Från Landquist till Combüchen

Det handlar om levnadsteckningar, hamsunska sådana, mellan vilka det skiljer nästan 100 år.

John Landquist var professor i Lund och litteraturkritiker av vad man idag skulle kalla "den gamla sorten". Det var han som startade den uppmärksammade debatten om Astid Lindgrens Pippi Långstrump, någonting som säkert inte förbättrade hans rykte. Detta till trots har denne man skrivit ett verk om Knut Hamsun, först utgivet 1917 och sedan återutgivet 1929, utökat och bearbetat. Efter en genomläsning av dem kan man inte annat än hänföras. Det här är inte torrt och knappast dödande tråkigt i sin konservatism eller vad som allehanda fördomar kan komma att bestå av för kritik, utan snarare tvärtom.

Landquists Knut Hamsun : En studie över en nordisk romantisk diktare, är stilistiskt välskriven, intresseväckande, till synes korrekt och inte minst innehållsrik - om än inte på konkret fakta. Detta är ingen biografi av vanliga mått och rent akademiskt finns det säkerligen mer väluppbyggda texter som hanterar den här sortens porträttering av författare, men detta gör inte denna text oanvändbar. Mängder av slutsatser, tankar, idéer och funderingar kring Hamsun, väl inslagna i vacker prosa, är representerade här, på ett nästan löjligt självsäkert vis. Här får man svaren man väntat på - om man sedan tidigareär bekant med Hamsuns biografiska historia och verk.

Sigrid Combüchen är en författare som debuterade på 1970-talet. Jag har inte läst någonting som hon har skrivit, förutom valda delar ur det verk som behandlar Hamsun; Livsklättraren, men efter att ha läst Landquist slår det mig att det finns vissa likheter, även om olikheterna överrumplar. Combüchen är kanske korrekt i sin fakta - och nog finns där endel - men det som tar över denna text är ändå språket. Detta är ingen vanlig levnadsteckning. Det är ej gängse att skriva på det här viset i en sådan här typ av text, Combüchen är författare. Som författare målar hon upp en bild av Hamsun som skiljer sig mycket från Landquists, inte bara innehållsmässigt, utan även med tanke på stilen. Här finns inte plats för hyllning, snarare kryper den negatvia kritiken fram i varje hörn. Hamsun är vid det här laget död och begraven och det är fritt fram att kritisera såväl offentliga som personliga handlingar. Hon är ingen litteraturkritiker och all text behandlar författaren själv. De områden som försöker täcka in Hamsuns litterära verk är försumbara och vikten läggs enkom vid hans liv, föga kronologiskt och bitvis löjeväckande snurrigt.

Likheten ligger i att dessa bådas texter är annorlunda. Der är inte tråkiga och lämnar inte läsaren oberörd om själva texten (som en produkt av författaren till det vi läser), istället för att låta oss enbart fångas av textens innehåll - Hamsuns verk och livsöde.

Olikheterna ligger i skrivsätt och innehåll. Det går inte att klaga på att Combüchens verk är mer ointressant ur en litteraturvetenskaplig synvinkel, det är helt enkelt inte menat att vara en litteraturvetenskaplig författaravhandlig. Det skall vara en biografi. Men det språk hon använder sig av hade nog passat sig bättre i en fiktion. Om hon så ville, inspirerad av Hamsuns liv, men knappast till någonting som är menat att vara en seriös levnadsteckning. Landquist är betydligt mer överensstämmande i språk och innehåll, men här bör man akta sig för att svälja allting med hull och hår.. och kanske har vi härmed funnit en likhet till. Kan man lita på allt som som står i Combüchens Livsklättraren? Ibland känns det som om utmålandet av Hamsun som kvinnofientlig och reaktionär stofil tar över.

Nåväl. Nog om dessa. Landquist håller än och i många år framöver. Combüchen, för all del, lite rolig läsning kanske om man har tid över och vill veta lite om hur elak Hamsun var mot sina fruar.