Solsjenitzyn, Cancerkliniken

Att Aleksander Solsjenitzyn är död har väl knappast inte gått någon förbi (inte ens min mor, visade det sig) och kanske markeras härmed slutet på en sovjetisk era. En sovjetisk era som kanske egentligen inte överlevde Sovjets fall, men som på något sätt känns mer prudentligt avslutad i och med denne gamle nobelpristagares död.

Vad jag vill skriva om är dock ej i första hand politiskt orienterat, utan vittnar snarare om ett rent konstnärligt litterärt intresse. När det gäller rysk politik är jag nämligen mestadels bara förvirrad. Mina två katter härhemma, Kostoglotov och Zosjenka, har förlorat sin "anfader" och jag får en obetvinglig lust att läsa om Cancerkliniken, en av mina favoritböcker från det tjugonde århundradet. Jag vill minnas inledningsscenen i denna bok, som så starkt påminner mig om filmen Kristus stannade i Eboli (Francensco Rosi). Kanske är det bara för att temat är likt, förvisning till en avlägsen ort - en by där livet är annorlunda. Fattigt, engagerat, men stilla. När jag såg Rosis film var det som om jag såg några av de bilder jag skapat i huvudet då jag läste Cancerkliniken, visualiseras i filmen. För filmen har en nästan meditativ stämning med ett otroligt vackert foto.

Väl på kliniken är det som man kan tänka sig. Kallt, hårt, med en slags avgrundsstämning, men samtidigt en värme någonstans ifrån. Vysotskijs texter om de skadade (minns dem ej ordagrant) under kriget kommer väl till pass. Någon till vänster om mig saknar ett ben och han till höger är redan död. Kroppsdelar faller av i takt med sjukdomens förlopp. Ordet "metastaser" förföljer mig och bilder av cancerceller som destruktivt försätter kroppar i ett sönderfallandestadie blir kanske en slags metaforer.

Kärleken är lika infekterad den och man letar förtvivlat efter det som är "äkta". Men vari ligger då egentligen värmen, kan man fråga sig? Men i samtalen, i oron, i ignoransen och ensamheten, isoleringen, finns både skönhet och värme, om än gömd. Vi vet att vi dör, men att få se solen en sista gång, i frihet, blir till tusenfaldigad skönhet. Även om misären är övergripande.

Estetiskt sett är detta ett mästerverk. Vad än för elakheter som sägs om Solsjenitzyn och hans mer sentida texter, så var han en mästare på personporträtt. Huvudpersonen, Kostoglotov, är trots alla sina fel och brister, elakhet och ensamhet, en av de vackraste karaktärerna i den ryska 1900-talslitteraturen. Han är en dödende hjälte utan hjälteegenskaper. Han är den magre Memeds (se Yasar Kemal, förra sommarens inlägg) antites och sjuklig och svag är han kampens motståndare. Men levande, om än döende.

Också aktuellt då en bekant till min mor precis fick diagnosen, "cancer i hela kroppen".