Samtiden och kulturen

Mer samtidsuppdaterad än på länge har jag alltså haft äran att recensera i Tidningen Kulturen, se här. Inte minst måste jag säga att recensionsarbete är intressant just för att man tvingas in i den omedelbara samtiden och får möjlighet att läsa det som ges ut precis, exakt nu. Någonting jag annars sällan tar mig för att göra, om jag inte får en väldigt specifik rekommendation. Annars är ju den ständiga frustrationen där och gör sig påmind om helt andra saker oftast - att du har ju inte läst alla Shakespeares dramer ännu, eller ens Decamerone eller hela Den Gudomliga komedin. Jag ligger sålunda efter. Men inte så efter att jag inte också kan ligga lite före. Eller i samtiden. Allt kan man ju inte läsa ändå.

Överblick

Nu är det fullt upp. Jag skriver i femtiosju olika riktningar samtidigt, ser fram emot en resa norrut i nästa vecka, ett nedslag i huvudstaden på vägen ned, och så en oförmodad resa till Serbien och Kroatien i slutet på mars.

Däremellan, eller däromkring, hoppas jag få genomläst Hamsuns Mysterier, som jag började på i somras och dessutom ha tittat lite på den serbiske författaren Danilo Kiš - för kulturorienteringens skull. Vidare har jag fått till uppgift att på ryska läsa den gamle romantiske kaukasusförfattaren Aleksandr Aleksandrovich Bestuzhev. Han har visst skrivit både romantisk poesi och noveller. Enligt svenska Wikipedia skall han ha varit populär i synnerhet hos de kvinnliga läsarna. Skall bli spännande att ta sig an litteratur som aldrig riktigt ansetts vara "fin", men oförklarligt nog ändå överlevt hyfsat bra i nästan 200 år. Åtminstone tillräckligt bra för att man skulle kunna gräva fram en gammal dammig volym på ryska på universitetsbiblioteket i Lund.

Kanske kommer också lite civilisationskritik in mellan varven, i form av analys av Hamsuns Markens Grøde, med anledning av ett pågående uppsatsarbete i ämnet.

En bloggares försvarstal

Efter flera år av skrinläggande, hylläggande eller vad det nu kan definieras som, har August Strindbergs En dåres försvarstal dammats av och trängt in med sin ilskna retorik i mitt liv.

Jag känner mig i behov av att försvara min sak, gentemot romanen. Jag har aldrig haft någon övertro till äktenskapet, kanske i synnerhet inte de litterära varianterna och kan därför inte förlora tron till någonting jag aldrig direkt trott på. Relationen dock, är ingenting som min romantiserade själ vill förlora tron på. Och det gör man kanske inte heller då man läser den här romanen, om man inte är som jag - otroligt påverkbar av den sinnesomstörtande retoriken.

Samliv, samvaro, allt blir omkullslaget av sinnenas kamp. Visserligen framstår de båda; Axel (låt oss förmoda; August Strindberg) och Maria (Siri von Essen), som spritt språngande galna båda två, men är det kanske inte så det blir efter ett tag? Titeln röjer ju retorikerns galenskap i ett tidigt läge - och retorikern framställer ju inte en helt vid sina sinnen tillstädes hustru. Samtidigt verkar de hyfsat vettiga, båda på varsitt håll, innan kärleken nästlar sig in i deras liv och relationen får fart. Sedan följer förföljelsemani, hysteri och feberanfall snabbt på varandra.

Retoriken är i början mest avståndsskapande, men tränger snart in under huden och förvränger alla vettiga uppfattningar man kan tänkas ha om förhållanden. Man är ohjälpligt dömd till galenskap och kärlek som övergår till hat, tänker jag då jag slår igen boken. Suckande funderar jag på hur mycket relationsskräck Strindberg fött i generationer, eller om känsliga läsare såsom jag kanske hör till ovanligheten.

I alla fall sätter jag upp min romantiserade bild av kärleken, en långt trevligare än den Strindberg bjuder på, som försvar inför sången:

Att supa,
att hora,
ja, det är livets sanna mål!

Hjältediktning

I somras hade jag nöjet att läsa Ivan Vazovs roman Under oket, en bok erhållen bland en större mängd böcker vid min bemärkelsedag. Omslaget är sentimentalt och beskrivningen av romanen andas frihetshjälte.

Sålunda någonting för mig, tänkte jag då jag valde den från mängden. Vazov föddes i den lilla staden Sopot i Bulgarien vid 1800-talets mitt. 1878, i Bulgariens frihetskamp mot det turkiska välde som kuvat bulgarerna under 500 år tvingades han lämna landet på grund av sitt politiska engagemang. I exil skrev han denna roman, som har kommit att kallas Bulgariens nationalepos. Romanen utspelar sig under det första - och misslyckade - upproret mot turkarna.

