, skulle "välja sida" - alltså antingen vara fördömande eller beundrande. Det fascinerande är att den aldrig gör det. Det finns inget entydigt i kritiken mot den nya församlingen och istället belyses både negativa och positiva aspekter av denna nya gemenskap.

Kanske någonting man kan lära sig någonting av? Att ta i beaktande då man läser skarp journalistik om "vansinniga" religiösa sekter. Det faktum att det alltid finns olika aspekter och perspektiv på allting.