Belinskij och det samtida Ryssland

Belinskij var, åtminstone om man får tro D. S. Mirsky, en synnerligen amuserande personlighet. Om än ofrivilligt. Detta kanske inte är ett uttalande som är rättvist att fälla om honom, på ett rent personligt plan (av den enkla aledning att jag aldrig träffat honom), men som kan vara relevant om man får lite mer perspektiv på hans liv och levnad. Eller vad jag baserar det på, vissa enstaka uttalanden. Ibland liknar han nästan Turgénjev, som lite överseende roade sig på den unge Dostojévskijs bekostnad. Han var den plebejiske ledaren för "Västerlänningarna" ( i kontrast till Slavofilerna) under första delen av den ryska realismen på artonhundratalet. Höjde både Gógol och Dostojévskij till skyarna, för att sedan förkasta dem helt, när de inte längre föll in under hans syn på vad god litteratur var. När det inte var tillräckligt samhällskritiskt för hans smak. Han hade nämligen en en tanke om att litteraturen skulle skapa det samhälle som han drömde om.

Under denna tid var ryssarna mycket intresserade av sin ära. En ära man skulle behålla till varje pris. Även om det betydde döden, vilket det ofta, på grund av de otaliga duellerna, gjorde. Titt som tätt var det någon lovande författare eller poet som gick till sina fäder i alltför unga år. Se bara på Lérmontov, en av de poeter som föddes ur den gyllende tidsåldern.

Lérmontov and Martýnov paid court to the same lady, and Lérmontov poisoned Martýnovs life by teasing his rival in the presence of the lady. Martýnov bore it for som time but at last called Lérmontov out. Lérmontov was always glad of a duel. They met on July 15, 1841, in the plain near Pyatigórsk. Martýnov was the first to fire, and Lérmontov was killed on the spot.

D. S. Mirsky, A History of Russian Literature, From Its beginnings to 1900.

Om man får tro Mirsky hade han alltså ingenting emot att gå i duell. Och rönte därmed samma öde som Pusjkin före honom. Bara det att Pusjkin fick ligga och lida i tre dagar innan han slutligen dog.

En annan författare under denna tidsperiod, som åtminstone i början uppskattades av Belinskij, var den lite smått vansinnige Gógol. Redan i början vittnar vissa händelser om hans inte alltför välutvecklade självdistans. Bland annat skrev han ett verk som behandlade det tyska, idylliska livet, kallat Hanz (sic) Küchelgarten, under pseudonymen V. Alov. Det blev mycket dåligt emottaget av kritikerna, varför han snabbt köpte upp samtliga exemplar av den självbekostade upplagan - och brände upp dem. Vidare berättar Mirsky:

In this state of disillusionment he suddenly went off abroad, with the intention, as he said, of going to America. But he only went as far as Lübeck. After a few days' stay there he returned to Petersburg /.../

Ja, många är vi med drömmar om Amerika. De flesta av oss kommer nog inte ens så långt som till Lübeck. Starkt gjort Gógol.

Gógol har många skäl att uppmärksammas, inte minst för sina litterära verk, men kanske också i mycket stor grad för alla de lustiga saker han hann göra under sin levnad. Hans näskomplex, hans notoriska ljugande (bland annat i breven till sin moder) och den extrema hybris han råkade ut för under senare delen av sitt liv. Där han bland annat skrev brev till sina (forna) vänner och elever, samt andra bekanta, och bad dem om tjänster och utmålade utförandet av dessa som en väg till frälsning.