Ivan Kralitj heter mannen som startar revolutionen, även om han under en lång period går under täcknamnet Ognjanov. Han är ung, modig och revolutionär. Dessutom har han hjältens starka känsla för rättvisa och handlar efter en "ändamålet helgar medlen"-princip, som ger rätten att döda, så länge det sker i rätt syfte. En kärlekshistoria följer genom hela romanen och bidrar till skildringen av hjältens mänsklighet och uppoffring. Kvinnan - i sin utsatta position som älskarinna till rikets mest jagade man - blir martyr långt innan hjälten själv blir det och berättelsen sjunger ut sin nationalism i alla riktningar. Turkarna är mörka, onda, despotiska och hämndgalna och såsom fallet oftast är, är det svårt att inte sympatisera med de förtryckta.

Emellertid vill jag hävda att berättelsen på flera plan är nationslös. Det handlar om förtryck - om revolution - och om hjältediktning. Vi har Magre Memed, den unge turken i Yasar Kemals Låt tistlarna brinna, som sätter upp sig mot överheten och kanske till viss del också den kämpande Hadsji Murat i romanen med samma namn av Lev Tolstoj. I Under oket är det uppenbart hur mycket av folkets revolutionära anda som är avhängigt just denne Kralitj. Folket behöver en figur, en mystisk man som lurar alla faror och som kan bli föremål för romantiserande och bli en motivation till kamp. Hans fysiska frånvaro, med några få möten och upprorsuppmaningar, blir en mental styrka hos det missnöjda folket. Men en stark hjälte i täten vågar folket göra uppror. Men minsta ryske om hjältens död, tar också omedelbar död på modet hos folket. De behöver hans ständiga stöd och martyrskap för att nära sin revolution.

Och jag kan inte låta bli att fascineras av dessa bilder av en organisk enhet som, splittrad i geografin, reser sig mot ett bestämt mål. De bevittnar nederlag efter nederlag, men hålls uppe med hjälp av en enda man. Få är dock trogna till slutet och den mänskliga faktorn vacklar obehagligt många gånger. Förräderi är rimligtvis ingenting som en enstaka turkvän sysslar med, utan en rädslans folksjukdom. Kan man ta hjältebilden för vad den är - och kan man svälja ett visst mått av fånig romantik, så kan man fascinerat betrakta en revolution på väg mot ett misslyckande. Människans tillkortakommanden blir tydliga och det är uppenbart att det, trots polariseringar i karaktäristiken, inte finns klart utskrivna gränser mellan gott och ont, mellan mod och feghet.

En hjältediktning kan vara just en hjältediktning i tillhörande romantiskt skimmer och Vazovs roman bjuder mot detta intet direkt motstånd, men romanen kan likväl ge en fascinerande beskrivning av en utspridd masspsykologi och i ett metaperspektiv en skildring av hjälteidealets oumbärliga, men också vanskliga, position i ett enande av revolutionära krafter. Och härmed också ge uttryck för mänsklig ambivalens och irrationalitet.

Jag föredrar att läsa den på båda visen. Det finns ju ändå få män som passar bättre för än en litterär sommarförälskelse än den okuvlige Kralitj, tänkte jag och svalde en del romantik.

Nyöversättning

Och om vi talar rysk litteratur - glöm inte nyöversättningen av den bok av Dostojevskij som kommit att kallas "Anteckningar från ett källarhål" men i Barbara Lönnqvists översättning nu fått heta En underjordisk dagbok. Mer troget originaltiteln? Jag vet inte, min spontana översättning hade nog var en kombination: "Anteckningar från underjorden", men det kanske inte låter helt klockrent. Jag har inte läst denna översättning, men vet av erfarenhet att översättaren är en av de bättre jag läst. Därför den starka rekommendationen. I DN skrev också Gabriella Håkansson för ett par veckor sedan såhär.

Ljudmila Ulitskaja

Ulitskaja tog en examen i genetik vid Moskvas statliga universitet och hennes prosa skall vara influerad av bland annat Darwin. Två av hennes verk finns i svensk översättning av Kristina Rotkirch; Sonetjka och En munter begravning. Jag läste Sonetjka för många år sedan och var kanske inte högeligen imponerad. Minnena av romanen om den bleka, förlästa bibliotekarien är inte väldigt starka och jag tar det som ett tecken på att den inte riktigt berörde.

