Muratova - Chekhovskie motivy

Häromdagen såg jag Murotavas film Chekhovskie motivy (Чеховские мотивы), som i en rak svensk översättning borde heta ungefär "Tjechovs motiv" eller "Tjechovska motiv". Muratova var för mig okänd mark, men jag blev lovad en Tarkovskijsk tradition med mycken estetik och hann heller inte nedslås av IMDB:s mindre smickrande betyg; 5,1, någonting jag inte upptäckte förrän alldeles nyss.

Med absurditeter, obehagliga människoporträtt, kommunikationsproblem, stämningsfylld musik och långa klipp gör Muratova Tjechov rättvisa. Det händer ingenting och allting är bara en del av någonting större, bara en ögonblicksbild ur livets långa varande. Vi får följa ett bröllop i realtid och se hur publiken våndas, skvallrar och ger uttryck för både vansinne, leda, ångest, glädje och avsky. De rika människorna skildras nästan obehagligt naturalistiskt och alla verkar sjukliga, dekadenta och nedgångna.

Inledningen och avslutningen är direkt hämtade ur Tjechovs novell "Besvärliga människor" som bland annat finns att läsa här. Muratova gör av denna, nästan helt neutrala, berättelse en oerhört stark scen där moderns desperation och faderns tystnad blir till en bild av den ständiga kommunikationssåvrigheten. Meningslöshet breder ut sig och misären är tydlig i alla delar och i alla karaktärer. Ingen lyssnar på någon och studenten, huvudpersonen, är lika förtappad som resten av familjen, alla lika bortkomna och olyckliga. Bröllopsscenen baserar sig på Tjechovs inte alltför omtyckta pjäs "Tatiana Repina", vilken jag dock inte har läst.

Att jämföra denna regissör med Tarkovskij är inte rättvist, Muratova har en egen, kanske mer livfull charm, men saknar Tarkovskijs förmåga att fängsla in på djupet. Tarkovskijs estetik är mer genomtänkt och utarbetad, medan Muratova bitvis känns lite famlande. Emellertid finns det likheter, i enlighet med den ryska filmtraditionen är de båda mycket långsamma och med fokus på scener som aldrig tycks ta slut. Muratova förvånande högljudd, Tarkovskij lågmäld.

En bra och på det hela taget välgjord film, väl värd att se, i synnerhet de första scenerna är mycket estetiskt tilltalande.



Kira Muratova föddes i Rumänien, ett område som numera tillhör Moldavien, men har under större delen av sin karriär bott i Ukraina. Såvitt jag vet, både lever och verkar hon än.

Thomas Thorild - skald?

Detta marknära citat av vår store, landsförvisade skald, filosof och jurist Thomas Thorild snubblade jag helt oförhappandes över under en Berlinresa i höstas. Thorild är ingen som tar speciellt stor plats i skolundervisningen, kulturdebetten eller i de privata bokhyllorna, oaktat han här får representera Sverige på en oansenlig gata i Tysklands huvudstad.

Min egen relation till Thorild har däremot, förvånande nog, flera år på nacken. Det var i början på gymnasiet och det skulle skrivas en fiktiv berättelse med historisk bakgrund, upplagd som en levnadsbeskrivning. Efter lite bläddrande i böcker på Norrköpings stadsbibliotek blev huvudpersonen utnämnd. Det skulle handla om den okände, oäkta sonen till Thomas Thorild. Jag minns en episod med ett dödsfall orsakat av att personen i fråga dog på grund av att denne fick en lanterna i huvudet. Jag minns dock ej vem detta gällde, om det var en historieomkrivning och det hela gällde Thoms Thorild själv, eller om huvudpersonen var den som fick gå detta nesliga öde till mötes.

På Projekt Runeberg kan man läsa om Thorilds liv och levnad, alldeles lagom subjektivt färgat, såsom det anstod en tidig nittonhundratalslitterturhistoriker. Här kan vi bland annat läsa att:

/.../ hans diktning är föga formskön och lider af oklarhet samt svulst.

och att:

/.../ han hade tillika en naiv mening om sin egen omätliga storhet och förblandade ofta sig själf med de sublima mål, för hvilka han stred. Detta bidrog i sin mån till att han kom att sakna själfbehärskning och själfkritik.

Jag är omåttligt förtjust i denna höga herre som var oförmögen att betrakta sig själv och som troligvis aldrig har hört talas om ordet "självdistans". Hur mycket jag än kämpar emot, har jag emellertid svårt att inte hålla med denne Karl Warburg
om Thorilds överdrivet svulstiga diktining. Åtminstone när det gäller att besjunga friheten visar han prov på roande naivitet, som i och för sig inte är så dum i sin ofrivilliga komik.

Alltså, om du folkvett har,
du, som heter herre,
tacksam, god och hövlig var
mest emot de smärre.

--------------------------

Blod, karlar, är vår frihet värd,
blod varit ärans färg
från hedenhös bland dessa berg
blod är vår frihet värd.

