Boken inleds med meningen "Denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust", en mening vars ärlighet frapperar mig. Här skäms man inte för plagiaten, snarare är det eftersträvansvärt att låta nämna sin inspirationskälla innan själva romanen inleds, så att potentiell prousthatande läsare slår igen boken igen, eller ser till att stålsätta sig. För den som läst På Spaning efter den tid som flytt känns dock omfånget betydligt mindre skräckinjagande, dryga 100 sidor åstadkom han på detta ofärdiga verk innan han alltför ung avled.
Sönder är en kärlekshistoria i kontroversiell tappning. Huvudpersonen återkallar minnen genom fotokopiering och låter ögonblicksbilder bli levande för några sekunder, för att sedan lämna dem att blekna. Berättelsen har sitt slut i början och fångar sedan innanmätet genom fragmentartade möten i mondäna 1920-talsmiljöer. Cafélivet är centralt och Helsingfors blir som ett något mer kylslaget Paris, där bilfärder avlöser danskvällar på tvivelaktiga ställen.
Även kärleken känns fragmentarisk och kylslagen - inga romantiskt bultande hjärtan som brinner av trängtan och åtrå, snarare korta, intensiva, men knappast djupgående, snarast övergående, smärtor som på något sätt bidrar till att bilda en illusionslös grund. Lögner och svartsjuka, som överallt annars, finns förstås, men allting är på något sätt distanserat och övergående. Begravningen blir en parafras på Albertines död i På spaning... och är en död som redan hänt långt tidigare än den rent fysiskt inträffar. Den är kärlekens död, snarare än den mänskliga, med ett tyst och hånfullt skratt mot all tanke om den "eviga" tvåsamheten.
Jag ser flimrande cafébilder, kokotter, dans och soluppgångar, men föga romantik. Det moderna har tagit över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar