Nog är detta realism, men den är föga lik Dostjevskijs, Tolstojs och Tjechovs prosa, snarare skulle jag vilja se likheter med Gleb Uspenskij, en rysk författare som till skillnad från många av sina samtida inte är särskilt känd. Uspenskij tecknade, liksom Bunin, porträtt av de lägsta i samhället, och gjorde detta utan tendens till idealisering och med en sällsam skärpa som gör att man i hans Den förlorade gatan, nästan tycker sig ha varit där i den ryska misären själv.
Bunin är inte särkilt omfattande i sina människoporträtt. De två huvudpersonerna i Byn får man endast en svag bild av och egentligen är det svårt att efter bokens slut alls avgöra vilken sorts människor de var. Allting känns fragmentartat och egentligen är det som om männskorna spelar mindre roll i denna roman, kanske är det bara känslan - misären - som känns viktig. Den första ryska revolutionen 1905 spelar stor roll, men vad, egentligen, driver denna bok framåt? Egentligen ingenting. Den är bara ett brottstycke ur en värld jag aldrig, genom denna roman, kommer att känna att jag lärt känna. Den är fyllt av smuts, nedrighet och köld. Inte ens hunger är drivkraft nog, ingenting händer och ingenting blir det av denna roman. Kyligt instiftas äktenskap och människor anställs och sparkas - revolter avlöses av vardag, eller om det är tvärtom, och allt blir en enda rysk dimma.
Dialogerna är vad som lyfter allting. Här har vi realismen i all sin skönhet och här blir det fragmentariska plötsligt väldigt passande. Utrop, smädelser och rena tankeyttringar blandas med sånger och missförstånd. Det är först här man känner någon slags närhet till karaktärerna, även om denna närhet bara är grundad på slumpartade samtal och fascinerande nonsensord.
Att Bunin svalt ett nobelpris, bland alla dessa ryska författare, är inte omöjligt att förstå, men en aning klurigt är det allt.
2 kommentarer:
snälla lämna vår literatur i fred, ta något lättare typ Astrid Lindgren
"vår literatur"?
Skicka en kommentar