Mina kunskaper i det spanska inbördeskriget grundar sig helt och hållet på tre litterära verk. Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig, George Orwells Hyllning till Katalonien och Peter Weiss' Motståndets estetik. Det kan tyckas som att jag måste ha fått en ganska ensidig syn på det hela, då samtliga medverkande romanhjältar slogs på en och samma sida, men det är ingalunda så enkelt.
Främst i Orwells roman, som dessutom är självbiografisk, får man ett perspektiv av detta krig som man annars kanske inte skulle ha fått. Dess meningslöshet, hur allting hänger på en skör tråd. De inbördes oupphörliga stridigheterna och meningsskiljaktigheterna. Även om man inte i någon av böckerna får någon direkt sympatisk bild av Franco och de andra fascisterna, så är det knappast en fullkomligt glorifierande bild av soldatlivet på folkets och de frivilligas sida vi får i någon av dessa tre fall. Snarare tvärtom. Detta må vara en kamp för friheten, eller vad för klyscha med vilken de nu vill låta förklara stridigheterna, men knappast en odelat vacker sådan.
Här finns plats för den sedvanliga Heminwayska hopplösheten, den kvalmiga och dammiga hettan som i desertörens krigsupplevelser i densammes Farväl till vapnen, samt känslan av litenhet inför det stora. Att vara en ensam människa i en stor politisk rörelse, oförmågan att se sig som en kollektiv varelse i en vilja som ligger högre än en själv.
Weiss låter själva språket bli en barriär inför de verkliga händelserna i romanen. Kriget blir en dammig bakgrundsbild som då och då tar sig uttryck i en last med halvdöda sårade. Här är talet, diskussionen, det viktiga. Detaljer, arkitekturen, madrasserna på stengolvet i herrgården, blodet på marmortrappan hör också till, men distansen är alltid påtaglig. Ingenting är dramatiskt, allting är lugnt och inflörlivat i ett språk som nästan ligger över den visionära upplevelsen. Weiss låter oss aldrig komma nära.
Nära kommer vi dock i Orwells skildringar. Vi är där. Det är samma hetta, samma damm som i de övriga. Skottlossningen är lika högljudd som hos Hemingway, men interaktionen får större betydelse. Orwell ligger på ett tak i en större stad, inte i någon grotta eller under en tämligen avlägsen bro, inte på ett sjukhem på landet. Han är mitt i skottlossningen. Mitt bland de stridande, men ändock tycks allting lika ändlöst meningslöst.
Mitt intryck av det spanska inbördeskriget är en högljudd kakafoni av dessa "kamrat!", ömsom svalkande med rödvinsfyllda säckar, men alltid lika dammigt, alltid lika avlägset. Fienden är sällan uppenbarad, mest en svart skugga i horisonten och skott i fränders kroppar. Mitt eget spanska inbördeskrig är Weiss' ändlösa meningar, Hemingways torftiga men innehållsrika språk, med en förmåga att beskriva de värsta tillfällen med ett uppenbart lugn, samt Orwells mindre framträdande, subjektiva färgning.
Och många ständigt blödande människor.
