Mary Shelley

Jag förbannade denna bok ett otal gånger. Att tvingas umgås med den under hela julhelgen syntes mig vara en enda utdragen pina. Jag började under den långa resan mot barndomstrakterna, med en förhoppning om att härmed få ta itu med en riktig gotisk roman.

Den sista människan av Mary Shelley, utgiven på H:ströms förlag för några år sedan, är under de första 300 sidorna en ordentlig besvikelse. Först i mitten av boken anar man dess egentliga innehåll och dessa är genomläsbara, om man har utvecklat en teknik där man kan skumma igenom stora textmängder under ganska kort tid och dämed undvika långa utläggningar om romantiskt dravel, vilka återkommer mycket frekvent.

Stora delar av boken är som vilken bokklubbsbok som helst, fast sämre. Någon form av mänskliga karaktärer finns inte alls. Snarare finns ett antal stela skal som skall föreställa människor, men som mest är blödiga stereotyper som till utseende och beskrivning påminner om gullhåriga dockor eller prinsessor i någon saga. Huvudpersonerna är äckligt vackra, intelligenta och spirituella. De saknar all form av djup. Okej, visst, allting skall vara ett symbolverk om världen i förändringens skede - allt som varit fast bliver förgängligt, eller hur nu ledorden lyder, så det kanske inte krävs några personporträtt. Men varför då dessa enorma utläggningar om hur idiot nummer ett och idiot nummer två är upp över öronen förälskade i varandra och hur underbara och perfekta deras barn blir? Jag vill inte. Jag mår illa. Jag struntar i att de är så underbara för att de läser böcker och har fått en klassisk brittisk bildning, för allt tjatigt elände med ideliga referenser till antiken och bibeln får bara en sliskig prägel.

Sedan dör alla i pesten, vilket ger lite mer ljus åt berättelsen. Men det hindrar förstås inte earlen av Windsor, Adrian gullpojken, att ställa upp för hela jordens mänsklighet som en räddande ängel, alltid lika underbar. Han värjer dem mot irrläror och leder dem mot det förlovade landet som en annan Moses. Och vem blir "den sista människan", om inte Adrians främste beundrare, den alltid lika underbare Lionel? Då var förstås de tre sista människorna som inte togs av pesten hans egen underbara familj. Mycket övertygande.

Den förtjänst som boken ändå har, är nog själva tidsbeskrivningen, händelseforloppet bortom alla personer. Det skall utspela sig på 2070-90-talen, men allt blir mer likt någon slags europeisk medeltid, med sina skepp, hästdragna vagnar och pesten. Dock blir hela tidsperspektivet ganska spännande, med dess svävande karaktär. Ingen av industrialismens verkningar har förutsetts och världen är mycket annorlunda mot hur vi idag skulle tänka oss den sextio år framåt. Alla antika och bibliska referenser gör tiden nästan tidlös emellanåt. Apokalypsen är alltid närvarande, mer eller mindre, och ger hela boken en mystisk prägel, som bitvis gör vissa stycken till och med läsvärda.


Slutorden blir dock: Slösa inte din tid. Men om du upptäcker att det är den enda bok som existerar inom några mils radie och du bestämt måste läsa någonting, så, ja, någon förtjänst har den ändå.