Men hur ogillad och hånad den här herren än var under sin levnadstid och hur mycket dålig kritik hans skaldekonst än fått, har han åtminstone satt sådana spår i världen att han inte bara finns citerad i Berlin, utan också fått ett urval av sina texter utgivna av Svenska Akademien, jämte giganter som Vilhelm Ekelund och Ola Hansson, samt fått en liten lund vid en tunnelbaneuppgång uppkallad efter sig. Var denna lund ligger vet jag dock ej, men eventuell läsare som vet, kanske kan höra av sig?

Kanske förtjänar Thorild en omläsning, där man fokuserar mindre på hans oförmåga att se bortom sig själv, någonting som hans samtid knappast kunde bortse från, då han om och om igen orsakade rabalder och tidningsdebatter med sitt missnöje och sina fixa idéer?

Boris Mikhailov

Boris Mikhailov, den kände ukrainske fotografen, gestaltar Sovjetunionens sönderfall. Se ett urval av bilder här. Det vackra får vika undan för det obehagliga. Urvalet på
Shugoarts är en aning bredare och artnet har också endel intressanta bilder.














Den postsovjetiska konsten har en förmåga att uppröra, men också att stagnera i någon slags fas där man låter motivet vara konsten. Har man en historia att berätta, eller en intressant motiv, låter man detta göra konsten. Det konstnärliga som fotografen eller författaren själv skall stå för hamnar i skymundan. Se på Ruben Gallegos "lovsång till livsviljan" (som DN kallade den, i en artikel från 2005), nämligen den självbiografiska boken "Vitt på svart". Med ett öde långt mycket mindre exceptionellt, hade han aldrig väckt någon uppmärksamhet. Hans författarkonst är ganska medioker och allting antar en löjlig ton av krystad livsglädje uppblandad med självömkan. (Men man får inte kritisera Gallego, han är ju handikappad.) Den postsovjetiska konsten blir politisk och den blir motivbaserad, man berättar sin historia och låter oftast det komma före den rent estetiska aspekten.

Jag vill dock inte säga att Mikhailov enbart är en motivfångare, nej, han är långt mer än så. Vad jag vill säga är att tendensen finns där, som hos många postsovjetiska konstnärer.

Lundagård

Det av Tegnér myntade uttrycket "en akademisk bondby", ( som beskrivning av staden Lund), känns plötsligt väldigt aktuellt, även om det inte tar sig sådana uttryck som på Tegnérs tid:

De yttre omständigheterna kring den akademiska undervisningen var tämligen påvra. [---]
[...] eftersom han själv [Tegnér] för sin försörjning måste bedriva lantbruk med kor och får och hålla sig väl underrättad om spannmålspriserna.

Litteraturens historia i Sverige, sid. 180, Olsson, Algulin.

Lika hårt är det inte idag, vi kan nöja oss med att ta jobb inom telemarketing, restaurangbranschen eller som hundmotionerare för att klara livet som student utan att drabbas av mindre trevliga åkommor som till exempel skörbjugg eller allmän näringsbrist. Se denna artikel jag läste i Sydsvenskan häromdagen.

Fast jag är fortfarande av den åsikten, att söp inte studenterna så förbannat, skulle de nog ha råd med både det ena och det andra. Jag antar att det dock var likadant på Tegnérs tid. Då skulle det dessutom vara franskt rödvin, i äkta lundensisk revolutionär anda. Gärna samma som det franska hovet hällde i sig.

Nåväl, åter till Tegnér. För mig, icke i denna del av landet född, är det ganska intressant att få reda på lite om historien om Tegnér och Lundagård. Till exempel, bredvid en bild av Lundagårdsmuren, från 1820-talet:

Lundagårdsmuren kan stå som symbol för den skyddade akademiska miljön i universitetsstaden. Såväl muren som träden i Lundagård försvarade av studenterna gentemot yttre hot. När några av träden 1802 kapades uppstod våldsamma studentdemonstrationer, i vilka även den unge Tegnér deltog. Med nykapade trädgrenar i händerna begav sig studenterna till rektors bostad och uppstämde ropet: "Pereat Rector, vivat Lundagård!"

Litteraturens historia i världen, sid. 178, Olsson, Algulin.

Ja, jag önskar man gjorde likadant idag. Att man stängde in de där förbannade spexarna bakom lås och bom. Bakom träd och murar. Så kan de sitta därinne, invid sin fontän, och försöka luska ut någonting på latin, genom att läsa i någon dammig bok från UB. För nuförtiden är det ingen som kan latin. Det är till och med så impopulärt att Lunds Universitet inte längre ger några kurser i det. Dagens studenter är inte som de var förr. Det är inte som det var på Bo Bergman och Hjalmar Söderbergs tid, på Södra Latin.. Jag som hade någon vacker tanke om att bildningstörsten bara hade stagnerat hos gymnasisterna. Ledsamt att det enda som folk intresserar sig för idag är systemteknik och genusteori.




Här ses karnevalen på Lundagård, omkring 1860.






