"Att ha och inte ha" - en sanning?

"På de andra lyxjachterna finns andra män, med andra problem" är ett citat som följt mig under en period, som snabbt räknat har upptagit en fjärdedel av mitt liv. Detta trots att jag inte förrän så sent som förra helgen fick se det i tryckt text, efter att jag redan som tonåring föresatt mig att genomföra läsandet av Att ha och inte ha av Ernest Hemingway, en bok jag i min tidigare ungdom avfärdat som urbota tråkig och ganska intetsägande.

Då hade jag inte lärt mig att uppskatta Hemingways på ytan ganska ickeomfattande och vardagliga prosa och dialogarbete. Nu kan jag inte få nog av dessa torftiga uttalanden, som är så livfulla, så intensiva och färgrika. Det är som om orden kryper in under skinnet och den obetydligaste mening blir det mest vibrerande tonläge - eller intensiva, sanningssägande satser. Vi överfalls inte av någon irriterande moralpredikan eller några hurtfriska hjältefigurer, utan får krasst och i alla enkelhet ett stycke ren och skär sanning berättad för oss. Varför kallar jag det sanning? Handlar det om överensstämmelse med verkligheten, eller en "rättfärdig" moral som genomsyrar? Nej - det är sanning just för att det avskärmar sig från allt detta. Romanen gör inga påståenden om verkligheten som inte är så allmängiltiga, men samtidigt så fascinerande specifika, att de omedelbart inger en känsla av oemotsägbar sanning, oavhängig tid och rum.
"Han hade varit en bra kille, innan han börja supa" Denna någon är precis som han beskrivs, utan att någon verklighetskorrelans alls behövs.

Att ha och inte ha tar oss ut på en resa där skillnaden mellan liv och död är en hårsmån och där det känns som om båda dessa fenomen är en parallellitet, med ett exakt lika värde. Döden är bara en stilla tystnad, en negation av en lika stilla ström av ord, intryck och händelser. Livet är smärta, döden innebär avlastning för en, men också en pånyttfödelse av smärtan hos en annan. Varat är en ständig process i upplösning, omedveten för alla, utom den objektive betraktaren. Här lurar alla alla och pengar är ingen småsak, inte som kineser. Vi väljer rätt då vi reagerar rätt, tänker jag häpet då folk faller i vattnet och berövas sina sista andetag och lugn fortsätter att härska över tvivel och rädsla.

Sönder - Henry Parland

Boken inleds med meningen "Denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust", en mening vars ärlighet frapperar mig. Här skäms man inte för plagiaten, snarare är det eftersträvansvärt att låta nämna sin inspirationskälla innan själva romanen inleds, så att potentiell prousthatande läsare slår igen boken igen, eller ser till att stålsätta sig. För den som läst På Spaning efter den tid som flytt känns dock omfånget betydligt mindre skräckinjagande, dryga 100 sidor åstadkom han på detta ofärdiga verk innan han alltför ung avled.

Sönder är en kärlekshistoria i kontroversiell tappning. Huvudpersonen återkallar minnen genom fotokopiering och låter ögonblicksbilder bli levande för några sekunder, för att sedan lämna dem att blekna. Berättelsen har sitt slut i början och fångar sedan innanmätet genom fragmentartade möten i mondäna 1920-talsmiljöer. Cafélivet är centralt och Helsingfors blir som ett något mer kylslaget Paris, där bilfärder avlöser danskvällar på tvivelaktiga ställen.

Även kärleken känns fragmentarisk och kylslagen - inga romantiskt bultande hjärtan som brinner av trängtan och åtrå, snarare korta, intensiva, men knappast djupgående, snarast övergående, smärtor som på något sätt bidrar till att bilda en illusionslös grund. Lögner och svartsjuka, som överallt annars, finns förstås, men allting är på något sätt distanserat och övergående. Begravningen blir en parafras på Albertines död i På spaning... och är en död som redan hänt långt tidigare än den rent fysiskt inträffar. Den är kärlekens död, snarare än den mänskliga, med ett tyst och hånfullt skratt mot all tanke om den "eviga" tvåsamheten.

Jag ser flimrande cafébilder, kokotter, dans och soluppgångar, men föga romantik. Det moderna har tagit över.