Rudin

Rudin av Ivan Turgenjev har för inte alltför länge sedan kommit ut på Ruin förlag. Det är en äldre översättning av Hjalmar Dahl som moderniserats och försetts med efterord, kommentarer till romanen och kommentarer till översättaren. Här får man dessutom översättningar till de franska uttryck som förekommer titt som tätt, någonting som hade varit behjälpligt i läsningen av exempelvis Tolstojs romaner, men som jag faktiskt nu ser för första gången i en rysk roman översatt till svenska.

Rudin är ett mästerligt verk. Romanen handlar om Dmitrij Nikolajevitj Rudin, dock mestadels betraktad från de utomståendes perspektiv. Antingen är det berättaren eller de övriga karaktärerna i boken som berättar om denna extraordinäre man och han för endast sin egen talan genom de ord han uttrycker i andras närvaro och genom mycket korta tankeströmningar i vissa delar av boken. Intrycket av denne person är inte odelat negativt eller positivt och styrs hela tiden av de andra karaktärerna på ett underfundigt och durkdrivet vis.

Personkaraktäristiken har vissa saker gemensamt med den som förekommer i Tolstojs tidigare verk och kännetecknas av en renhet och nästan tendensartad idealistisk hållning, samtidigt som vissa personer färgas av ironi och tämligen djuplodande personlig kännedom, även om det djupt psykologiska aldrig utvecklas ordentligt.

Rudin är idealismens förespråkare, någonting han får betala dyrt för. Romanen är på så sätt mångbottnad och de naiva drag som förekommer kan man se från flera synvinklar och om man betraktar den lite djupare märker man snart det ödesmättade och djupt fornryska som omsluter denna roman, med en bakgrund både i de folkligt ortodoxa och i de aristokratiska sfärerna.

Romanen har inslag av otrolig människokännedom och fullfjädrade lustigheter och detta hopkok blir både fängslande och roande, åtminstone för en så ung och oförstörd själ som jag. Det är lätt att bara njuta av Turgenjevs flytande, deskriptiva och nästan poetiska prosa.