F.ö. är den här dikten ett ypperligt exempel på den gode Tegnérs frivola hållning, för att återkoppla till kommentaren om alkoholintag tidigare:

För var vers, jag gör,
Lovar du en kyss mig giva;
Arket fullt jag borde skriva,
Mindre har jag skrivit för.
Men man måste hålla måtta,
Jag med vers, med kyssar du.
Låt mig räkna: Där är sju!
En därtill det gör mig åtta.

Numro åtta är fatal,
Greklands sångmör voro nio,
Och en svensk därtill gör tio. --
Elva var apostelns tal,
Ty jag räknar icke Judas,
Honom, som i vänners lag
Kysste falskt; det gör ej jag,
Helst när vackra läppar bjudas.

Huru står min räkning här?
Aderton; det är dock något.
Nitton -- rimmet gör besvär,
Därföre jag fyller tjoget.
Strofen är ej full som jag,
In i hamnen vill jag styra,
Därföre till godo tag
Denna gång med tjugofyra.

Angående Hans Castorp i Thomas Manns "Bergtagen"

Hans Castorp är en vanlig och i allra högsta grad obetydlig person, åtminstone är det vad författaren försöker intala oss i de inledande kapitlen av boken. Vad är det då som gör att vi fortsätter läsa, varför fångas vårt intresse? Hans Castorp är varken hjälten eller antihjälten och hans levnadsförhållanden är, om än inte vanliga, ej heller extraordinära. Han är snarare sympatisk än osympatisk, men vid sidan om hans sympatiska sidor finns drag av förakt gentemot omvärlden och hans inskränkthet är påfallande.

Castorp är en ung man och i början av berättelsen är han endast tjugofyra år, en ålder som överensstämmer mycket dåligt med intrycket man får av hans person. Vi kan visserligen skönja en viss omogenhet och brist på världsvana, men dessa egenskaper kan ingalunda enbart finnas hos en ung man och skulle egentligen bara kunna vara ett bevis på den tyske, välbärgade mannens smala livsföring. Denne man skulle, åtminstone enligt de intryck vi för under första delen av berättelsen, lika gärna kunna vara sextio år gammal. Att han dessutom leder av temperaturväxlingar och allehanda övriga symptom förstärker bilden vi får av att han är en man av en äldre generation.

Själva omständigheterna kring Castorp är en ung mans, med tanke på den kommande provanställningen på skeppsvarvet och den ganska nyligen avslutade utbildningen, däremot är hans vardagliga vanor och mentalitet av en sådan karaktär att man lätt kan uppfatta Hans Castorp som en äldre man. Bara det faktum att han har lätt att ta åt sig vanemönster för att sedan följa dem punktligt vittnar om att den unge mannen ej drivs av den spontanitet och glädje inför det oväntade som man kan se hos många yngre människor. (Spontaniteten är emellertid ej fullkomligt undertryckt och Hans Castorp visar vid vissa tillfällen en förvånansvärd styrka då det gäller att ta sig för med saker som annars ej ses som tillbörligt på sanatoriet.) Hans hållning gentemot kusinen är knappas kamratlig på ett lekfullt vis och deras relation saknar på något sätt vitalitet, på samma sätt som när äldre människor, som knappt är mer än bekanta, träffar varandra och försöker föra ett samtal. I början av boken fyller detta en funktion, eftersom Castorp ej känner igen sin kusin som den han en gång var, utan får en känsla av att hans vistelse på sanatoriet har förändrat honom avsevärt. Denna förändring skrämmer honom troligtvis mycket, då han fruktar att samma färändring kommer att drabba honom själv om han stannar längre.

Castorp är varken obegåvad eller särskilt intelligent, men under bekantskapen med Settembrini, italienaren, utvecklas hans tankegångar och det är kanske där vi kan finna en del av de intressanta tankemönster som fängslar oss och får oss att läsa vidare. I och med Settembrinis nästan monologliknande samtal med Castorp förlöses vissa tankegångar som annars kanske aldrig hade formulerats. Den del av mänskligheten som befinner sig på dessa höga höjder i sanatoriet Berghof kan lätt identifieras med hela Europas befolknings situation. De tankar som florerar, främst i Castorps krets, ger uttryck för des strömningar som genomforsar hela Europa strax innan första världskriget och som utmynnar i fullständigt kaos. Den händelse som inträffar i bokens slutskede, inte långt innan kriget bryter ut, kan nästan ses som lika förödande och omvälvande som skottet i Sarajevo.

På samma sätt som vi följer hela Europas utveckling åren före kriget följer vi också Castorps utveckling från och med det att han först sätter sin fot på Berghof tills han lämnar bergen. De få ungdomliga och omogna drag han har försvinner ganska fort och han lär sig att acceptera situationen han befinner sig i, utan att försöka sätta sig upp emot den. (Med ovanstående text där jag skriver om att Hans Castorps karaktär och leverne föga överensstämmer med hans ålder menar jag emellertid inte att hans person fullkomligt saknar ungdomliga drag, bara att de inte är så framträdande.) Hans Castorp har mycket lätt för att rodna när han hamnar i mer eller mindre pinsamma situationer, men denna svaghet försvinner så småningom under hans vistelse och det lugn som är så karaktäristiskt för honom blir mer och mer stabilt.

