Karel Čapek

Karel Čapek är en tjeckisk (tjeckoslovakisk) författare inte många har hört talas om. "Kafka" brukar det låta, om någon skall nämna en tjeckisk författare verksam under 1900-talet. 1936, två år innan herr Čapek dog (48 år gammal) var han nominerad till Nobelpriset (låt oss anta att detta är sant) och nu har jag alltså läst ett av hans verk; på svenska kallad Salamanderkriget.

Tilsammans med sin bror var han den som införde ordet "robot" i litteraturen - ett ord som betyder arbetare.

Salamanderkriget alltså. "En samtidigt munter, burlesk och ohygglig satir som kan läsas på många sätt", heter det enligt baksidetexten på min "en bok för alla"-utgåva. Dessa ord kan läsas på många sätt, liksom boken kan, men bör nog på det hela taget ses som om det de faktiskt är till för, att rekommendera boken. Visst, det är en satir. Ja, den är ohygglig och ja, den kan läsas på många sätt. Munter är den nog - på sitt litet säregna sätt och burlesk kan den nog också ses som, om man vill det. Men det finns oändligt mycket mer att säga om denna bok. Låt mig säga lite av detta, låt mig se till att ni inte läser boken.

Uppblandad med rent uttråkande partier är denna bok precis vad man vet att den skall vara redan från första sidan, redan från baksidetexten, redan genom att veta vem Čapek var, den är övertydlig. Förutsägbar. Den bjuder inget motstånd, den flyter ickesuggerande under tomma blickar, möter mig med ett uttjatat skratt, ett överbelastat tema.

Detta är en satir över det framväxande kapitalistiska samhället, över fascismen, nazismen och allt det som hälsosamma människor tycker är "fel". Lek inte med naturen - den kommer att övermanna dig. Čapek, Pusjkin var före dig. Zamjatin gjorde det bättre, Orwell gjorde det bättre och ja, vår egen älskade svenska, Boye - gjorde det bättre. Ge mig inte en dystopi i science fiction-tema med inslag av "auteniska" hejjagärTolkienochskaparettnyttspråk, vi kan redan detta.

Emellertid stötte jag i slutet på ett kapitel jag förvånades över. Vid det här laget läste jag på ren vilja, endast för att kunna säga att jag hade läst ut eländet, som, som antytts ovan, inte gett mig mycken glädje.

Detta kapitlet inleds med dessa meningar:

Kanske det även var en följd av Meynerts profetiska bok att de stora kulturstädernas litterära och konstnärliga avantgarde förkunnade devisen: Efter oss salamandrarna! Framtiden tillhör salamandrarna. Salamandrarna betyder detsamma som en kulturrevolution. Låt vara att de saknar en egen konst: de är åtminstone inte belastade med de idiotiska ideal de förtorkade traditioner och hela den förstockade, ledsamma skolmästaraktiga lump som kallas poesi, musik, arkitektur, filosofi och över huvud taget kultur - ett senilt ord som får oss att må illa.

Ja. Nu börjar det likna något, tänkte jag. På sidan 246 förvånar han, han SÄGER någonting, han talar till mitt litterära hjärta. Jag kan inte säga att kapitlet håller hela vägen, men det är definitivt någonting annat än de som är de inledande till detta. Dock var min förtjusning snart som bortflugen. Följande kapitel var dödande trist. Slutet var en smula innovativt, men inte nog. Kanske en smula metainspirerat, lite facinerande på sitt ställe, men ack så .. utdraget.

Förlåt för denna verbala käftsmäll, du är sedan länge död och kanske inte förtjänar detta (men kan å andra sidan inte uppleva det) - men nej, för mig är den tjeckiska litteraturen fortfarande Kafka. Bara Kafka.

Gomorra och svartsjukan

Vi kan kalla honom Marcel, vår gode son (att erhålla den känslan efter nästan 2000 sidor med honom är inte omöjlig - rentav naturlig skulle jag vilja drista mig att säga), vår utomordentlige berättare i På spaning efter den tid som flytt. Vi har lämnat Sodom och Gomorra, rent titelmässigt, och numera inträtt i "Den fångna" (och här är det inte någon fånge i Kaukasus).

Vem är den fångna? Det framgår explicit, rent textligt, att Albertine intar denna position. Vad kan hon göra? Hon är ett offer för Marcels fruktansvärda svartsjuka. En svartsjuka som i synnerhet vänder sig mot dem som är av samma kön som henne själv. "Deras bröst rörde vid varandra". "Bara de faktum att de inte tittade på varandra, verkade undvika varandras blickar - ingav mig oro". Detta är ej rena citat, men texten flödar av dessa uttryck. Marcel ser sin rätt till ägande av Albertine, en kvinna han uppenbarligen inte ens tänker gifta sig med. Och som han snarast i synnerhet älskar henne endast då någon annan visar intresse för henne - eller då hon sover. Han inskränker hennes liv - tvingar henne att avstå från allt som skulle kunna väcka hans misstankar, samtidigt som han själv känner attraktion till hennes väninna - Andrée. Och är om möjligt än mer rädd att Albertine och Andrée, ja, ni vet - Gomorra.

Åter igen - vem är den fångna? Med en sorts sävlighet och lugn verkar Albertine acceptera sin tillvaro, ett giftermål med Marcel skulle för henne vara ett gott parti, är det därför hon följer hans minsta nycker?Är hon verkligen fången, kan hon inte bara bryta sig ut? Är det sociala normer, eller (otroligt dock) kärlek?

Men Marcel, ständigt tillfångatagen av sin egen svartsjuka, sjuk i sin längtan efter kontroll. Varje steg, varje möte skall kontrolleras, han lider oerhört vid varje sekund han anar att Albertine kan vara honom otrogen. Kanske inte ens av otroheten i sig självt. Vad lider han av? Är det oidipuskomplexet, den ständiga längtan efter modern, hans trauman efter moderns svek i hans ungdom och hans sökande efter en ny moder i kärleken (om den ens existerar). Men nej, hur kan detta förklara kontrollbehovet, den ständiga ångesten? Ser han det som ett övergivande, som att hon vägrar honom den godnattkyss han så länge fodrade av sin mor för att kunna somna?

Marcel är ärlig. Han döljer inte sin grymhet, men man inser det sjuka i hans beteende. Hans resonemang är bitvis fasansfulla och trots att den som får lida för hans nycker är Albertine, ligger all sympati hos den trasiga själen - Marcel. Pojken som aldrig fick sin moder, pojken som stelnat i ett odefinerbart förakt.

Svartsjukan är förgörande.