Är hopplöst ute - i samtiden.

En sak jag har förstått är att man antingen skall vara mitt i det - mitt i samtiden - och läsa de böcker som precis kommit ut och om vilka debatten helst ännu inte nått stiltje. Eller så skall man vara hopplöst ute.

Jag har ägnat dessa fyra bloggår med att vara hopplöst ute. Och att inte direkt sticka under stol med det. Nu skall jag dock begå paradmisstaget att vara hopplöst ute, men I SAMTIDEN:

Jag har alltså läst kungaboken, boken om den där hopplösa statschefen, Den motvillige monarken. Jag har alltså inte köpt den, ej heller lånat den på biblioteket, utan helt oförhappandes gjort ett snabbt bokbyte på en resa och ramlat rakt ned i en debatt som fortgick medan jag var på betryggande avstånd i Moskva.

Jag tänker nog egentligen göra diskussionen kort och avfärda boken med en helt blaséartad axelryckning. Den är hutlöst ointressant och fantastiskt dåligt skriven. Den liknar skvallerpress mer än skvallerpressen själv och hur sanna sakerna som tas upp i den nu än är, så är de så hopplöst dåliga framställda att jag betvivlade varenda ord.

Nåväl, kanske är jag lite blasé, just därför att jag är alldeles för sent ute med denna läsning och därför helt utan förvåning slår upp sida efter sida med saker jag genom några månaders mediadebatt redan har tagit del av. Men även med den eventuella förvåningen i beräkningen, så är jag inte direkt intresserad av att läsa usel journalistik, kändisskvaller eller någon form av biografiskrivning av den här sorten. I synnerhet vill jag inte ägna värdefulla timmar åt att ta reda på hur engagerad nazist Silvias pappa egentligen var. Alla vet vi väl att överklassen på den tiden - liksom nu - förföljs av en inte bara hutlöst dålig stil, utan också en utomordentligt degenererad moral.

Vad hade vi att förvänta oss?