Vad vi kan se är en andlig utveckling jämte en materiell stagnation. Castorp blir avskuren från omvärlden och de få kontakterna han har ”nere på slätten” upphör med tiden. Släktingar avlider och den korrespondens som fortgår i början av Castorps vistelse avstannar helt efter en period. Han slutar till och med beställa sina favoritcigarrer och övergår istället till ett märke som går att få tag på uppe i bergen. I början blir han rädd före dessa förändringar och vill undvika dem så gott han förmår, men ganska snart inser han att det inte är någon idé att kämpa emot, eller så kanske han helt enkelt glömmer bort de avståndstaganden han gjorde i början och istället finner det bekvämare att följa den rådande normen. Den förändring som Hans Castorp genomgår, i det att han går från att endast vara en besökare till att bli bofast på sanatoriet, är ett mycket intresseväckande händelseförlopp, eftersom det är ovillkorligt. Man vet vad som kommer att ske och man inser att Castorp, liksom vem som helst, är oförmögen att stå emot förändringen. Intressant är att betrakta hur lång tid det tar och vilka vanor ”nedifrån slätten” han håller kvar i längst.

I och med att denna utveckling är omöjlig att motstå kan vi lätt identifiera oss med ”offret” eller ”offren”, men också känna frustration över att han inte bryter upp från sanatoriet innan det är för sent. En alldeles för lång frånvaro från det ursprungliga livet separerar honom till slut från det för evigt. Han har då ingen möjlighet att komma tillbaka eftersom han saknar något att återvända till. Vid det laget har han byggt upp en ny, skyddad tillvaro bland de lungsjuka i bergen och känner heller ingen längtan från att bryta upp. Huruvida det skall tolkas som inskränkthet eller rädsla att förlora tryggheten är en mycket svår fråga, vilken jag ej har för avsikt att besvara i denna personanalys.

Vidare är de känslor som Hans Castorp hyser för Claudia Chauchat ej att försumma i denna analys. Dessa är i stor del i strid med hans övriga person och vänder också uppochned på de ideal och normer han tidigare levt med. Det är denna kärlek som får honom att stanna på sanatoriet trots att läkaren gett honom medicinskt tillstånd att resa hem och det är Claudia Chauchat som får honom att våga släppa efter på sina egna begränsningar och regelmönster. Längtan efter henne blir en essentiell del av Hans Castorps liv och han inrättar till och med vanor efter hennes, vilket visar hur hans vilja är underordnad kärleken till henne.

Castorp har precis de svagheter som alla andra mänskliga individer, faller för samma frestelser och visar prov på både den mänskliga envisheten och naiviteten. Han lyder under en auktoritet, i detta fall läkaren, och följer till stor del, men ej helt, dennes direktiv. I honom kan vi utläsa våra egna svagheter och vår egen vanmakt inför auktoriteten och vi kan i betraktelsen av denna man komma på oss själva med att fördöma de misstag vi så ofta själva gör. Han är en bild av oss, likväl som sanatoriets invånare är en bild av mänskligheten. Inte bara i första krigets upprinnelse, utan i alla krissituationer och under alla uppviglande händelser är detta bilden av en mänsklighet och den enskilde individen som del av den. Vi är fångna under överheten, men denna överhet ej endast ett civilisationens och de regerandes uttryck, utan kan även finnas inom oss själva och medvetet eller omedvetet påverka oss och de val vi gör. Hans Castorp är en bild av oss, förmäten, en smula ironiserad, men fullkomligt jämförbar.

Hadsji Murat - en omläsning

Med inte alltför goda minnen av förra gångens genomläsning av Lev Tolstojs "Hadsji Murat", tog jag mig, för några dagar sedan, an detta verk vid inte alltför gott mod. Vilka förändringar jag genomgått (?), som gör att jag denna gång lyckades uppskatta den långt mer än förra gången, är jag osäker på, men detta är ett gott exempel på att det inte alltid är av ondo att läsa om böcker (annars är jag av den, inte alltför hälsosamma uppfattningen att det är slöseri med tid att läsa om en bok, då man skulle kunna lägga tiden på att läsa en ny, orörd).

Detta är ett sent verk av den gode Tolstoj, efter att han gett upp de positiva tankarna (synen på äktenskapet osv.) som återspeglas i Krig och Fred och också i viss mån i Anna Karenina (åtminstone till en början), men som återkopplar till en tidig period i hans liv, som han tillbringade i Kaukasus. Ungdomstiden i Kaukasus var, enligt författaren till förordet, Nils Åke Nilsson,

en flykt från den sysslolösa vardagstillvaron, ett försök att komma undan den gnagande otillfredsställelsen med sig själv.

Boken handlar alltså om Hadsji Murat och min fina utgåva i serien "Ryska Klassiker" av Tidens Förlag (utgiven 1947), översatt av Bengt Kyhle, har den träffande undertiteln "-hjälten från Kaukasus". Ganska hårdför, seg och nitisk går denna muslim över på ryssens sida, efter en brytning med imamen Sjamil, för att rädda sin, av denna imam, tillfångatagna familj. Han har ingenting till övers för ryssen och det finns ingen tillit på någondera sida, men den sega livskraft, liknad vid en kardborrblomma, som uppfyller honom, drar honom också framåt.