Nu har jag en novellsamling av Ulitskaja - på ryska - och fascinerats så mycket att jag gått på tunnelbanans röda linje i fel riktning och vid upptäckandet av misstaget bara glatt konstaterat att det gett mig ännu mera tid att läsa. Ulitskaja i en skramlande Moskvas metro var helt enkelt så rätt det kunde bli. Då var jag i novell nummer tre, en novell som med några få formuleringar precis i början berörde någonstans djupt inne. Och då bör man beakta att min ryska är långt ifrån perfekt och att det är svårt att verkligen fastna i en bok vars språk hela tiden bjuder motstånd. Berättelsen förefaller extremt sorglig. Det är en ung flicka i tolvårsåldern som bli gravid och tvingas sluta skolan. Faderns identitet är ett mysterium och strax efter barnets nedkomst blir hon gravid igen. Saken upprepas ytterligare två gånger och flickan bor, tigande och oerhört stilla, med sin mor och sina fyra barn fattigt i en liten lägenhet. Allt utan att faderskapet uppdagas. Och hur lyckas man göra en så ödesdigert tragisk berättelse vacker? Ja, jag får väl fråga Ljudmila om detta mysterium. Jag upphörde inte att fascineras till sista sidan av den novellen. Ett språk så exakt att det bitvis vibrerar och en berättelse om alla de som sitter mittemot mig på den röda linjen, på väg mot misären vid station "Юго-западная".

Fritt citerat ur den lilla texten som var tryckt på insidan av bokens pärm så "vill alla människor vara vackra, framgångsrika och friska. De flesta av oss är emellertid sjuka och osköna medelmåttor." Och dessa människor skildrar Ulitskaja. Vardagens bleka och ointressanta själar. Sådana som vi alla ter oss i hysterins periferi.

Så nästa projekt blir kanske en genomläsning av En munter begravning i svensk översättning, samt den Сквоздная линия (Den genomskärande linjen?) som jag flera gånger börjat på, men inte tagit mig vidare i.

Beckett och Motståndet

Motståndet som inspirerar. Formen som tröttar ut och fascinerar på samma gång.

Jag har läst Samuel Becketts berömda romantrilogi, bestående av: Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Jag har ett vagt minne av att ha bestämt mig för att läsa dem redan i tonåren, då en av mina vänner plockade ned Malone dör ur bokhyllan på Norrköpings stadsbibliotek och lovordade den föregående. Jag betvivlar att jag hade fått så mycket ut av dem då. Jag vet att jag har fått någonting ut av dem idag. Detta trots att jag, som titeln antydde, läste dem med motstånd. Då jag läste hade jag en synnerligen stark önskan att bli klar, eller kanske bara lägga ifrån mig boken och glömma bort den för ett tag. Inte för varje rad, men många rader. Samtidigt kände jag en fascination över den ständigt pågående dödsdriften och den minst lika starka livsviljan, som gör att ingenting slutar - och inte heller romanerna. Trots det ständiga förebådandet.

Texten var tät, till en början ogenomtränglig och jag fick snabbt intrycket av att jag var exkluderad ur berättelsen. Eller texten, rättare sagt, för berättelselikt blev det inte förrän en bit in i Molloy. Jag fick fixera och fokusera, läsa om några rader och finna mig i min ganska hjälplösa position. Ord som går ut i båda marginaler och sidor som saknar tomrum. När jag hade nått den punkten där berättelsen kan skönjas pustade jag ut. Den tämligen konventionellt kronologiska berättelse som man kan följa i Molloy är en god start för de språkliga snårskogar som nästföljande två delar består av. I de delarna höll jag först förtvivlat kvar vid en alltmer bleknande miljö och kanske bara i den sista romanen lät jag mig ordentligt föras med i de absurda utvikningarna - eller förirrningarna. De som romanen till stor del, insåg jag då jag nått sluttampen, bestod i.

Men det är inte bara språket som bjuder motstånd i dessa Becketts verk. Situationerna, människorna, allt som liksom faller sönder och ger avsmak. Fekalier och smuts. Slappa eller stela, obrukliga eller saknade kroppsdelar, vattnig soppa och dödsdrift. Ibland kan det tyckas onödigt detaljerat. Ibland levandegör det texten. Mest ger det motstånd. Och trots de konkreta exemplen på elände som följer genom romanen, skiljer den sig ändå markant från eländesskildringar, som till exempel hos den nyligen lästa Petrusjevskaja. Hos Beckett handlar det om ett mer abstrakt elände, om ett motstånd mot språk, form och innehåll på samma gång.

Man får kämpa sig in i romanen, i kampen om existensen och sönderfallandet av densamma. Här finns inga hjältefigurer, bara gamla, borttynande varelser som liksom flyter omkring mellan existens och ickeexistens. Och jag flyter omkring mellan text, verklighet och fiktiv värld och trivs väl kanske inte helt illa, så fort jag har accepterat min situation. Accepterat romanen, eller romanerna i plural. Becketts pjäser har för mig varit en betydligt mer positiv läsupplevelse, i det att de istället för att bjuda motstånd, istället har inbjudit till vidare läsning. Men efter att ha läst trilogin pustar jag ut och tänker att nog var det en god läsupplevelse ändå, där man får drivas av en vilja att kämpa mot motståndet - en slags inspiration.