Det gamla, det redan skrivna. Vi talar Pynchon.

Ytterligare en äldre text:



Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, som gavs ut första gången 1973, kom i en ny, svensk pocketutgåva för ett par år sedan. Boken är inte lik någonting jag tidigare läst, utan breder ut sig som ett myller av otaliga referenser, tokigheter både i och utan narkotikans förtecken, barnförbjudna sekvenser och en nervös släng av olidlig paranoia. Det är denna paranoida stämning som otvunget härskar över varje sida och som gömmer sig bakom varje karaktär, som är det mest fascinerande i denna efterkrigsroman.

På flera vis är denna roman ett barn av sin tid. Man känner det kalla krigets förmenta intåg och rädslan för ”knappen” som skall försätta världen i kaos genom ett kärnvapenskrig, i stånd att förgöra hela mänskligheten. Emellertid vittnar denna roman om en period av förvirring, som kanske egentligen inte inträffar direkt vid det kalla krigets början, utan en tid senare, då de förut så självklara och starkt kontrasterande motsättningarna, började förlora sin skärpa. Osäkerheten angående vems sida man skall stå på, vem som står bakom vem, och allt annat som var vardag för det kalla krigets generationer, blir plötsligt påtaglig. Den förvirrade färden genom knarkrus av de mest varierande slag blir ett lika genomgående drag som den frivola hållning, vilken hela tiden antyder en politisk inkorrekthet, som bara kan hittas i sin mest genuina form hos dessa så kallade ”postmoderna” författare.

Än har vi inte sett slutet på den litterära pedofilin, men nog är det sjuttiotal så det skriker om det i detta fall, där vi helt tappat koncepterna i en efterdyning av de ”stora krigen” och i en inbillad vetskap om idealens död. Vi har lagt all politisk medvetenhet åt sidan och hänger oss bara åt den egna, besinningslösa rädslan.

I Gravitationens regnbåge är hela världen en enda konspiration, en sammansvärjning som underbygger allt och som ger både tydliga och mer diskreta tecken på sin existens och bara genom missöden eller obegripliga tursamheter undkommer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, sitt alltid lika obehagliga öde. Eller är det meningen att han skall göra det? Förunderliga sammanträffanden är verkligen ledorden för denna resa kors och tvärs över kontinenten, med början i det krigshärjade London. Än är det ett jagande efter klädtjuvar, iklädd ett lila sidenlakan, och än är det en hiskelig färd undan mordlystna fiender i såväl underjordiska tåg som luftballonger, med vaniljkrämspajer som enda vapen, men aldrig slutar denna månghövdade jakt. Vem jagar och vem blir jagad? Vem som egentligen står bakom den världsomspännande konspirationen, om någon gör det, är mycket svårt att se, då nya identiteter stöter på sin riktiga ägare och då lögnaktiga rykten, som dock enkom lurar fel personer, sprids.

Slothrop jagar samband och tyska hemligheter, men i synnerhet är det en specifik raket han vill åt. Nämligen den som är numrerad med fem nollor och uppenbarligen är i topphemligt förvar, om den nu ens existerar. Kan den vara till hjälp i lösningen av det inledande mysteriet, varför tyskarnas nya överljudsraketer, V2:orna, tycks slå ner precis där Slothrop nyss gjort en ”erövring” bland Londons kvinnor? Ingenting är säkert i denna kakofoni av ryssar, tyskar, ”svartingar”, engelsmän och så denne amerikan, Slothrop, paranoians säkraste boning. Raketerna är starkt symboliskt kopplade till fallosen och Slothrops manliga organs privatliv, i synnerhet. Det hela tycks vara ett parodierande kring denna uppenbara symbol. Han är ”raketmannen” och otaliga gånger får symbolerna tala sitt eget vittomspännande språk, både med och utan klar parodisk koppling. Ibland är det svårt att begripa vad de egentligen är på jakt efter; den mänskliga driften personifierad i en överjordiskt stor fallos, eller en raket i vanlig bemärkelse? Frågan är om orsaken till denna tokiga färd genom sjuka medvetanden, som nästan bitvis känns som vore de en enda kollektiv galenskap, verkligen är särskilt viktig för upplevelsen av romanen. Kanske skall man bara njuta både av det oerhört komiska, liksom av det skrämmande och mystiska, i denna berättelse och se det psykologiska virrvarret som ett väl utarbetat djup, i stånd att försätta den mest stillsamma tanke i rullning.

Vari består egentligen denna genomgående paranoia? Varför denna ihållande rädsla, denna självdestruktiva konspirationsteori, som tycks lika riktningslös och impulsartad som hela berättelsen i sig? Är det en slags dystopi med betoning på maktens glänsande överhet, eller fokuseras det snarare på den enskildes begär efter sammanhang, efter att strukturera upp allting i någon form av system, människans ovilja att acceptera slumpen? Allvarligt talat vet jag inte, men det lutar åt att ingen av dessa teorier rimligtvis motsvarar den tanke som Pynchon hade då han skrev detta verk och än mindre troligt är det att utfallet blev särdeles överensstämmande med Pynchons egna intentioner i vart fall. Jag lämnar romanen med en olustig känsla av att vara betraktad, att inte vara mitt eget öde, men med en betryggande visshet om att fiktion är fiktion. Så jag forstätter att undantränga tanken på att ett gäng pavlovska psykologer skulle ha kunnat betinga ett visst beteendemönster hos mig i min barndom, som nu oupphörligen förföljer mig. Jag har alls ingen tanke om ondskefull determination.