Av Tolstojanismen finns få tecken och man märker här att Tolstoj frångår sina egna principer. Han hänger sig åt skrivandet, som en förlustelse, och kämpar samtidigt mot sin egen uppfattning om den moraliska konsten, den som har ett specifikt, moraliskt syfte. Det enda som härleder till Tolstojanismen i någon högre utsträckning är den korta skildringen av soldaten Agdejev, som offrar sitt familjeliv för att gå ut i strid, bara för att hans bror, som har flera barn, skall slippa. Han dör för sin sak och lämnar en tröstlös familj bakom sig.

Berättarglädjen går inte att missta sig på. Man blir snabbt uppfylld av alla de detaljer som bygger upp denna korta roman och i styckena om Tsar Nikolaj kan man finna både det ironiska och det karikatyrartade, som var så typsikt för den ryska naturalismen (en strömning som kom före realismen i Ryssland). Visst kan berättelsen kännas mest som ett brottstycke, helst om man jämför den med Yasar Kemals långa romansvit om "Magre Memed", men å andra sidan undviker denna roman Kemals löjliga fasthållande vid den alltigenom perfekte hjälten, den som inte kan göra någonting ont. Tolstoj skildrar en människa, med en, i andras ögon, hjältestatus, medan Kemal skildrar en hjälte, med vissa mänsliga drag. Det onda och det goda, i skarp kontrast, är representerat hos dessa båda författares hjälteskildringar, men framträder så mycket tydligare och mer schablonartat hos Kemal.

Kanske är Hadsji Murat snarast inte att se som en hjälteskildring, utan man bör kanske leta efter det intressanta i det kringliggande, i människoskildringen. I alla små korta berättelser och detaljer om människorna i Kaukasus, om mentaliteten och förhållningssätten, om livet i stort och i smått. Butler är en bigestalt som inte dyker upp förrän ganska sent i boken och som också ganska snart lämnas därhän, för att lite snabbt bli ihågkommen precis i slutet. Man får intrycket av att alla de människor Tolstoj flikar in har en alldeles egen historia, lika väl värd att berätta som Hadsji Murats. Kanske är det också där romanens brist ligger, i det oavslutade, det fragmentariska, men nästan hejdlöst detaljrika, någonting som lätt ger upphov till en frustration. Man vill veta mer.

Om Bengt Kyhle, översättaren, kan man dock säga att han i vissa formuleringar lämnar övrigt att önska. Till exempel, hur relevant är det egentligen att använda sig av adjektivet "snusbrun"? Men man får visserligen också ta i beaktande att denna översättning är gjord på fyrtiotalet. Denna, mycket läsvärda, roman finns emellertid i en nyöversättning från 2006 av Barbara Lönnqvist, under titeln Hadji-Murat, utgiven på Lind & Co förlag. En mycket fin, limegrön utgåva, som finns på det flesta nätbokhandlar. I översättning av Barbara Lönnqvist (som f.ö är professor vid Åbo Akademi) finns även Jevgenij Zamjatins Draken och andra berättelser. Inte helt illa, det lilla jag än så länge läst.

Fragment ur den ryska modernismen

Under rubriken "Den ryska modernismen", ser detta ut att bli den tredje Rysslandsorienterade texten.

Nåväl. De ryska symbolisterna var inte som de franska symbolisterna. Kanske var detta dock vad den framträdande personligheten Briusov (Брюсов) ville, då han 1894 låtsades att den ryska symbolismen var i full gång. Hans önskan var att det skulle finnas en etablerad grupp symbolister i det litterära Ryssland, någonting som inte existerade vid denna tidpunkt. Så han översatte lite dikter av Baudelaire och Rimbaud, som han gav ut under namnet "Ryska symbolister".

Här är för övrigt en mycket vältecknad bild av honom, som dock tar sig mindre väl ut i detta komprimerade format:

Briusov fick dock rätt (om man kan uttrycka sig så) och symbolisterna fick fart. Å ena sidan dekadenterna, å andra mystikerna. Nu var, enligt dem, den ryska realismen över (det dröjde visserligen inte länge förrän den socialistiska realismen vaknade, men angående den, är det kanske relevant att diskutera begreppet "realism".) och detta var fullkomligt samhällsfrånvänd poesi. Eller hade intentionen att vara det. Inte alls i artonhundratalets skola med andra ord, där det var meningen att litteraturen skulle ha en stark roll i samhällsdebatten. Då fanns det alls ingen konst för konstens egen skull.

Man ville suggestera en verklighet bortom denna. Sätta sig i höga torn och nå det ockulta. Man ville vara tysk och rysk på samma gång, man hyllade estetiken och mystiken. Det nya seklet låg orört och livsfarligt på andra sidan sekelskiftesgränsen, men dessa oroliga herrar (och damer) överlevde även detta. Även om de inte fick uppleva väldigt mycket av det nya seklet. För relevant är också att nämna att alltför många dog ganska olyckligt.

Den ena i arbetsläger, den andra driven till själmord, den tredje av självsvält och den fjärde i exil. Staten Sovjet hade nog ihjäl ett ganska betydande antal.


För att föregripa, så känns Kasimir Malevich väldigt rätt. En inspiration till den följande futurismen:



En svart fyrkant. En klassiker är annars "vit fyrkant på vit botten" (eller hur det nu låter i svensk översättning).

Det sköna Östgötaland

Om de östgötska bygderna finns mycket gott att säga. Helst om man beger sig in i små diskussioner i obskyra forum, där någon dristar sig att säga några ord i halvåret. Där finns till exempel teorin om att "östergötland gick i konkurs och [att] dess verksamhet köptes upp av jan guillous och leif gw:s produktionsbolag. allt som finns kvar är slätt och stadskulisser att spela in polisserier i."

Det ryktas även att Torgny Lindgren skall bo i Tjärstad, utanför Rimforsa, en ort på 2900 invånare som knappast är känd för annat än sin kyrka från 11-eller 1200-talet (därom tivstar de lärda). Vad den gamle västerbottningen ser i Östergötland är okänt, men att han trivs där, kanske man kan utgå ifrån?

Annars kan man alltid botanisera i vad som kan tänkas gå att finna på denna sida. "Östgötakulturen" är alltid lika levande. Missa till exempel INTE broarnas dag i Mjölby eller Veteran- och nostalgimarknaden i Motala. Borensbergmarknaden är dessutom - liksom Skänningenmarken - en begivenhet. Har du tröttnat på det ordinära? Gruvmilen i Grytgöl är en populär runda, om du har vägarna förbi Finspång. "Sommarens äventyr", så att säga.

Se bara idyllen breda ut sig:

Belinskij och det samtida Ryssland

Belinskij var, åtminstone om man får tro D. S. Mirsky, en synnerligen amuserande personlighet. Om än ofrivilligt. Detta kanske inte är ett uttalande som är rättvist att fälla om honom, på ett rent personligt plan (av den enkla aledning att jag aldrig träffat honom), men som kan vara relevant om man får lite mer perspektiv på hans liv och levnad. Eller vad jag baserar det på, vissa enstaka uttalanden. Ibland liknar han nästan Turgénjev, som lite överseende roade sig på den unge Dostojévskijs bekostnad. Han var den plebejiske ledaren för "Västerlänningarna" ( i kontrast till Slavofilerna) under första delen av den ryska realismen på artonhundratalet. Höjde både Gógol och Dostojévskij till skyarna, för att sedan förkasta dem helt, när de inte längre föll in under hans syn på vad god litteratur var. När det inte var tillräckligt samhällskritiskt för hans smak. Han hade nämligen en en tanke om att litteraturen skulle skapa det samhälle som han drömde om.

Under denna tid var ryssarna mycket intresserade av sin ära. En ära man skulle behålla till varje pris. Även om det betydde döden, vilket det ofta, på grund av de otaliga duellerna, gjorde. Titt som tätt var det någon lovande författare eller poet som gick till sina fäder i alltför unga år. Se bara på Lérmontov, en av de poeter som föddes ur den gyllende tidsåldern.

Lérmontov and Martýnov paid court to the same lady, and Lérmontov poisoned Martýnovs life by teasing his rival in the presence of the lady. Martýnov bore it for som time but at last called Lérmontov out. Lérmontov was always glad of a duel. They met on July 15, 1841, in the plain near Pyatigórsk. Martýnov was the first to fire, and Lérmontov was killed on the spot.

D. S. Mirsky, A History of Russian Literature, From Its beginnings to 1900.

Om man får tro Mirsky hade han alltså ingenting emot att gå i duell. Och rönte därmed samma öde som Pusjkin före honom. Bara det att Pusjkin fick ligga och lida i tre dagar innan han slutligen dog.

En annan författare under denna tidsperiod, som åtminstone i början uppskattades av Belinskij, var den lite smått vansinnige Gógol. Redan i början vittnar vissa händelser om hans inte alltför välutvecklade självdistans. Bland annat skrev han ett verk som behandlade det tyska, idylliska livet, kallat Hanz (sic) Küchelgarten, under pseudonymen V. Alov. Det blev mycket dåligt emottaget av kritikerna, varför han snabbt köpte upp samtliga exemplar av den självbekostade upplagan - och brände upp dem. Vidare berättar Mirsky:

In this state of disillusionment he suddenly went off abroad, with the intention, as he said, of going to America. But he only went as far as Lübeck. After a few days' stay there he returned to Petersburg /.../

Ja, många är vi med drömmar om Amerika. De flesta av oss kommer nog inte ens så långt som till Lübeck. Starkt gjort Gógol.

Gógol har många skäl att uppmärksammas, inte minst för sina litterära verk, men kanske också i mycket stor grad för alla de lustiga saker han hann göra under sin levnad. Hans näskomplex, hans notoriska ljugande (bland annat i breven till sin moder) och den extrema hybris han råkade ut för under senare delen av sitt liv. Där han bland annat skrev brev till sina (forna) vänner och elever, samt andra bekanta, och bad dem om tjänster och utmålade utförandet av dessa som en väg till frälsning.

Direktøren for det hele

Jag var och såg Direktøren for det hele av Lars von Trier häromkvällen (kanske är det snart en vecka sedan). Förväntningarna kanske inte var Trierska (i min mening), då allt jag har sett är den fenomenala miniserien Riget, som ni nog alla känner till. Jag kunde knappast vänta mig någonting i samma klass som den, då man, sorgligt nog, finner att regissörer sällan gör om sina bragder.

Nåväl, det här handlar om någontong helt annat. Det är en komedi, kanske snarare i den antika meningen, än i den moderna (trots avsaknandet av jättelösfallosar), åtminstone enligt Trier själv (?), men ändå; en komedi. Jens Albinus gör en hyfsad insats som den, av en nästan helt okänd dramatiker, överdrivet fascinerade skådespelaren Kristoffer, som får till uppgift att spela en ickeexisterande direktör för ett företag. De andra skådespelarinsatserna är över lag nöjaktiga. Filmen är emellertid förutsägbar (en av komedins vanligaste brister?), man vet att han kommer att inleda ett sexuellt förhållande med någon av karaktärerna (man listar också snart ut med vem) och man kan räkna ut hur de flesta komiska händelserna kommer att få sin upplösning/skruv.

En viktig del i det hela är det, i den moderna komedin, oundvikliga inslaget, nämligen att man måste driva med ett folkslag eller en nation. I detta fall är det islänningarna, som genom en representant, får framstå som karga, ilskna och tystlåtna. Eller kort och gott: fullkomligt asociala människofiender. Här passar man också på att låta islänningen själv driva med danskarna, det gäller att jämna ut striden lite. Det här har vi sett förr. Ta till exempel filmen som hade biopremiär i höstas i Sverige (och som blev, om än inte omåttligt populär, så åtminstone oförtjänt uppmärksammad), Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. Jaja, här driver vi lite med Kazachstan. Och så lite kritik av USA på samma gång. För att väga upp. Se även Conan O'Briens fixering vid Finland, Jim Jarmuschs Night on Earth, med sin fördomsfixering och så vidare. Det finns en lång tradition - och den byggs på. Men det finns ingenting man hellre vill se - än sig själv, genom fördomar.

För att återgå till Trier. Filmen har sina ljusa stunder, skall väl undvikas att kallas värdelös och jag ångrar inte mina utlagda sextio kronor, men ändock, han skrapar lite på ytan för att göra en komedi som inte är som alla andra, medan jag önskar lite djupare avtryck. Annars kan han lika gärna strunta i skrapandet och fixera komiken.

"Svält" i ny översättning

Äntligen har någon bemödat sig med att göra en nyöversättning av Knut Hamsuns berömda roman Svält eller Sult, som den heter på originalspråk, första gången utgiven 1890. Jag har väntat ett flertal år på detta ögonblick och nu tycks alltså Modernista ha åtagit sig att inte bara göra ett nytryck, utan också en nyöversättning. Här går det att läsa om Sydsvenskans mottagande. Henrik Petersen, översättaren, kopplar boken både till Ola Hansson och den mer sentida Franz Kafka. Inte helt orimliga tankegångar där, den bildliga begåvning som både Hamsun och Hansson besitter tycks nästan bitvis sammanfalla i en karg och klarblå sanning, man kan känna den isande vinden på Skånes slätter, likväl som en halvhallucinatorisk upplevelse av hunger och utsatthet i Kristiania, dåtidens Oslo. Gällande Kafka är det nästan mer tydligt. Känslan av vanmakt, den oändliga hopplösheten.

Vidare skulle man, i ett betraktande av de utomståendes syn på Hansson och Hamsun, även kunna se en likhet i vissa påstådda sympatier. Eller påstådda gäller snarast i Hanssons fall - han som till och med dog innan andra världskrigets utbrott. Hamsun är lite svårare att försvara (om det nu är det man vill), då han till och med, enligt utsago, gav bort sin nobelprismedalj till Joseph Goebbels. Så träffade han också Hitler.

Den tidiga ryska litteraturhistoriens väl och ve

Det kan vara ganska intressant att ta sig någonstans man inte varit förut, en förkovran i prePusjkin, någonstans innan ryssen blev upplyst. Inte utarmade, men knappast berikade. Frågan är vilka resultat Rysslands isolering hade på den, väldigt begränsade, mängd litteratur som finns från "början" fram till 1700-talets mitt.

Man hade ingen kontakt med den romerska kyrkan - annat än väldigt begränsat via Konstantinopel, men detta är försumbart. Den rationella vändning västerlandet tog fanns inte i Ryssland. Man accepterade inte bara tron, man ville förstå den. Det ville inte ryssen. De accepterade. Någon renässans kunde knappast existera, på grund av det enkla faktum att det inte fanns någon antik att pånyttföda. Den ryska ortodoxin kommer vissserligen från den grekiska, varför man då med lätthet kan tänkas att ja, med all den kristna litteraturen som måste kommit från den grekiska kulturen, måste väl lite hednisk/klassisk allt ha följt med. Men nej, det är där Kyrillos och Methodius kommer in. Istället för att lära ryssen (eg. rusen/slaven eller mer vidomfattande begrepp) latin eller grekiska, för att sprida kyrkan uppåt de kalla breddgraderna, hittade de på ett eget skriftspråk (som aldrig talats); kyrkslaviskan.

Efter att de (Kyrillos och Methodius) suttit där i sina munkceller i Makedonien och konstruerat ett nytt skriftspråk, baserat främst på en bulgarisk dialekt, lyckades hela denna öster hoppa över ett stort stycke västerländsk kulturhistoria. De texter som munkarna fann nödvändiga (nästan uteslutande bibliska och andra kristna texter) kopierades och spreds till folket. Följaktigen blev de så frustrerade när de såg vad de gått miste om (som vit, medelålders man sätter jag förstås den västerländska kulturen högst) och började massproducera framtida klassiker på löpande band. Tills nu, då de bara hostar upp (extremt) löjliga författare såsom Pelevin och Sorokin.


Nåväl, efter denna korta sammanfattning av rysslands litteraturhistoria vill jag hoppa bakåt en bit igen. Hur de ändå på något sätt lyckades frångå, och skapa någonting autonomt, någonting oavhängigt. Medeltidens litteratur - i västeuropa i mångt och mycket kristet präglad, här en diskussion om ett tidigt ryskt verk:

Christianity appears only incidentally and rather as an element of contemporary life than as part of the poet's inner world. /.../ The style of the poem is the reverse of the primitive and barbaric. It is curiously, disconcertingly modern, all suggestion and allusion, full of splendid imagery, subtly symbolic and complex.

Ur: "A history of russian literature, from its beginnings to 1900" av D. S. Mirsky

Vidare kan man av den gode Mirsky få reda på att "the dark age of literature" 13- och 1400-talen, var den gyllende tidsåldern då det gäller rysk, religiös bildkonst. Vilket gör att jag förstås inte kan svälja vetgirigheten och snart förkovrar mig i även den ryska konsten.

Man kan även få en ny bild av Iván den Förskräcklige, eller som han heter på engelska, Iván the Terrible:

Ivan was no doubt a cruel tyrant, but he was a pamphleteer of genius. His epistles are the masterpieces of Old Russian (perhaps all Russian) political journalism /.../ ... they are full of cruel irony, expressed in pointedly forcible terms.

Att botanisera i det som inte är Dostojevskij, Gogol eller Majakovskij kan vara förvånande intressant. Att se vilken tradition som inte finns.

Der Todesfuge

Att lyssna på Paul Celans inspelning av "Der Todesfuge" är alltid en trevlig upplevelse, helst om man tidigare delar av dagen ägnat sig åt att läsa Faust.

Ein Mann wohnt im Haus der spielt mit den Schlangen der schreibt
der schreibt wenn es dunkelt nach Deutschland dein goldenes Haar Margarete

Lyssningsvärd är även Diamanda Galas version, med stämningsfylld musik och en visserligen inte alltför inövad tyska, men dock inlevelsefull och varierad insjungning/-läsning. Lite så att man tappar andan, dock mer för att det låter som om Diamanda Galas själv har vissa andningsproblem snarare än av förskräckelse/förvåning. Inte lika fascinerande som Celans torra och lugna stämma, men ändock en trevlig törn på min misogyna inställning till poesi och musik. Eller snarare poeter och musiker.

På tal om tillskott skall även nämnas mina senast, snart i min spelningslista, införlivade album: Rilo Kileys "The Execution of all things" och Jenny Lewis and the Watson Twins "Rabbit Fur Coat". Det sistanämnda alltså sångaren i Rilo Kileys solokarriär.

Att skriva

Åter igen har jag blivit ombedd att tillföra musikvärlden någonting. Om jag fann ett lika bra ord som illiterat, fast gällande musik, skulle jag använda mig av det ordet för att beskriva mig själv. Ord till musik är någonting jag inte kan ordna med helt enkelt. Nu handlar det visserligen om musik till ord, men mina ord lämpar sig nog föga till allt som har med det där området jag så gärna skulle vilja känna mig välorienterad i. Men, omusikalisk som jag är, kanske jag inte är rätt person att avgöra det. Det återstår att se vad det blir av detta projekt.

Inledning

Såsom alltid (?), krävs här en inledning. Kan tyckas fullkomligt meningslöst, men också av viss betydelse. Vari betydelsen kan tänkas ligga, lämnar jag åt Er.

Genom att nämna titeln, som troligtvis ingen kommer att koppla till det jag, med hela mitt intellekt (går att diskutera), har valt att alludera till, kan jag göra klart att det föreligger vissa skillnader. Förhållandet mellan författare och verktitel kan man med goda skäl här kalla överensstämmande. Någonting som inte gäller den gode Антон Чехов och hans halvt bortglömda skapelse.